Sepialiknande bläckfiskar

Anatomi

Kärlben

Bläckfiskar har ett inre skelett som består av kalciumkarbonat. Den är porös och full av små hål. Flytförmågan i skärbrädan kan ändras, vilket gör att bläckfisken kan sjunka lägre eller högre genom att ändra mängden gas och vätska i kamrarna. Varje art har en distinkt form, storlek och ett mönster av kammar eller textur. Kärlben används av juvelerare och silversmeder som gjutformar för att gjuta små föremål. Idag är de förmodligen mer kända som det material som ges till sällskapsfåglar som kalciumkälla. Skärbenet finns bara hos bläckfiskar och är ett av de kännetecken som skiljer dem från bläckfiskar och andra blötdjur.

Byte av färg

Bläckfiskar kallas ibland för havets kameleont eftersom de kan ändra hudfärg. Deras hud kan blinka i ett färgglatt mönster för att kommunicera med andra bläckfiskar och för att kamouflera dem från rovdjur. Denna färgskiftande funktion produceras av grupper av röd-, gul-, brun- och svartpigmenterade kromatofoner ovanför ett lager av reflekterande iridofoner och leucofoner. Alla dessa finns i bläckfiskens hud och arbetar tillsammans för att ändra färgen. Det finns upp till 200 av dessa speciella pigmentceller per kvadratmillimeter.

De pigmenterade kromatoforerna har en säck med pigment och ett stort membran som är hopvikt när det dras in. Det finns 6-20 små muskelceller på sidorna som kan dra ihop sig för att trycka ihop den elastiska säcken till en skiva mot huden.

Iridoforer är plattor av kitin eller protein som kan reflektera ljus. De är ansvariga för de metalliska blå, gröna, gyllene och silverfärgade färger som ofta ses hos bläckfiskar. Alla dessa celler kan användas i kombinationer. Förutom att bläckfiskar kan påverka färgen på det ljus som reflekteras av deras hud kan de också påverka ljusets polarisation, vilket kan användas för att signalera till andra djur som känner av polarisation.

Ögon

Bläckfiskens ögon är bland de mest utvecklade i djurriket. Det sätt på vilket bläckfiskögonen utvecklas skiljer sig fundamentalt från ögonen hos ryggradsdjur som människor, men deras funktionssätt är ganska likartat. Likheten mellan bläckfiskarnas och ryggradsdjurens ögon är ett exempel på konvergent utveckling. Även om de inte kan se färg kan de uppfatta ljusets polarisation, vilket förbättrar deras förmåga att se kontraster. De har två fläckar med koncentrerade sensorceller på näthinnan (så kallade fovea), en för att se mer framåt och en för att se mer bakåt. Linserna, i stället för att omformas som hos människor, dras istället runt genom att hela ögat omformas för att ändra fokus.

Blod

Blodet hos en bläckfisk har en ovanlig grönblå nyans eftersom den använder det kopparhaltiga proteinet hemocyanin för att transportera syre i stället för det röda järnhaltiga proteinet hemoglobin som finns hos ryggradsdjur. Detta liknar blodet hos leddjur. Hemocyanin är inte lika bra på att transportera syre som hemoglobin. Blodet pumpas av tre separata "hjärtan". Två av dessa används för att pumpa blodet till bläckfiskens par gälar (ett hjärta för varje gäl) och det tredje för att pumpa blodet runt resten av kroppen.

Pfeffer's Flamboyant Cuttlefish, från Sipadan, Malaysia

Mänskligt intresse

Bläck

Bläckfiskar har bläck som bläckfiskar och bläckfiskar. Precis som för bläckfiskar är bläcket ett defensivt verktyg, som sprutas ut för att dölja sin reträtt vid fara. Bläcket var tidigare ett viktigt färgämne som kallades sepia. Idag har konstgjorda (inte naturliga) färgämnen ersatt den naturliga sepiafärgen.

Bläckfisk som föda

Bläckfisk fångas som mat i Medelhavet och i östasiatiska kulturer. Även om bläckfisk är populärare som restaurangrätt över hela världen, är torkad bläckfisk mycket populär i Östasien.

Bläckfisk är populär i Italien och Kroatien, där den används i Risotto Nero. "Nero" betyder "svart", vilket är den färg som riset får på grund av bläck från bläckfisk. I det spanska köket används ofta bläck av bläckfisk och bläckfiskbläck i matlagning på grund av den marina smaken och mjukheten som det ger måltiderna och det ingår i rätter som ris, pasta och fiskgrytor.

Bläckfisk i litteraturen

Tioarmad bläckfisk fick sitt viktigaste litterära framträdande i Eugenio Montales diktsamling Ossi di seppia (Bones di seppia), som publicerades i Turin 1925. Montale tilldelades Nobelpriset i litteratur 1975.

Klassificering

Det finns över 120 levande arter av bläckfiskar i fem släkten. Sepiadariidae innehåller sju arter och två släkten; alla övriga ingår i Sepiidae.

• KLASS BLÄCKFISKAR.
• Underklass Nautiloidea: nautilus
• Underklass Coleoidea: bläckfiskar, bläckfiskar, bläckfiskar.
• Överordning Octopodiformes
• Överordning Decapodiformes
• Ordningen Spirulida: Ramshornsbläckfisk
• Ordning Sepiolida: bobtailbläckfisk
• Ordning Teuthida: jättebläckfisk
• Ordning Sepiida: bläckfisk
• Underordning Sepiina
• Familjen Sepiadariidae
• Familjen Sepiidae