Coppélia ou La fille aux yeux d'email (Coppélia eller Flickan med emaljögonen) är förmodligen den mest kända och mest spelade komiska baletten i världen. Arthur Saint-Léon och Charles Nuitter baserade baletten på E.T.A. Hoffmanns saga Der Sandmann från 1816. Léo Delibes skrev musiken. Saint-Léon koreograferade baletten.

Baletten utspelar sig i en polsk by för länge sedan. Swanhilda och Frantz är kära vänner. Swanhilda tror att Frantz är förälskad i Coppélia, en märklig flicka i en dockmakares hus vid namn Dr Coppélius. Swanhilda upptäcker att Coppélia är en docka. Dr Coppélius försöker väcka dockan till liv med hjälp av Frantz livskraft. Swanhilda räddar sin älsklings liv och de två lever lyckliga i alla sina dagar.

Coppélia repeterades i tre år. Den hade många problem. En av dem var att hitta rätt dansare för att gestalta Swanhilda. Den sextonåriga Giuseppina Bozzacchi valdes slutligen ut. Frantz spelades ursprungligen av Eugène Fiocre. Baletten uruppfördes den 25 maj 1870 på Théâtre Impérial de l´Opéra i Paris. Coppélia blev en stor framgång. Den har framförts över hela världen.

Handling (kortfattat, i tre akter)

Akt I — Bygatan: Vi möter bybor och de två huvudpersonerna Swanhilda och Frantz. I centrum står Dr Coppélius hus och hans mystiska "flicka" Coppélia. Sjuveckor och feststämning präglar scenen, med många karaktärs- och folkdanser.

Akt II — Doktor Coppélius verkstad: Swanhilda smyger in i verkstaden och upptäcker att Coppélia är en docka. För att avslöja doktorens planer klär Swanhilda ut sig till dockan och låtsas vara livlös, medan Coppélius försöker använda Frantz för att ge dockan liv.

Akt III — Bröllopsfesten: Konflikterna löses upp och paret återförenas. Slutet är en festlig byscen med bröllop och en rad divertissement — glada danser från byns folk och huvudrollsinnehavarna.

Musik och koreografi

Léo Delibes skrev en orkestral och melodiskt rik partitur som snabbt blev berömt för sin färgrika instrumentering och förmåga att skildra karaktärer genom musik. Scorets användning av folk- och karaktärsdanser (t.ex. mazurka, czardas och vals) gav baletten en lätt och folklig ton och har ofta nämnts som en föregångare till senare, symfoniskt mer utvecklade balettskorer.

Arthur Saint-Léon lade tonvikten på mimik och komisk timing i koreografin liksom på eleganta variationer för solodansöer. Hans uppsättning krävde både teknisk skicklighet och god dramatisk förmåga, särskilt i rollen som Swanhilda där både komik och briljans kombineras.

Uppsättningar, revisioner och spridning

Efter premiären har Coppélia omarbetats många gånger för att passa olika kompanier, publiksmak och dansares förmågor. I slutet av 1800-talet togs baletten till Ryssland där koreografer som Marius Petipa och senare regissörer gjorde ändringar i steg och scenindelning — något som bidrog till balettens internationella spridning. Under 1900‑talet har ytterligare revideringar och rekonstruktioner gjorts för att återföra delar av Saint-Léons originalstil eller anpassa föreställningen till modern scenisk praxis.

Mottagande och betydelse

Coppélia blev snabbt en publikfavorit tack vare sin charmiga berättelse, livfulla dansnummer och Delibes melodier. Baletten ses idag som ett standardverk i den klassiska repertoaren och framförs ofta som en familjevänlig, lättillgänglig föreställning. Delibes musik har också levt vidare i konsertsammanhang och har spelats separat som orkestersviter och utdrag.

Roller och bemärkta uppföranden

  • Swanhilda — huvudrollen, kräver både skådespeleri (komik) och leadsbaletteknik. Den ursprungliga Swanhilda var Giuseppina Bozzacchi, vald som 16‑åring.
  • Frantz — Swanhildas kärleksintresse. Rollen var i originaluppsättningen skapad för Eugène Fiocre.
  • Dr Coppélius — den excentriske dockmakaren; en karaktärsroll med mycket pantomim.
  • Coppélia — dockan, ofta spelad av en dansare i dubbelroll med Swanhilda i de scener där maskering förekommer.

Varför baletten lever kvar

Balettens kombination av humor, folklig atmosfär och ett melodiskt rikt musikaliskt språk gör den lätt att ta till sig för publiken. Dessutom erbjuder den utrymme för variadas produktioner — från trogna historiska rekonstruktioner till mer moderna tolkningar — vilket bidrar till att Coppélia fortfarande står på repertoaren hos många balettkompanier världen över.