Kalākaua I – Hawaiis sista kung (1836–1891)
Upptäck Kalākaua I (1836–1891) — Hawaiis sista kung, "The Merrie Monarch": hans liv, regering 1874–1891 och det kulturella arv som formade modern hawaiisk identitet.
Kalākaua I (16 november 1836–20 januari 1891) var den siste kungen av Hawaii. Hans fullständiga namn var David Laʻamea Kamanakapuʻu Mahinulani Nalaiaehuokalani Lumialani Kalākaua. Han kallades ibland för The Merrie Monarch. Han regerade från den 12 februari 1874 tills han dog den 20 januari 1891.
Tidiga år och bakgrund
Kalākaua föddes i en hawaiisk chieffamilj och utbildades både i traditionell hawaiisk kultur och i västerländska skolor. Han engagerade sig politiskt och tjänstgjorde i olika ämbeten innan han valdes till kung av parlamentet efter kung Lunalilos tidiga död 1874. Valet ledde till att hans rival, drottning Emma, fick många anhängare och valet följdes av upplopp i Honolulu, som slutligen stoppades med hjälp av brittiska och amerikanska trupper.
Regeringstid och inrikespolitik
Som regent arbetade Kalākaua för att stärka kungadömets prestige och bevara hawaiisk kultur. Han gav stöd åt hula och andra traditioner som hade försvagats under missionärernas inflytande, och hans hov blev ett centrum för sång, dans och konst. Kalākaua beställde också byggandet och moderniseringen av kungliga residenset ʻIolani Palace, en av de mest praktfulla byggnaderna i Oceanien på sin tid.
Under hans regeringstid moderniserades också vissa delar av infrastrukturen och administrationen. Kalākaua var en ambitiös regent med stora planer, vilket både väckte beundran och kritik. Hans hovliv och kostsamma projekt ledde till anklagelser om slöseri, något som ökade spänningarna mellan monarkin och den växande gruppen av utländska affärsintressen på ön.
Utrikespolitik, världsturné och ekonomiska frågor
Kalākaua arbetade aktivt med att säkra Hawaiis självständighet i en tid när stormakter och affärsintressen visade stort intresse för Stilla havet. 1881–1882 företog han en omtalad världsturné och blev därmed den första sittande monarken i modern tid som reste jorden runt. Resan hade flera syften: diplomatiska kontakter, handelsavtal och att studera tekniska och militära möjligheter.
Under sin tid som kung stödde han också kulturella projekt som ledde till kompositionen av nationalsången Hawaiʻi Ponoʻī (text av Kalākaua, musik av hans kapellmästare Henry Berger), som än i dag är en viktig symbol för Hawaii.
Konstitutionell kris och maktförskjutning
Mot mitten av 1880‑talet ökade trycket från företagare och främmande makter på Hawaiis politiska system. 1887 tvingades Kalākaua under hot att acceptera den så kallade "Bayonet Constitution", som kraftigt begränsade kungens maktbefogenheter och överlät mer politisk kontroll åt den ekonomiska eliten och röstberättigade utlänningar. Detta markant försvagade monarkin och lade grunden för de händelser som senare ledde till rikets fall efter Kalākauas död.
Slutet och eftermäle
Kalākaua avled plötsligt i San Francisco den 20 januari 1891 under en vistelse utomlands. Han efterträddes av sin syster Liliʻuokalani. Trots kontroverser kring hans styre ses Kalākaua ofta som en kulturens beskyddare som försökte bevara och vitalisera hawaiisk identitet i en snabbt föränderlig tid.
Arv
Kalākauas insatser för att återuppliva hula och hawaiisk musik har haft långvarig betydelse. Hans smeknamn The Merrie Monarch lever vidare genom den årliga Merrie Monarch Festival, en av världens främsta hula‑ och kulturfestivaler, som firar hawaiisk tradition och konst. Samtidigt påminner de politiska konflikterna under hans regeringstid om den starka utländska påverkan på Hawaiis moderna historia.
Tidigt liv
Kalākauas föräldrar var en hög hövding och en höghövding. Han hade två äldre syskon och sex yngre syskon. När han var fyra år började han skolan. Han blev flytande i engelska och det hawaiiska språket. Han började studera juridik vid 16 års ålder. Hans regeringsuppdrag hindrade honom dock från att slutföra sin juridiska utbildning. År 1856 var Kalākaua major i kung Kamehameha IV:s stab. Han hade också lett en politisk organisation känd som Young Hawaiians. Kalākaua tjänstgjorde också i inrikesministeriet. År 1863 utsågs han till generalpostmästare.
Regera som kung
Kungen före Kalākaua var kung Lunalilo. Han dog den 3 februari 1874. Kalākaua valdes till hans efterträdare. Kalākaua utsåg sin bror William Pitt Leleiohoku till sin arvtagare.
Kalākaua inledde sin regeringstid med en rundresa till Hawaiiöarna. Detta gjorde honom mer populär. I oktober 1874 skickade han representanter till USA för att förhandla fram ett fördrag. I november reste Kalākaua till Washington DC för att träffa Ulysses S. Grant. En överenskommelse nåddes och fördraget undertecknades den 30 januari 1875. Fördraget gjorde det möjligt för vissa hawaiiska varor, främst socker och ris, att komma in i Förenta staterna skattefritt.
I början av Kalākauas regeringstid avskedade han många kabinett och tillsatte nya. Detta väckte kritik från personer som ville att Hawaiis regering skulle likna Storbritanniens konstitutionella monarki. De ansåg att den lagstiftande församlingen borde kontrollera kabinettets ministrar snarare än kungen. Denna kamp fortsatte under hela Kalākauas regeringstid.
År 1881 lämnade kung Kalākaua Hawaii för en resa runt om i världen. Han åkte för att studera invandring och för att förbättra de utländska förbindelserna. Han ville också studera hur andra härskare styrde. I hans frånvaro styrde hans syster och arvtagare, prinsessan Liliʻuokalani, som regent. (Prins Leleiohoku, den tidigare arvtagaren, hade dött 1877.) Kungen fick ett kungligt välkomnande i San Francisco. I Japans imperium träffade han Meiji-kejsaren. Han fortsatte genom Qingdynastins Kina, Siam under kung Chulalongkorn (Rama V), Burma, Brittiska Raj Indien, Egypten, Italien, Belgien, Tyska imperiet, Österrike-Ungern, Franska Tredje republiken, Spanien, Portugal, Förenade konungariket Storbritannien och Irland och tillbaka genom USA. Under denna resa träffade han många andra statschefer, bland annat påven Leo XIII, Umberto I av Italien, Tewfik, vicekung av Egypten, Vilhelm II av Tyskland, Rama V av Siam, president Chester Arthur och Victoria av Storbritannien. Därmed blev han den första kungen att resa runt i världen.
Kalākaua byggde också ʻIolani Palace. Det kostade 300 000 dollar, ett belopp som inte var känt på den tiden. Många av möblerna i palatset beställdes av Kalākaua när han var i Europa.
Kalākaua beslutade att bygga Kamehameha-statyn. Den hedrade Kamehameha I, den första kungen av hela Hawaiiöarna. Den ursprungliga statyn gick förlorad när fartyget med den sjönk nära Falklandsöarna. En ersättare beställdes och avtäcktes av kungen 1883. Den ursprungliga statyn reparerades senare och skickades till Hawaii 1912. En tredje staty, som uppfördes 1969, finns i USA:s Capitolium. Det är den enda statyn där som minner en infödd hawaiianare.
Kung Kalākaua sägs ha velat bygga upp ett polynesiskt imperium. År 1886 gav den lagstiftande församlingen regeringen 30 000 dollar för att bilda ett polynesiskt förbund. Kungen skickade representanter till Sāmoa. Där gick Malietoa Laupepa med på en konfederation mellan de två rikena. Denna konfederation varade inte särskilt länge, eftersom kung Kalākaua förlorade makten året därpå till förmån för bajonettkonstitutionen.
År 1887 var en del människor mycket frustrerade över Kalākaua. De gav honom skulden för rikets växande skuldsättning. De anklagade honom för att vara en slösare. Vissa utlänningar ville tvinga honom att abdikera och sätta sin syster Liliʻuokalani på tronen. Andra ville avsluta monarkin helt och hållet och göra öarna till en del av Förenta staterna. De som ville bli en del av USA bildade en grupp som kallades Hawaiian League. År 1887 samlades medlemmar av förbundet beväpnade med vapen. Kungen blev skrämd av denna maktdemonstration. Han erbjöd sig att överföra sina befogenheter till utrikesministrarna som representerade USA, Storbritannien eller Portugal. Förbundets medlemmar bad honom i stället att underteckna en ny konstitution.
Den nya konstitutionen fick smeknamnet Bajonettkonstitutionen. Den tog bort en stor del av kungens verkställande makt. Den tog bort rösträtten för de flesta infödda hawaiianer. Den lagstiftande församlingen kunde åsidosätta ett veto från kungen. Kungen fick inte längre vidta åtgärder utan kabinettets godkännande. Adelskammaren, den lagstiftande församling som utsetts av kungen, skulle väljas. Icke-hawaiiska medborgare kunde nu rösta. Robert Wilcox ledde en kontrarevolution för att ge tillbaka makten till kungen, men den misslyckades.
År 1890 var kungen sjuk. På inrådan av sin läkare åkte han till San Francisco. Hans hälsa fortsatte att försämras. Han dog den 20 januari 1891 på Palace Hotel i San Francisco. Hans sista ord var: "Säg till mitt folk att jag försökte".
Kalākauas kvarlevor skickades till Honolulu ombord på den amerikanska kryssaren USS Charleston. Eftersom han inte hade några barn blev hans syster Liliʻuokalani drottning.
Officiell målning av kung David Kalakaua
Kung Kalākauas resa 1881
Det hawaiiska kungadömets vapensköld, ʻIolani Palace, Honolulu, Hawaii
Legacy
Kung Kalākaua kallades "den glada monarken" eftersom han älskade de glada sakerna i livet. När han var kung började folk göra hula igen. (Den hade förbjudits av drottning Kaʻahumanu 1830.) Det finns en hulafestival som är uppkallad efter honom, Merrie Monarch Festival. Han återinförde också den hawaiianska kampsporten Lua och surfing. Han och hans bror och systrar var kända som "Royal Fours" för sina musikaliska talanger. Han skrev "Hawaii Ponoi", som i dag är Hawaiis statssång. Kalākaua stödde starkt ukulelen som ett hawaiianskt instrument.
"Kalākaua Avenue i Waikiki är uppkallad efter honom. Det är huvudgatan i Waikiki. Den går från Ala Wai-kanalen till Waikiki-stranden. Den fortsätter nästan till Diamond Head-kratern.
Sök