Billie Holiday – amerikansk jazzsångerska, låtskrivare och 'Lady Day'

Holiday föddes 1915 i Philadelphia i Pennsylvania och var romersk-katolik. Hon hade en svår barndom, vilket påverkade hennes liv och karriär. Man vet inte mycket om hennes tidiga liv, men det finns berättelser om det i hennes självbiografi Lady Sings the Blues, som publicerades 1956. Senare kom det fram att vissa delar av denna bok var felaktiga.

Holiday fick sin pseudonym, eller artistnamn, från Billie Dove, en skådespelerska hon beundrade, och Clarence Holiday, mannen som troligen var hennes far. I början av sin karriär stavade hon sitt efternamn "Halliday", men ändrade det sedan tillbaka till "Holiday" (de uttalas på samma sätt, "Hahliday", på amerikansk engelska).

Man har aldrig varit säker på vem som var Holiday's far. Detta beror på att det i hennes födelseattest stod att hennes far hette Frank DeViese. Vissa människor tror nu att detta var ett misstag som någon gjorde när hon föddes.

Holiday's mamma hette Sadie Fagan. Fagan blev gravid när hon var 13 år gammal. Hennes föräldrar kastade ut henne från hemmet i Baltimore och hon åkte till Philadelphia där dottern Eleanora (Billie Holiday) föddes. Fagan flyttade tillbaka till Baltimore och gifte sig med Clarence Holiday, som förmodligen var hennes barns far, men de skilde sig senare. När hon var 10 år gammal missade Holiday ofta skolan. När hon sa att hon hade blivit våldtagen skickades hon till The House of the Good Shepherd, en katolsk uppfostringsskola. Hon fick komma ut två år senare, med hjälp av en vän till familjen. Holiday flyttade till New York City med sin mor 1928. År 1929 såg Holidays mamma hur en granne, Wilbert Rich, våldtog Holiday. Rich dömdes till tre månaders fängelse. Men efter sin incident som våldtäktsoffer blev hon fortfarande ständigt våldtagen av berusade män i sitt grannskap. Hon blev nästan gravid av en berusad man som gick på deras gata.

Holiday berättade senare att hon 1930 arbetade som prostituerad på en bordell och fängslades en kort tid för att ha uppmanat till prostitution. På 1930-talet i Harlem, New York City, började hon sjunga för dricks på nattklubbar och fick jobb på Pod's and Jerry's, en berömd jazzklubb i Harlem. År 1933 arbetade hon på en klubb som hette Monette's. Hon upptäcktes av en talangscout som hette John Hammond.

Hammond hjälpte Holiday att spela in sina första låtar i november 1933 med Benny Goodman: "Your Mother's Son-In-Law" och "Riffin' the Scotch". År 1935 spelade hon in fler låtar med en grupp som leddes av pianisten Teddy Wilson. De spelade in "What a Little Moonlight Can Do" och "Miss Brown To You".

Teddy Wilson fick kontrakt med Brunswick Records av John Hammond för att spela in poplåtar i den nya swing-stilen för jukeboxar. De fick improvisera musiken. Holiday var mycket bra på att improvisera melodilinjen för att passa känslorna.

Holiday skrev också låtar under 1930-talet, som "Billie's Blues", "Tell Me More (And Then Some)", "Everything Happens For The Best", "Our Love Is Different" och "Long Gone Blues".

En tenorsaxofonist vid namn Lester Young ackompanjerade ofta Holiday. Han hade varit pensionär hos hennes mor 1934 och hon kom bra överens med honom. Young gav henne ett smeknamn, "Lady Day", och hon kallade honom "Prez". Hon tillbringade tre månader med att arbeta på Clark Monroes Uptown House i New York 1937. I slutet av 1930-talet arbetade hon också som sångerska i storband med Count Basie och Artie Shaw. Hon var en av de första svarta kvinnorna att arbeta med en vit orkester (Artie Shaws).

På 1930-talet spelade Holiday in för Columbia Records. Hon hörde talas om en låt som hette "Strange Fruit". Den var baserad på en dikt om lynchning skriven av Abel Meeropol, en judisk lärare från Bronx. Dikten hade satts i musik och framfördes på lärarfackets möten. Den hördes av en nattklubbsägare som hette Barney Josephson och han berättade om den för Holiday. Hon sjöng sången på Josephsons klubb 1939. Först var hon orolig för att den skulle göra folk arga. Hon sade senare att sången påminde henne om hennes fars död och att det delvis var därför hon först inte ville framföra den. I en intervju från 1958 sade hon också att många människor inte förstod vad sången betydde: "De kommer att be mig sjunga den där sexiga sången om folk som svänger", sade hon.

Musikproducenterna på Columbia Records trodde att låtens ämne (lynchning av svarta) skulle göra folk upprörda. En musikproducent vid namn Milt Gabler sa att Holiday kunde spela in den för sitt bolag Commodore Records. Detta skedde i april 1939 och Holiday sjöng "Strange Fruit" under de kommande tjugo åren. Låten spelades inte i radion men sålde ändå bra. Gabler sade att detta berodde på att den andra sidan av skivan var "Fine and Mellow", som var en jukeboxhit. Senare spelade hon in "Strange Fruit" igen för Verve.

1944 började Holiday arbeta på Decca Records, fortfarande tillsammans med Milt Gabler. Hon var 29 år gammal. Hennes första låtar för Decca hette "Lover Man" och "No More". "Lover Man" var en låt som var skriven för henne. Den handlar om en kvinna som aldrig har känt kärlek, och den blev en av hennes största hits.

I november 1944 spelade Holiday in tre låtar, "That Ole Devil Called Love", "Big Stuff" och "Don't Explain". Holiday skrev "Don't Explain" efter att hon hade kommit på sin make Jimmy Monroe med läppstift på kragen. Därefter spelade Holiday inte in några låtar förrän i augusti 1945. Hon spelade in "Don't Explain", "Big Stuff", "You Better Go Now" och "What is This Thing Called Love?". Under 1946 spelade hon in låtarna "No Good Man" och "Good Morning Heartache", "The Blues Are Brewin" och "Guilty". I februari 1947 spelade Holiday in två hits, "There Is No Greater Love" och "Deep Song". Hon spelade också in "Solitude" och "Easy Living", låtar som hon hade spelat in tillsammans med Teddy Wilson på 1930-talet.

Holiday gjorde sin nästa inspelning efter att hon kom ut ur fängelset 1948. Denna gång spelade hon in med en vokalgrupp som hette Stardusters. Hon spelade in "Weep No More" och "Girls Were Made to Take Care of Boys". Hon var orolig för att folk inte skulle gilla inspelningarna och spelade in ytterligare två låtar utan gruppen, "My Man" och Gershwins "I Loves You Porgy". Dessa blev mycket populära.

Året därpå hade Billie fler hits. Hon sjöng en version av Bessie Smiths sång "T'Ain't Nobody's Business if I Do", "Gimme A Pigfoot (And A Bottle of Beer)", "Do Your Duty" och "Keeps on Rainin'", till hennes lush "You're My Thrill" och "Crazy He Calls Me". Hon spelade också in en låt som hon själv skrivit och som heter "Somebody's On My Mind".

I sin sista inspelning 1950 spelade hon in två sånger. Båda var understödda av stråkar, horn och en kör. Hon spelade in sina egna "God Bless the Child" och "This is Heaven to Me".

1947 medverkade Holiday i filmen New Orleans med Louis Armstrong. I musikdramafilmen sjöng Holiday tillsammans med Armstrong och hans band och regisserades av Arthur Lubin. Holiday var inte nöjd med att hon var tvungen att spela en tjänsteflicka. I sin självbiografi sade hon:

"Jag trodde att jag skulle spela mig själv i den. Jag trodde att jag skulle vara Billie Holiday och spela ett par låtar på en nattklubb och så var det slut. Jag borde ha vetat bättre. När jag såg manuset gjorde jag det. Du kan bara berätta för en negertjej som har gjort filmer som inte spelat en hembiträde eller en hora. Jag känner ingen. Jag fick reda på att jag skulle sjunga lite, men jag spelade fortfarande rollen som tjänsteflicka."

Holiday var också med i 1950 års Universal-International-kortfilm "Sugar Chile" Robinson, Billie Holiday, Count Basie and His Sextet, där hon sjöng "God Bless the Child" och "Now, Baby or Never".

Den 16 maj 1947 arresterades Holiday för innehav av narkotika och droger i sin lägenhet i New York. Den 27 maj 1947 var hon tvungen att gå till domstol. Holiday erkände sig skyldig (erkände att hon hade drogerna) och dömdes till Alderson Federal Prison Camp i West Virginia. Holiday sade att hon aldrig "sjöng en ton" på Alderson trots att folk ville att hon skulle göra det. Hon släpptes tidigt (16 mars 1948) på grund av sitt goda uppförande. När hon anlände till Newark var alla där för att välkomna henne tillbaka, inklusive hennes pianist Bobby Tucker.

Hennes manager Ed Fishman kom på idén att ha en comebackkonsert i Carnegie Hall. Holiday var först orolig eftersom hon trodde att ingen skulle vilja ha henne tillbaka, men hon bestämde sig för att göra det. Den 27 mars 1948 blev Carnegie-konserten mycket framgångsrik. Hon sjöng låtar som Cole Porters "Night and Day" och "Strange Fruit". Konserten spelades inte in.

Holiday arresterades igen den 22 januari 1949 på ett hotell i San Francisco.

Holiday berättade att hon började använda hårda droger i början av 1940-talet. Hon gifte sig med trombonisten Jimmy Monroe den 25 augusti 1941. När hon fortfarande var gift med Monroe inledde hon ett romantiskt förhållande med trumpetaren Joe Guy, som också var hennes knarklangare. Hon levde tillsammans med honom som hans hustru (kallad sambo) och skilde sig från Monroe 1947. Hon separerade också från Guy. Efter av hon arresterades och dömdes för innehav av narkotika 1947, fick hon inte arbeta på klubbar i New York under resten av sitt liv. Den enda gången hon kunde göra det var när hon sjöng på Ebony Club 1948, där hon hade tillstånd av John Levy.

På 1950-talet blev Holiday sjuk på grund av att hon drack alkohol, använde droger och hade förhållanden med missbrukande män. Hennes röst blev grov, men vissa säger att hennes sång blev mer känslosam.

Den 28 mars 1952 gifte sig Holiday med Louis McKay, en man som arbetade för maffian. McKay, liksom de flesta männen i hennes liv, var våldsam, men han försökte få henne att sluta använda droger. De separerade senare.

Den 10 november 1956 gav hon två konserter inför stor publik i Carnegie Hall.

Holiday turnerade i Europa för första gången 1954 med Buddy DeFranco och Red Norvo. När hon återvände till Europa, nästan fem år senare, gick hon på tv för Granadas Chelsea at Nine i London. Detta var en av de sista gångerna hon var med i tv. Hennes sista studioinspelningar gjordes för MGM 1959, med Ray Ellis och hans orkester, som också hade ackompanjerat henne på Columbias album Lady in Satin 1958. MGM-inspelningarna gavs ut efter Holidays död på ett album med namnet Last Recordings.

Holiday publicerade sin självbiografi Lady Sings the Blues 1956. Den var spökskriven av William Dufty, en New York Post-skribent och redaktör som var gift med Holidays nära vän Maely Dufty. Han skrev boken snabbt efter att ha talat med Holiday i hans lägenhet, samt använt sig av tidigare intervjuare. Han ville låta Holiday berätta sin historia på sitt sätt.

Holiday fick aldrig några egna barn, men hade två fadderbarn: sångerskan Billie Lorraine Feather, dotter till Leonard Feather, och Bevan Dufty, son till William Dufty.

Den 31 maj 1959 fördes Holiday till Metropolitan Hospital i New York. Hon hade lever- och hjärtsjukdomar. Poliser stod vid dörren till hennes rum. Hon arresterades för narkotikainnehav när hon låg döende och hennes sjukhusrum genomsöktes av polisen. De fortsatte att vakta henne på sjukhuset tills hon dog av levercirros den 17 juli 1959. Under de sista åren av sitt liv hade hon gradvis förlorat sina inkomster och hon dog med 0,70 dollar på banken och 750 dollar i kontanter.