Massutdöenden: Lista över jordens största utdöendehändelser och orsaker

Upptäck jordens största massutdöenden och deras orsaker – kronologi, påverkan på geologi & evolution samt nyckelhändelser som format livets historia.

En utdöende händelse är en relativt snabb minskning av antalet arter som lever på jorden. Det inträffar när utdöendet ökar mer än artbildningen. Detta är en förteckning över de största. Större utdöende händelser är viktiga för både geologi och evolution.

De fem stora massutdöendena

• Sen ordovicium (≈ 445–440 miljoner år sedan)
  Ett av de tidigaste stora utdöendena. Stora delar av marint liv påverkades, särskilt marina ryggradslösa djur som trilobiter och brachiopoder. Orsakerna tros vara snabba klimatförändringar kopplade till en kort istid, kraftiga havssänkningar (regression) och förändrade havsströmmar som ledde till habitatförlust i grunda hav.
• Sena devon (≈ 375–360 miljoner år sedan)
  Ett utdöende som framför allt drabbade marina organismer, bland annat koraller och många bentiska (bottenlevande) arter. Orsakerna är osäkra men inkluderar hypoteser om långvarig havsanoxi (syrebrist), klimatförändringar och stora förändringar i havsnivå.
• Perm–Trias (”Den stora döden”, ≈ 252 miljoner år sedan)
  Det största kända massutdöendet. Upp till omkring 90–96 % av marina arter och cirka 70 % av landlevande arter försvann. Huvudorsaker som föreslås är enorma vulkanutbrott (Siberian Traps), massiv utsläpp av växthusgaser, havsanoxi, oceanisk försurning och potentiellt metanhydratfrigörelser. Denna händelse förändrade jordens livsutbud fundamentalt.
• Trias–Jura (≈ 201 miljoner år sedan)
  Ett utdöende som banade väg för dinosauriernas dominans under juraperioden. Troliga orsaker är intensiva vulkanutbrott (Central Atlantic Magmatic Province), klimatförändringar och havsnivåförändringar, som ledde till stora förändringar i ekosystemen.
• Krita–Paleogen (K–Pg, tidigare kallat K–T, ≈ 66 miljoner år sedan)
  Slutet på dinosauriernas era (utom fåglar). Omkring 75 % av alla arter försvann. Den främsta orsaken är ett stort meteoritnedslag vid Chicxulub i nuvarande Mexiko, vilket åtföljdes av globala klimatpåverkande effekter (störning av fotosyntes, nedkylning följd av stoft, sedan uppvärmning). Stora vulkaniska utbrott (Deccan Traps) kan ha förstärkt stressen.

Andra betydande utdöenden och händelser

• Mindre men viktiga händelser: Det finns flera regionala eller kortare globala utdöenden (t.ex. Capitanian, mindre händelser under jura och paleogen) som påverkat biologisk mångfald.
• Paleocene–Eocene Thermal Maximum (PETM, ≈ 56 Ma) — inte ett klassiskt massutdöende men en snabb, kraftig uppvärmning som orsakade stora förändringar i marina och landekosystem.

Vanliga orsaker till massutdöenden

• Vulkanism – Stora, långvariga basaltflöden (”flood basalts” som Siberian och Deccan Traps) kan släppa ut enorma mängder koldioxid, svavel och andra gaser som orsakar klimatförändringar, surt regn, och syrebrist i havet.
• Meteoriter och kometer – Stora nedslag skapar omedelbar lokal förödelse och globala effekter genom stoft och aerosoler i atmosfären som blockerar solljus.
• Klimatförändringar – Snabba temperaturförändringar (kylning eller uppvärmning) påverkar ekosystem, havsnivåer och livsmiljöer.
• Havsnivåförändringar – Regression eller transgression förändrar stora landområden och grunda havsbottnar där mycket liv finns.
• Havsanoxi och försurning – Minskad syretillgång och surare hav skadar marina organismer, särskilt kalkbildande arter (koraller, skaldjur).
• Biologisk interaktion – Invasiva arter, utbredd sjukdom eller konkurrens kan förstärka pågående kriser.
• Framväxande hypoteser: extrema händelser som när man-fragmentering av ozonskiktet, metanhydratfrigörelser eller till och med kosmiska händelser (t.ex. gamma-ray burst) har föreslagits i vissa fall.

Bevis och hur forskare undersöker utdöenden

• Stratigrafi och fossila registren visar vilka arter som försvinner och i vilken ordning.
• Radiometrisk datering ger åldrar på lager och händelser.
• Geokemiska tecken som kol- och syreisotopavvikelser (C, O), iridiumrika lager, spheruliter och shocked quartz visar på nedslag eller plötsliga kolcykelstörningar.
• Spår av vulkanism (tjocka basaltlager) kopplas till tidsperioder med stor utsläppsmassa.

Konsekvenser och återhämtning

• Massutdöenden omformar livet — de eliminerar konkurrerande grupper och skapar ekologiska utrymmen som möjliggör snabb evolution och strålning av nya grupper (t.ex. däggdjurens expansion efter K–Pg).
• Återhämtningstider kan vara långa — ofta flera miljoner till tiotals miljoner år innan biologisk mångfald åter når tidigare nivåer.
• Ekosystem strukturer kan förändras permanent; vissa habitat eller funktioner (t.ex. stora revsystem) kan ta mycket lång tid att återuppbygga.

Nutida utsikter: är vi i en sjätte massutdöende?

• Många forskare varnar att mänsklig påverkan (habitatförlust, överutnyttjande, invasiva arter, föroreningar och klimatförändring) har accelererat artutdöenden till nivåer som kan motsvara ett massutdöende om trenderna fortsätter. Detta kallas ofta det sjätte massutdöendet eller det antropocena utdöendet.
• Modeller och bevarandeanalyser visar att nuvarande utdöendefrekvenser är mycket högre än bakgrundsnivåer; dock finns osäkerheter i tidsskala och exakt gräns för vad som räknas som ett fullskaligt massutdöende.
• Bevarandeinsatser, utrotningsförebyggande program, skydd av habitat och kraftfull klimatpolitik kan bromsa eller undvika värsta scenarierna.

Slutsats

Massutdöenden är centrala händelser i jordens historia som format den biologiska mångfalden. De drivs av en kombination av geologiska, klimatologiska och ibland kosmiska faktorer. Idag står vi inför snabba antropogena förändringar som kan leda till utbredda förluster av arter om inte omfattande skyddsåtgärder genomförs. Förståelse av tidigare massutdöenden hjälper forskare att förutse konsekvenser av nuvarande förändringar och att prioritera åtgärder för att bevara livets mångfald.

Phanerozoikum

Det finns fem stora utdöende händelser under den fanerozoiska eon och många mindre händelser. I tidsordning, den senaste först:

1. K/T-utdöendet. Utdöendehändelsen Krita/Tertiär avslutade den mesozoiska eran och inledde den kainozoiska eran.

2. Utdöendet i slutet av trias.

3. P/Tr utdöende. Utdöendet mellan perm och trias avslutade den paleozoiska eran och inledde den mesozoiska eran.

4. Utdöenden i sen devon, vid gränsen mellan Frasnian och Famennian.

5. Utdöendet i slutet av ordovicium. Efter en rad mindre händelser resulterade utdöendet i slutet av ordovicium i en uppskattad 84-procentig förlust av arter.

Mindre utdöenden från Phanerozoikum

Andra utdöende händelser under Phanerozoikum hade också en betydande inverkan på biotautvecklingen.

1. Övergång från eocen till oligocen. Från mitten av Eocen till början av Oligocen inträffade ett antal händelser. Klimatet blev mycket svalare, det bildades is på Antarktis och det skedde en omsättning av vatten- och landlevande grupper.
2. Vendian/Cambrian extinction event. Utdöenden har påståtts för tre grupper: akritarkerna, spårfossilerna och de berömda ediacariska fossilerna. Man vet inte mycket om denna händelse.

 
Den marina utrotningsintensiteten genom tiderna. Den blå grafen visar den uppenbara procentandelen (inte det absoluta antalet) av de marina djursläkten som dör ut under ett visst tidsintervall. Den representerar inte alla marina arter, bara de som lätt kan fossileras.  

Sök med bokstav