Coronavirus | grupp av RNA-virus

Sjukdomar

Coronavirus infekterar de övre luftvägarna och mag-tarmkanalen hos däggdjur och fåglar. Sex olika stammar av coronavirus infekterar människor. Dessa är bland annat följande:

• MERS-CoV
• SARS-CoV
• Coronavirus 2 med allvarligt akut respiratoriskt syndrom, som orsakar sjukdomen coronavirus disease 2019 och är orsaken till COVID-19-pandemin (tidigare benämnt "utbrottet av coronavirus 2019-20").

Coronavirus tros orsaka många vanliga förkylningar hos vuxna människor. Coronavirusens betydelse och ekonomiska konsekvenser är svåra att bedöma. Till skillnad från rhinovirus (ett annat vanligt förkylningsvirus) är humana coronavirus lätta att odla i laboratoriet.

 

Struktur

Coronavirus är stora, sfäriska partiklar med unika ytprojektioner. Deras storlek varierar och är i genomsnitt 80-120 nms. Den totala molekylvikten är i genomsnitt 40 000 kDa. De är inneslutna i ett hölje med utskjutande proteinmolekyler. Dessa lager skyddar viruset när det befinner sig utanför värdcellen.

Virushöljet består av ett lipidbilager där strukturproteinerna membran (M), hölje (E) och spik (S) är förankrade. Förhållandet mellan E:S:M i lipiddubbelskiktet är ungefär 1:20:300. E och M-proteinerna är de strukturella proteiner som tillsammans med lipidbilagan formar virushöljet och upprätthåller dess storlek. S-proteinerna behövs för interaktion med värdcellerna. Men humant coronavirus NL63 är märkligt eftersom dess M-protein har bindningsstället för värdcellen, och inte dess S-protein. Höljet har en diameter på 85 nm.

 
Struktur av ett coronavirus  

Historia

De första rapporterna om en coronavirusinfektion hos djur kom i slutet av 1920-talet, då en akut luftvägsinfektion hos domesticerade kycklingar inträffade i Nordamerika. Arthur Schalk och M.C. Hawn gjorde 1931 den första detaljerade rapporten som beskrev en ny luftvägsinfektion hos kycklingar i North Dakota. Man insåg inte då att det rörde sig om tre besläktade virus.

Coronavirus hos människor upptäcktes på 1960-talet med hjälp av två olika metoder. E.C. Kendall, Malcolm Bynoe och David Tyrrel, som arbetade vid Common Cold Unit of the British Medical Research Council, samlade in ett unikt förkylningsvirus B814 1961. Viruset kunde inte odlas med hjälp av de tekniker som framgångsrikt hade odlat rhinovirus, adenovirus och andra kända förkylningsvirus. Så småningom löstes problemet. Den nya odlingsmetoden introducerades i laboratoriet av Bertil Hoorn. När det isolerade viruset sattes i näsan på frivilliga försökspersoner orsakade det en förkylning. Viruset inaktiverades med eter vilket visade att det hade ett lipidhölje. Det nya viruset orsakade förkylning hos frivilliga och inaktiverades liksom B814 av eter.

Den skotska virologen June Almeida vid St Thomas' Hospital i London jämförde 1967 strukturerna hos IBV, B814 och 229E. Med hjälp av transmissionselektronmikroskopi visades att de tre virusen hade liknande form och klubbliknande spikar. En forskargrupp vid National Institute of Health isolerade samma år en annan medlem av denna grupp av virus. Liksom B814, 229E och IBV hade det nya förkylningsviruset OC43 utmärkande klubbliknande spikar när det observerades med elektronmikroskopet.

De IBV-liknande nya förkylningsvirusen liknade mushepatitviruset. Denna nya grupp av virus kallades "coronavirus" på grund av deras kronliknande utseende. Coronavirusstammen B814 gick förlorad. Det är inte känt vilket nuvarande humant coronavirus det var. Andra mänskliga coronavirus har sedan dess identifierats, bland annat SARS-CoV 2003, HCoV NL63 2003, HCoV HKU1 2004, MERS-CoV 2013 och SARS-CoV-2 2019. Det har identifierats ett stort antal djurcoronavirus sedan 1960-talet.

 
Överföringselektronmikroskopisk bild av organodlat coronavirus OC43.  

Relaterade sidor

• Zoonos