Jättesköldpaddor har utvecklats på ett antal tropiska öar och är kända för sin stora kroppsstorlek och imponerande livslängd. Vuxna individer kan väga så mycket som 300–400 kg och bli cirka 1,3–1,9 meter långa (uppgifterna varierar mellan olika källor och arter). Historiskt och i dag förekommer de, eller har förekommit, på Seychellerna, Mascarenerna och Galapagosöarna. I dag finns världens största population på Aldabra Atoll i Seychellerna, där det uppskattningsvis finns omkring 150 000 individer. Trots att många jättesköldpaddor ser likadana ut representerar de olika grenar av evolutionen. Sköldpaddorna på Seychellerna och i Mascarenerna härstammar ursprungligen från närliggande Madagaskar, medan Galapagossköldpaddornas närmaste släktingar kommer från det sydamerikanska fastlandet runt Ecuador. Deras ytliga likhet är ett exempel på konvergent evolution.

Utseende och anpassningar

Jättesköldpaddor har en kraftig, kupig eller något nedtryckt sköld (carapax), kraftiga ben och en ofta lång nacke som gör att de kan nå växter på olika höjd. Kroppsformen och nackens längd kan variera mellan populationer beroende på habitatets vegetationsstruktur — exempelvis är vissa Galapagospopulationer kortnackade (passande för marknära föda) medan andra är långnackade (passande för att beta högre upp på buskar och träd). Detta är ett klassiskt exempel på hur olika nischer kan leda till morfologisk variation.

Livslängd

Dessa sköldpaddor kan leva över 100 år i naturen och är därför bland de mest långlivade ryggradsdjuren. Längdrekord och åldersuppgifter är ibland omtvistade eftersom de ofta grundar sig på historiska uppgifter eller uppskattningar. Här är några välkända exempel som ofta citeras:

  • Den längsta dokumenterade överlevande sköldpaddan uppges ha nått omkring 182 år (uppgiften är sannolikt baserad på historiska källor och kan vara osäker).
  • Madagaskarsköldpaddan "Tu'i Malila" uppgavs vara 188 år i Tonga 1965; uppgiften bygger på lokala och historiska berättelser.
  • "Harriet", som Australia Zoo rapporterade om, angavs ha varit 176 år när hon dog 2006; hennes exakta ursprung och ålder har diskuterats.
  • Den 23 mars 2006 dog en Aldabra-jättesköldpadda vid namn "Adwaita" i Alipore Zoological Gardens i Kolkata. Han fördes till djurparken på 1870-talet från Lord Robert Clives egendom och uppgavs vara omkring 255 år gammal när han dog, men denna ålder är omtvistad och svår att bekräfta.

Obs: Historiska åldersuppgifter kan vara osäkra eftersom sköldpaddors exakta födelseår ofta saknas och åldersbestämning genom skelett- eller skalanalys är komplicerad.

Arter och utbredning

Flera olika arter och bestånd av jättesköldpaddor har funnits eller finns fortfarande på olika öar:

  • Galapagossköldpaddor — bestånd av sköldpaddor på Galápagosöarna utgör flera underarter eller arter inom gruppen oftast klassificerad som Chelonoidis, med varierande storlek och morfologi mellan öarna.
  • Seychellerna — här finns stora populationer, särskilt på Aldabra-atollen.
  • Mascarenerna (Mauritius, Rodrigues och Réunion) — historiskt fanns flera arter av jättesköldpaddor; minst fem arter av släktet Cylindraspis har dött ut under historisk tid.

Ekologi och beteende

Jättesköldpaddor är huvudsakligen herbivora och äter gräs, blad, frukter och andra växtdelar. De har låg ämnesomsättning och rör sig långsamt, vilket medför att de kan överleva längre perioder utan föda. De spelar också en viktig roll i ekosystemen som fröspridare och genom att forma vegetationen när de betar.

Fortplantning sker genom äggläggning i grunda bohål i marken. Äggen och ungarna är sårbara för rovdjur och främmande arter, vilket är en viktig orsak till minskade bestånd på många öar.

Historisk exploatering

Vid tiden för européernas ankomst fångades och dödades jättesköldpaddor i så stora mängder att många populationer praktiskt taget utrotades omkring år 1900. Under 1500- och 1600-talen besöktes Galápagos av sjörövare som försökte ta sig in på spanska skattfartyg. Att fylla ett fartygs lastrum med sköldpaddor var ett enkelt sätt att fylla på med mat — en tradition som valfångare och sjöfarare fortsatte med under följande århundraden. Samtidigt beskrevs köttet ofta som smakligt och fettrikt: "Valfångstskeppare var nästan lyriska i sina lovord om sköldpaddköttet och kallade det mycket godare än kyckling, fläsk eller nötkött". Man betonade också att kött och olja kunde bevaras länge i ett fartygs fuktiga lastrum.

Som en följd dog minst fem arter av Cylindraspis ut under historisk tid på Maskernaöarna — Mauritius, Rodrigues och Réunion — i Indiska oceanen.

Hot och bevarandeinsatser

Jättesköldpaddor omfattas i dag av strikta lagar för bevarande och kategoriseras generellt som hotade arter. De största hoten är:

  • Historisk och i viss mån fortsatt kommersiell jakt och insamling.
  • Introducerade arter som råttor, grisar, katter och getter, vilka äter ägg, ungar eller konkurrerar om bete och habitat.
  • Habitatförlust och förändring av landskapet genom människans aktiviteter.
  • Små, isolerade populationer med låg genetisk variation som gör dem känsliga för sjukdomar och miljöförändringar.

Bevarandeåtgärder som har hjälpt eller fortfarande hjälper inkluderar:

  • Skydd av livsmiljöer och förbjud mot insamling och handel.
  • Program för att utrota eller kontrollera invasiva arter (till exempel getterna på många öar) och därigenom återställa naturlig vegetation.
  • Fortplantnings- och uppfödningsprogram i fångenskap samt återintroduktion av uppfödda ungar till lämpliga habitat.
  • Övervakning och forskning för att bättre förstå populationstrender och genetik.

Framtid och vad som fortfarande behövs

Fortsatt framgång i bevarandet av jättesköldpaddor kräver långsiktigt skydd, lokalt engagemang, kontroll av invasiva arter och internationellt samarbete. Återställning av habitat och noggrann hantering av genetisk mångfald är också viktigt för att trygga bestånden på sikt.

Sammanfattningsvis är jättesköldpaddor både ekosystemets ingenjörer och kulturhistoriska arter vars framtid i hög grad beror på människans vilja att skydda och återställa deras miljöer. Deras långa livstid och långsamma reproduktion gör dem särskilt känsliga för överexploatering men också särskilt värdefulla att bevara.