Sepia (bläckfiskar) – fakta om anatomi, föda och livslängd
Sepia (bläckfiskar) — lär dig allt om anatomi, föda, jakttekniker och livslängd hos dessa fascinerande blötdjur.
Sepia är marina blötdjur av typen bläckfisk. De tillhör samma klass som bläckfiskar, nautilus och andra närbesläktade grupper.
Bläckfiskar har ett inre skal (kallat bläckfiskben), stora ögon, åtta armar och två tentakler försedda med fintandade sugkoppar, med vilka de griper tag i sitt byte. Sepior har också ett kraftigt näbbformigt bett och en radula (en raspande tunga) som hjälper till att bryta sönder bytet. Många arter har väl utvecklade färgbyten tack vare chromatoforer, iridoforer och leucoforer i huden, vilket används både för kamouflage och kommunikation. De har dessutom en bläckfylld körtel som kan utsöndra bläck som försvar mot rovdjur.
Bläckfiskar äter små blötdjur, krabbor, räkor, fiskar och andra bläckfiskar. Olika hajar och andra större fiskar jagar dem också. Många vanliga arter av sepia har en kort livscykel och lever i 1–2 år, men livslängden kan variera mellan arter och påverkas av storlek, temperatur och miljöförhållanden.
Anatomi och sinnen
Sepior har en kompakt kropp med lateralt placerade, mycket välutvecklade ögon som ger utmärkt syn. De rör sig genom en kombination av finens vågrörelser längs kroppen och jetdrift—vatten pressas ut genom en tratt för snabb ryckig förflyttning. Det inre skalet, bläckfiskbenet, fungerar som en lätt inre struktur som hjälper till med flytkontroll.
Föda och jakt
Sepior är skickliga jägare: de smyger ofta nära bytet med hjälp av kamouflage och slår sedan snabbt med sina tentakler för att fånga det. De använder sugkopparna för att hålla fast bytet medan näbben och radulan sönderdelar det. Jakttekniken kan vara både aktiv jakt och liggande väntan beroende på art och habitat.
Livslängd och fortplantning
Många sepior är semelpara, det vill säga de fortplantar sig en gång och dör därefter. Honan lägger ofta flera kluster med ägg på fast underlag som stenar, tång eller i revsprickor och vakar ibland över dem tills de kläcks. Utvecklingen sker vanligtvis utan larvstadium (direkt utveckling) — små, fullt formade ungar kläcks ur äggen.
Beteende och försvar
Försvarsstrategier inkluderar:
- Snabbt färg- och formbyte för att smälta in i omgivningen eller skrämma angripare.
- Bläckutsläpp som rökmoln för att förvirra rovdjur och ge tid att fly.
- Snabb jetdrift eller nedgrävning i sanden för att undvika hot.
Utbredning och livsmiljö
Sepior finns i kustnära vatten över stora delar av världens hav, från tropiska till tempererade områden. De föredrar ofta sand- och lersubstrat, ängar av sjögräs och områden med rik fauna där de kan finna föda och gömställen.
Relation till människor
Sepior har ekonomisk betydelse i fiske och som mat i många regioner. Bläck från vissa arter har historiskt använts som färgämne (sepia). Bläckfiskbenet samlas ibland in och används som kalkkälla åt burfåglar. Sepior förekommer även i akvarier och är viktiga modellorganismer inom neurobiologisk forskning på grund av sitt stora nervsystem och komplexa beteende.
Hot och skydd
Vissa arter påverkas av överfiske, habitatförlust och miljöförändringar. Eftersom flera arter har korta livscykler kan populationssvängningar vara snabba. Lokala bestånd kan behöva övervakning och förvaltning för att säkerställa hållbart fiske och bevarande av livsmiljöer.
Spela upp media Video av en bläckfisk i sin naturliga miljö
En sjöpung från en sepia
Den här bredklubbsbläckfisken (Sepia latimanus) kan gå från kamouflerad brun- och brunton (överst) till gul med mörka inslag (nederst) på mindre än en sekund.
Sepia latimanus, Östtimor
En liten bläckfisk skyddar sig med kamouflage.
Anatomi
Kärlben
Bläckfiskar har ett inre skelett som består av kalciumkarbonat. Den är porös och full av små hål. Flytförmågan i skärbrädan kan ändras, vilket gör att bläckfisken kan sjunka lägre eller högre genom att ändra mängden gas och vätska i kamrarna. Varje art har en distinkt form, storlek och ett mönster av kammar eller textur. Kärlben används av juvelerare och silversmeder som gjutformar för att gjuta små föremål. Idag är de förmodligen mer kända som det material som ges till sällskapsfåglar som kalciumkälla. Skärbenet finns bara hos bläckfiskar och är ett av de kännetecken som skiljer dem från bläckfiskar och andra blötdjur.
Byte av färg
Bläckfiskar kallas ibland för havets kameleont eftersom de kan ändra hudfärg. Deras hud kan blinka i ett färgglatt mönster för att kommunicera med andra bläckfiskar och för att kamouflera dem från rovdjur. Denna färgskiftande funktion produceras av grupper av röd-, gul-, brun- och svartpigmenterade kromatofoner ovanför ett lager av reflekterande iridofoner och leucofoner. Alla dessa finns i bläckfiskens hud och arbetar tillsammans för att ändra färgen. Det finns upp till 200 av dessa speciella pigmentceller per kvadratmillimeter.
De pigmenterade kromatoforerna har en säck med pigment och ett stort membran som är hopvikt när det dras in. Det finns 6-20 små muskelceller på sidorna som kan dra ihop sig för att trycka ihop den elastiska säcken till en skiva mot huden.
Iridoforer är plattor av kitin eller protein som kan reflektera ljus. De är ansvariga för de metalliska blå, gröna, gyllene och silverfärgade färger som ofta ses hos bläckfiskar. Alla dessa celler kan användas i kombinationer. Förutom att bläckfiskar kan påverka färgen på det ljus som reflekteras av deras hud kan de också påverka ljusets polarisation, vilket kan användas för att signalera till andra djur som känner av polarisation.
Ögon
Bläckfiskens ögon är bland de mest utvecklade i djurriket. Det sätt på vilket bläckfiskögonen utvecklas skiljer sig fundamentalt från ögonen hos ryggradsdjur som människor, men deras funktionssätt är ganska likartat. Likheten mellan bläckfiskarnas och ryggradsdjurens ögon är ett exempel på konvergent utveckling. Även om de inte kan se färg kan de uppfatta ljusets polarisation, vilket förbättrar deras förmåga att se kontraster. De har två fläckar med koncentrerade sensorceller på näthinnan (så kallade fovea), en för att se mer framåt och en för att se mer bakåt. Linserna, i stället för att omformas som hos människor, dras istället runt genom att hela ögat omformas för att ändra fokus.
Blod
Blodet hos en bläckfisk har en ovanlig grönblå nyans eftersom den använder det kopparhaltiga proteinet hemocyanin för att transportera syre i stället för det röda järnhaltiga proteinet hemoglobin som finns hos ryggradsdjur. Detta liknar blodet hos leddjur. Hemocyanin är inte lika bra på att transportera syre som hemoglobin. Blodet pumpas av tre separata "hjärtan". Två av dessa används för att pumpa blodet till bläckfiskens par gälar (ett hjärta för varje gäl) och det tredje för att pumpa blodet runt resten av kroppen.
Pfeffer's Flamboyant Cuttlefish, från Sipadan, Malaysia
Mänskligt intresse
Bläck
Bläckfiskar har bläck som bläckfiskar och bläckfiskar. Precis som för bläckfiskar är bläcket ett defensivt verktyg, som sprutas ut för att dölja sin reträtt vid fara. Bläcket var tidigare ett viktigt färgämne som kallades sepia. Idag har konstgjorda (inte naturliga) färgämnen ersatt den naturliga sepiafärgen.
Bläckfisk som föda
Bläckfisk fångas som mat i Medelhavet och i östasiatiska kulturer. Även om bläckfisk är populärare som restaurangrätt över hela världen, är torkad bläckfisk mycket populär i Östasien.
Bläckfisk är populär i Italien och Kroatien, där den används i Risotto Nero. "Nero" betyder "svart", vilket är den färg som riset får på grund av bläck från bläckfisk. I det spanska köket används ofta bläck av bläckfisk och bläckfiskbläck i matlagning på grund av den marina smaken och mjukheten som det ger måltiderna och det ingår i rätter som ris, pasta och fiskgrytor.
Bläckfisk i litteraturen
Tioarmad bläckfisk fick sitt viktigaste litterära framträdande i Eugenio Montales diktsamling Ossi di seppia (Bones di seppia), som publicerades i Turin 1925. Montale tilldelades Nobelpriset i litteratur 1975.
Klassificering
Det finns över 120 levande arter av bläckfiskar i fem släkten. Sepiadariidae innehåller sju arter och två släkten; alla övriga ingår i Sepiidae.
- KLASS BLÄCKFISKAR.
- Underklass Nautiloidea: nautilus
- Underklass Coleoidea: bläckfiskar, bläckfiskar, bläckfiskar.
- Överordning Octopodiformes
- Överordning Decapodiformes
- Ordningen Spirulida: Ramshornsbläckfisk
- Ordning Sepiolida: bobtailbläckfisk
- Ordning Teuthida: jättebläckfisk
- Ordning Sepiida: bläckfisk
- Underordning Sepiina
- Familjen Sepiadariidae
- Familjen Sepiidae
Frågor och svar
F: Vad är bläckfiskar?
S: Bläckfiskar är marina bläckfiskar som har ett inre skal (kallat bläckfiskben), stora ögon, åtta armar och två tentakler försedda med fintandade sugmunstycken, med vilka de griper tag i sina byten.
F: Vad äter bläckfiskar?
S: Bläckfiskar äter små blötdjur, krabbor, räkor, fiskar och andra bläckfiskar.
F: Vad äter bläckfiskar?
S: Olika hajar och fiskar äter bläckfiskar.
F: Hur länge lever bläckfiskar?
S: Bläckfiskar lever ca 1 till 2 år.
F: Vad är ett bläckfiskben?
S: Bläckfiskbenet är ett inre skal som bläckfiskar har.
F: Hur många armar och tentakler har bläckfiskar?
S: Bläckfiskar har åtta armar och två tentakler som är försedda med fintandade sugmunstycken.
F: Vilka andra djur tillhör samma klass som bläckfiskar?
S: Bläckfiskar, bläckfiskar och nautilus tillhör samma klass som bläckfiskar.
Sök