Canon (musik)

Olika typer av kanoner

Det finns olika typer av kanon. Kanoner kan beskrivas utifrån avståndet mellan rösternas ingångar. Om den andra stämman börjar en takt (en åtgärd) efter den första stämman kallas detta för en "kanon i takt". Om den börjar efter bara en halv takt kallas det för en "kanon i halv takt". Det är till och med möjligt att ha mycket nära kanonerna, t.ex. "kanon vid en åttondels not". Olivier Messiaen skrev en trestämmig kanon vid kvadern i sin Thème et Variations för violin och piano. Pianistens högra hand (som spelar ackord), hans vänstra hand och violinisten utgör de tre delarna.

Kanoner kan också beskrivas utifrån intervallen mellan två röster. Om en röst börjar på ett C och nästa röst börjar samma melodi på ett F ovanför är detta en "kanon i fyrkant" (eftersom intervallet (avståndet) från C till F kallas "perfekt fjärdedel"). Om den andra rösten har melodin upp och ner (inversion) kallas detta "canon in inversion". Om den andra rösten har melodin i halva hastigheten (varje ton är dubbelt så lång) är detta en "kanon i augmentation" eller en "augmenterad kanon". Motsatsen är en "canon i minskning".

Med "strikt kanon" menas en kanon där varje röst imiterar den första rösten exakt hela vägen genom stycket. Om detta inte sker (dvs. om det börjar som en kanon men sedan blir friare) är det "fri kanon". En kanon kan börja låta som en fuga, men fogar har sin egen form och sina egna regler.

Kanonerna i musikens historia

Kanoner var populära redan på 1300-talet när kompositörer tyckte om att skriva musik för flera röster där varje röst har en del av melodin (detta kallas polyfonisk musik).Kompositörer som Guillaume de Machaut skrev kanonisk musik. Hans Sanz cuer m'en vois är en tredelad kanon där varje del har olika ord.

Johann Sebastian Bach var förmodligen den största författaren av kanoner under 1700-talet. Många av hans orgelverk har kanoner. Han skrev en berömd uppsättning kanoniska variationer över "Vom Himmel hoch da komm' ich her" som har flera kanoner i olika intervall och inversioner. Han skrev förmodligen detta för att visa unga kompositörer hur man skriver bra kanoner. Bach skrev också ett verk som kallas Musikaliska offret och som har vad han kallar en "canon per augmentationem contrario motu" (kanon i augmentation och motsatt rörelse, dvs. baklänges) samt en "canon per tonos". Den sistnämnda är en modulerande kanon, vilket innebär att melodin byter tonart. Detta är svårt att komponera så att det låter bra, för när den första rösten just har bytt tonart är den andra rösten fortfarande ikapp i den andra tonarten.

Bach var en stor mästare på att skriva kanoner och andra mycket komplicerade musikaliska former. Efter 1750 blev kompositörerna mindre intresserade av att skriva musik som var helt polyfonisk, även om många kompositörer fortfarande visade intresse för kontrapunkt. Haydn, Mozart och Beethoven skrev alla kanoner och även romantiska kompositörer som Schumann och Brahms visade intresse. César Franck skrev en kanon till den fjärde satsen i sin Sonata för violin och piano. Det är ganska lätt att höra denna kanon, eftersom violinen spelar melodin en oktav högre än pianot och pianot håller fast vid en lång ton varannan takt medan violinen hinner ikapp.

På 1900-talet var kompositörer som Schönberg, som skrev seriemusik, förtjusta i kanoner. Moderna kompositörer som Pierre Boulez har skrivit rytmiska kanoner: kanoner där t.ex. rytmen i en del är en retrograd (bakåt) version av en annan.

]