Robert Schumann – Tysk romantisk tonsättare och pianovirtuos (1810–1856)

Robert Schumann var det femte och yngsta barnet till en bokhandlare och förläggare. Som pojke tyckte han om att läsa böckerna i sin fars affär. Han började komponera när han var sju år. I skolan var han extremt duktig på musik och litteratur. Han klarade sin studentexamen med mycket höga betyg. Hans familj ville att han skulle bli advokat, så han gick till Leipzig för att studera juridik, men han gick nästan aldrig på föreläsningar. Han var mycket mer intresserad av musik och litteratur, men också av kvinnor och drickande. Han tog pianolektioner av en lärare som hette Friedrich Wieck. Wieck hade en nioårig dotter Clara. Många år senare skulle hon bli hans fru. Clara var en briljant pianist. Hennes far tog med henne på konsertresor eftersom hon var ett underbarn.

Schumann började komponera korta pianostycken och sånger. Han älskade Schuberts musik och när han hörde att Schubert hade dött grät han hela natten. Han övade ofta piano sju timmar om dagen. Han började dock få problem med sina fingrar. Det har ofta sagts att han skadade sina händer för att han gjorde något för att sträcka ut sina fingrar, men folk tror nu att det var mer troligt att det berodde på kvicksilverförgiftning eftersom läkarna hade använt kvicksilver för att försöka bota hans syfilis. Oavsett orsaken kunde han inte fortsätta att vara pianist och han tillbringade resten av sitt liv med att komponera och skriva om musik. Många av hans artiklar publicerades i tidskriften Neue Zeitschrift für Musik (Ny tidskrift för musik) som han själv startade.

År 1834 förlovade han sig med en sextonårig flicka som hette Ernestine, men Schumann bröt förlovningen eftersom han älskade Clara Wieck. Claras föräldrar ville inte att hon skulle gifta sig med honom. Hennes far gjorde allt han kunde för att stoppa äktenskapet. Kanske gissade han att Schumann hade syfilis, kanske visste han att han ofta var berusad. I slutändan, efter många diskussioner, rättegångar och hemliga möten mellan Robert och Clara, gifte de sig 1840.

Schumann led av manodepressivitet. När han var deprimerad skrev han knappt något, men 1840 var ett lyckligt år för honom och han skrev många sånger och orkestermusik. År 1841 skrev han fyra symfonier. År 1842 gjorde de en konsertresa tillsammans, men Schumann tyckte att det var svårt eftersom Clara var mer känd än han. Han återvände ensam till Leipzig för att arbeta på sitt förlag. Han kände sig deprimerad igen vid denna tid och drack mycket öl och champagne. Han blev lycklig igen när Clara återvände och komponerade en del kammarmusik. År 1844 turnerade de i Ryssland och spelade för tsaren. I augusti hade han ett fullständigt nervsammanbrott och orkade inte lyssna på sin egen musik. Det tog honom en tid att återhämta sig.

Vid det här laget var han bra på att skriva alla typer av musik. Han skrev musik till Goethes berömda pjäs Faust. Han skrev en opera, Genoveva, 1849. Hans berömmelse spred sig långsamt. Under många år var Dresden och Leipzig de enda städerna där han var känd. År 1850 blev han musikdirektör i Düsseldorf. År 1853 träffade han Brahms. Brahms blev en stor vän till familjen Schumann. Schumann publicerade en artikel i Neue Zeitschrift für Musik med rubriken "Neue Bahnen" ("Nya vägar") där han sa att Brahms (som då var 20 år) skulle bli en mycket stor kompositör. Han hade rätt.

Schumann hade ofta funderat på att försöka ta livet av sig. Den 27 februari 1854 kastade han sig i floden Rhen. Han räddades av några båtsmän, men när de förde honom i land verkade han ha blivit helt galen. Han fördes till en anstalt där han tillbringade de sista två åren av sitt liv. Han dog den 29 juli 1856.

Schumanns pianomusik är mycket välkänd. Även om han var tvungen att ge upp sin karriär som pianist spelade hans fru Clara hans stycken och hjälpte dem att bli berömda. Många av hans pianoverk är samlingar av korta stycken, vart och ett med en titel, t.ex. Papillons (fjärilar), Davidsbündlertänze, Carnaval. Schumann tänkte på karnevalsfirande när han skrev dessa stycken. Davidsbündlerna var en grupp människor som Schumann tillhörde och som inte gillade "filistéerna" (människor som inte gillade bra musik, uppkallade efter filistéerna i Bibeln) I Carnaval representeras de två sidorna av Schumanns personlighet av Florestan och Eusebius. Schumanns manodepressivitet (de lyckliga och tragiska stämningar han hade) hörs sida vid sida i hans musik. Andra pianoverk är bland annat Kreisleriana, Album for the Young som innehåller några ganska lätta stycken som Soldier's March och den populära Scenes from Childhood med dess berömda Träumerei (Drömmar). Det finns också längre verk för piano: tre sonater, en Toccata och en Phantasie.

Hans kammarmusik inkluderar stråkkvartetter och en berömd pianokvintett.

Schumann var en av de stora kompositörerna av Lieder (tyska sånger). Han valde dikter av kända tyska poeter och satte dem i musik på mycket fantasifulla sätt. Pianot har mycket intressanta ackompanjemang som hjälper till att få fram ordets betydelse. Han skrev en sångcykel som heter Dichterliebe (Poetens kärlek) som är en tonsättning av några dikter av Heinrich Heine. En annan sångcykel heter Frauenliebe und -leben (Kvinnans kärlek och liv) med ord av Adalbert von Chamisso.

Även om den unge Schumann verkade föredra att skriva korta verk, blev han mer intresserad av långa verk efter att ha träffat Mendelssohn. Han inspirerades också till att skriva symfonier efter att ha upptäckt Schuberts symfoni nr 9 som ingen visste att Schubert hade skrivit. Han hittade den i en låda i Wien hos Schuberts bror. Schumann skrev fyra symfonier. En av hans bästa är den tredje som ofta kallas för den rheniska symfonin (efter floden Rhen). Den fjärde i d-moll är också ett stort verk. Med hjälp av endast ett fåtal musikaliska idéer utvecklar han dem på många sätt och skriver ett långt, fyrsatsigt verk. Hans pianokonsert är en stor favorit. Clara Schumann spelade den med Leipzigs Gewandhausorkester vid dess urpremiär på nyårsdagen 1846.

Efter Schumanns död ägnade sig Clara åt att spela sin mans musik och hjälpa den att bli känd. Hon besökte regelbundet England där hon spelade på konserter. Hon redigerade också många av Schumanns verk för förlaget Breitkopf und Härtel.

• Allegro op 8 av Schumann