Guqin

Historia

Legenden säger att qin har en historia på omkring 5 000 år och att de legendariska personerna från Kinas förhistoria, Fuxi, Shennong och Huang Di (den gula kejsaren), var inblandade i skapandet av qin. Den nämns i kinesiska skrifter som går nästan 3 000 år tillbaka i tiden, och relaterade instrument har hittats i gravar från cirka 2 500 år sedan. Den kinesiska traditionen säger att qin ursprungligen hade fem strängar, men att två strängar lades till omkring 1 000 f.Kr. för att sedan bli sju strängar.

Baserat på den detaljerade beskrivningen i den poetiska essän "Qin Fu" 【琴賦】 av Xi Kang / Ji Kang (223-262), var det troligt att den form av qin som är igenkännbar idag skapades under den sena Han-dynastin (206 f.Kr. - 220 e.Kr.). De tidigaste bevarade qin i denna moderna form, som finns bevarade i både Japan och Kina, har daterats till Tangdynastin (618-907). Många kan fortfarande spelas, den mest kända är kanske den som heter "Jiuxiao Huanpei" 《九霄環佩》, som sägs ha tillverkats av den berömda qinmakaren Lei Wei (雷威) från den sena Tangdynastin. Den förvaras på museet i Förbjudna staden i Peking.

Enligt Robert Temple spelade qin en viktig roll för kinesernas första förståelse av musikens klangfärg. Han sade att "kinesernas förståelse av ljudets natur som vibrationer ökade mycket genom att studera hur klangfärgen producerades på strängarna i ch'in". Denna förståelse för timbre, övertoner och högre harmonier ledde så småningom till att kineserna upptäckte lika temperament i musiken.

1977 valdes en inspelning av "Liu Shui" (flödande vatten, framförd av Guan Pinghu, en av 1900-talets bästa qinspelare) ut för att ingå i Voyager Golden Record, en guldpläterad LP-inspelning med musik från hela världen som skickades ut i rymden av NASA med rymdskeppen Voyager 1 och Voyager 2. Det är det längsta musikspåret som ingår på skivan. År 2003 förklarades guqinmusiken av Unesco som ett av mästerverken i mänsklighetens muntliga och immateriella arv.

Skolor, föreningar och aktörer

Historiska skolor och föreningar

På grund av de geografiska skillnaderna i Kina har många qinskolor, så kallade qin pai (琴派), utvecklats under århundradena. Sådana skolor bildades i allmänhet kring områden där qin-aktiviteten var som störst.

De viktigaste skolorna är:

• Guangling (廣陵); Yushan (虞山 även känd som Qinchuan (琴川) eller Shu (熟)) i Changshu 常熟.
• Shu (蜀 eller Chuan (川)) i Sichuan 四川
• Fanchuan (泛川)
• Songjiang (松江)
• Jinling (金陵)
• Zhucheng (諸城)
• Mei'an (梅庵 / 楳盦)
• Min (閩) i Fujian 福建
• Pucheng (浦城)
• Jiuyi (九嶷)
• Zhe (浙)
• Shaoxing (紹興)
• Wu (吳)
• Shan'nan (山南)

De flesta qin-skolor och grupper är baserade i Kina. Under 1900-talet har några föreningar startat i andra länder. Qin-studier var till en början begränsade till Kina under antiken. I dag har länder som Japan också sina egna qin små traditioner. Nyligen grundades Tokyo Qin Society. Japan har tidigare publicerat en qinpu (samling av qintabulaturer), känd som Toukou Kinpu eller Donggao Qinpu 【東臯琴譜】.

Spelare

Det har funnits många spelare genom tiderna. Instrumentet var de lärdas favorit, så många konstnärer spelade det. Vissa kända spelare är också förknippade med vissa melodier, till exempel Konfucius och Qu Yuan.

Historiskt:

• Konfucius 孔子: Filosof, 551-479 f.Kr., associerad med verket Kongzi Duyi 《孔子讀易》, Weibian Sanjue 《韋編三絕》 och Youlan 《幽蘭》.
• Bo Ya 伯牙: Qin-spelare från vår- och höstperioden, associerad med Gao Shan 《高山》 och Liu Shui 《流水》.
• Zhuangzi 莊子: Daoistisk filosof från de stridande staternas tid, förknippad med Zhuang Zhou Mengdie 《莊周蒙蝶》 och Shenhua Yin 《神化引》.
• Qu Yuan 屈原: Poet från de stridande staternas tid, associerad med verket Li Sao 《離騷》.
• Cai Yong 蔡邕: Han-dynastin musiker, författare till Qin Cao 【琴操】.
• Cai Wenji 蔡文姬: Cai Yongs dotter, associerad med verket Hujia Shiba-pai 《胡笳十八拍》, etc.
• Sima Xiangru 司馬相如: Han-diktare, 179-117 f.Kr.
• Ji Kang 嵇康: Sage of the Bamboo Grove, musiker och poet, författare till Qin Fu 【琴賦】.
• Li Bai 李白: Tang-diktare, 701-762.
• Bai Juyi 白居易: Tang-diktare, 772-846.
• Song Huizong 宋徽宗: Song-kejsare känd för sitt stöd till konsten, hade en Wanqin Tang 『萬琴堂』 ("10 000 Qin-salen") i sitt palats.
• Guo Chuwang 郭楚望: Patriot i slutet av Songdynastin, kompositör av verket Xiaoxiang Shuiyun 《瀟湘水雲》.

Klassiska böcker som Qin Shi, Qinshi Bu och Qinshi Xu innehåller biografier om hundratals andra spelare.

Den berömda målningen "Ting Qin Tu" ( 聽琴圖, Lyssna på Qin) av Song-kejsaren Huizong (1082-1135).

Spelteknik

Skönheten i qin-melodierna kommer inte bara från själva melodierna, utan också från den variation som spelaren kan tillämpa på de enskilda tonerna och deras kombinationer. De rika tonerna på qin kan delas in i tre olika "ljud". Det första är san yin 〔散音〕, som betyder "spridda ljud". Detta innebar att man helt enkelt plockade på den önskade strängen för att låta en öppen ton ljuda. Den andra är fan yin 〔泛音〕, eller "flytande ljud". Dessa är övertoner, och spelaren rör helt enkelt lätt vid strängen med ett eller flera fingrar på vänster hand vid en position som anges av de vita hui-punkterna, plockar och lyfter sedan, vilket skapar ett skarpt och klart ljud som ringer. Den tredje är en yin 〔按音 / 案音 / 實音 / 走音〕, eller "stoppade ljud". Detta utgör majoriteten av de flesta qinstycken och kräver att spelaren trycker på en sträng med ett finger eller en tumme i vänster hand tills den nuddar vid ytbrädan och sedan plockar. Därefter kan handen glida upp och ner och därigenom ändra tonhöjden.

När man plockar strängarna behöver man inte sätta fast falska naglar på fingrarna. Ofta låter man fingernaglarna vara långa och klipper dem till en rundad form. Längden är subjektiv och beror på spelarens preferenser, men den brukar ligga runt 3-4 mm från fingertoppen. Om den är för kort kommer fingerspetsen att dämpa ljudet när den rör vid strängen efter att nageln har plockat den. Om den är för lång kan fingrarna göra det svårt att spela. I allmänhet hålls högerhandens naglar långa, medan vänsterhandens naglar klipps korta, för att kunna trycka på strängarna utan problem.

Det finns åtta grundläggande tekniker för högerfingret: pi 〈劈〉 (tummen plockas utåt), tuo 〈托〉 (tummen plockas inåt), mo 〈抹〉 (pekfingret inåt), tiao 〈挑〉 (pekfingret utåt), gou 〈勾〉 (mittfingret inåt), ti 〈剔〉 (mittfingret utåt), da 〈打〉 (ringen inåt), och zhai 〈摘〉 (ringen utåt); lillfingret används inte. Av dessa åtta grundfingrar kan man skapa många fler genom att kombinera dem. Cuo 〈撮〉 är att plocka två strängar samtidigt, lun 〈輪〉 är att plocka en sträng med ring-, mellan- och pekfingret ut i snabb följd, suo 〈鎖〉-tekniken innebär att man plockar en sträng flera gånger i en fast rytm, bo 〈撥〉 kopplar ihop fingrarna och strummar två strängar samtidigt, och gun fu 〈滾拂〉 är att skapa en sekvens av ljud genom att köra upp och ner på strängarna kontinuerligt med pek- och långfingret. Detta är bara några få.

Tekniker för vänster hand börjar med att helt enkelt trycka ner strängen (oftast med tummen mellan köttet och nageln, och ringfingret), glida upp eller ner till nästa ton (shang 〈上〉 och xia 〈下〉), till vibrati genom att svänga handen (yin 〈吟〉 och nao 〈猱〉), det finns så många som 15 plus olika former av vibrato), att plocka strängen med tummen medan ringfingret stoppar strängen i det lägre läget (qiaqi 〈掐起 / 搯起〉), att hamra på en sträng med tummen (yan 〈掩 / 罨〉), till svårare tekniker som att trycka på flera strängar samtidigt.

Tekniker som utförs med båda händerna tillsammans är svårare att uppnå, till exempel qia cuo san sheng 〈掐撮三聲〉 (en kombination av att hamra på och av och sedan plocka på två strängar och upprepa), till mer spännande former, som att trycka på alla sju strängar med vänster hand och sedan spela på alla strängar med höger hand, varefter vänster hand snabbt rör sig uppåt på qin, vilket skapar ett rullande ljud som en hink vatten som kastas i en djup vattenbassäng (den här tekniken används i Liu Shuis Shu stil för att kopiera ljudet av vatten).

För att behärska qin finns det mer än 50 olika tekniker som måste behärskas. Till och med de vanligaste (som tiao) är svåra att få till rätt utan ordentlig instruktion från en lärare.

Tabulatur och notation

Den skrivna qin-musiken berättade inte direkt vilka toner som spelades som många andra yttre musikinstrument, utan den skrevs i stället i en tabulatur med uppgifter om stämning, fingerpositioner och plockteknik, och bestod alltså av en steg för steg-metod och en beskrivning av hur man spelar ett stycke. Vissa tabulaturer anger noter med hjälp av gongche-notationssystemet eller anger rytm med hjälp av prickar.

Det tidigaste exemplet på den moderna kortfattade tabulaturen finns kvar från omkring 1100-talet. En tidigare form av musiknotering från Tang-eran finns bevarad i ett enda manuskript, daterat till 700-talet, kallat Jieshi Diao: You Lan 《碣石調幽蘭》 (Solitary Orchid, in Stone Tablet Mode). Den är skriven i en form som kallas wenzi pu 〔文字譜〕 (bokstavligen "skriven notation"), som ger alla detaljer med hjälp av vanliga skrivna kinesiska tecken. Senare under Tangdynastin förenklade Cao Rou (曹柔) och andra notationen och använde endast de viktiga delarna av tecknen (som strängnummer, plockteknik, hui-nummer och vilket finger som ska stoppa strängen) och kombinerade dem till en enda teckennotation. Detta innebar att i stället för att ha två rader skriven text för att beskriva några toner kunde ett enda tecken representera en ton, eller ibland så många som nio. Denna notationsform kallades jianzi pu 〔減字譜〕 (bokstavligen "reducerad notation") och var ett stort framsteg för att registrera qin-partitur. Den var så framgångsrik att det från och med Mingdynastin (1368-1644) dök upp en mängd qinpu 〔琴譜〕 (samlingar av qintabulatur), varav den mest kända och användbara var "Shenqi Mipu" (Den mystiska och underbara tabulaturen) sammanställd av Zhu Quan (朱勸), den sjuttonde sonen till grundaren av Mingdynastin. På 1960-talet upptäckte Zha Fuxi mer än 130 qinpu som innehåller långt över 3360 stycken skriven musik. Många qinpu som sammanställdes före Mingdynastin är nu försvunna, och många stycken har förblivit ospelade i hundratals år.

Existerande qinpu kommer i allmänhet från privata samlingar eller från offentliga bibliotek i Kina. De som är tillgängliga för allmänheten är fotografiska kopior som är tryckta och inbundna enligt den traditionella kinesiska bokbindningsprocessen. Modernare qinpu tenderar att vara inbundna på normalt västerländskt sätt på modernt papper. I formatet används qin-notation med notskrift och/eller jianpu-notation.

Repertoar

Qin-böckerna är vanligtvis tre till åtta minuter långa, och den längsta är "Guangling San" 《廣陵散》, som är 22 minuter lång. Andra kända stycken är "Liu Shui" 《流水》 (Flödande vatten), "Yangguan San Die" 《陽關三疊》 (Tre refränger på Yang Pass-temat), "Meihua San Nong" 《梅花三弄》 (Tre variationer på plommonblommetemat), "Xiao Xiang Shui Yun" 《瀟湘水雲》 (Dimma och moln över floderna Xiao och Xiang), och "Pingsha Luo Yan" 《平沙落雁》 (Vilda gäss på sandbanken). Den genomsnittliga spelaren kan i allmänhet spela cirka tio stycken ur minnet som han/hon strävar efter att spela mycket bra och lär sig nya stycken när han/hon känner för det. Spelarna lär sig huvudsakligen populära och välstuderade versioner, ofta med en inspelning som referens. Förutom att lära sig att spela etablerade eller gamla stycken mycket bra kan mycket skickliga qinspelare också komponera eller improvisera, även om spelaren måste vara mycket duktig och extremt bekant med instrumentet för att lyckas med det.

Dapu 〔打譜〕 är omvandlingen av gammal tabulatur till en spelbar form. Detta kan användas för att skapa ny musik samt för att rekonstruera de gamla melodierna. Eftersom qintabulaturen inte anger notvärde, tempo eller rytm måste spelaren själv räkna ut det. Normalt lär sig qinspelare rytmen i ett stycke genom en lärare. De sitter med ansiktet mot varandra och eleven kopierar mästaren. Tabulaturen tittar man bara på om läraren är osäker på hur ett visst parti ska spelas. På grund av detta anges de inte i traditionella qinpu. Om man inte hade någon lärare var man tvungen att räkna ut rytmen själv. Men det skulle vara ett misstag att säga att qinmusiken inte har någon rytm eller melodi. På 1900-talet hade man försökt att ersätta den stenografiska notationen, men hittills har det inte lyckats; sedan 1900-talet trycks qin-musik i allmänhet med notskrift över qin-tabulaturen. Eftersom qintabulaturen är så användbar, logisk, enkel och det snabbaste sättet (när spelaren vet hur man läser notationen) att lära sig ett stycke, är den ovärderlig för qinspelaren och kan inte helt ersättas. Det finns två åsikter om hur man bäst använder dapu: den ena är att använda den för att skapa ny musik och den andra är att använda den för att rekonstruera hur den ursprungliga musiken spelades.

Konstruktion

Enligt traditionen hade qin ursprungligen fem strängar som representerade de fem elementen metall, trä, vatten, eld och jord. Senare, under Zhou-dynastin, lade Zhou Wen Wang 周文王 till en sjätte sträng för att sörja sin son Bo Yihou 伯邑考. Hans efterträdare, Zhou Wu Wang 周武王, lade till en sjunde sträng för att motivera sina trupper till strid mot Shang. De tretton hui 『徽』 på ytan representerar årets 13 månader (den extra 13:e är "skottmånaden" i månkalendern). Den övre brädan är rund för att representera himlen och den nedre brädan är platt för att representera jorden. Hela längden på qin (i kinesiska mått) är 3 fot, 6,5 tum, vilket motsvarar årets 365 dagar (detta är dock bara en standard eftersom qin kan vara kortare eller längre beroende på periodens mätstandard eller tillverkarens önskemål). Varje del av qin har betydelse, vissa mer uppenbara, som "drakbassäng" 『龍池』 och "fenixdamm" 『鳳沼』.

Qinens ljudkammare är konstruerad av två träplankor, vanligtvis av olika träslag. Den lätt rundade övre brädan (klangbotten) är vanligen tillverkad av tongträ 『桐』, det kinesiska parasollträdet, eller kinesisk paulownia. Bottenbrädan är tillverkad av zi mu 『梓木』 catalpa (Catalpa ovata) eller, på senare tid, nan mu 『楠木』 kamferträ (Machilus nanmu). Träet måste vara väl åldrat, det vill säga saft och fukt måste avlägsnas (från toppbrädans trä). Om saft finns kvar blir ljudet inte klart och när fukten avdunstar kommer träet att skeva och spricka. Vissa tillverkare använder gammalt eller gammalt trä för att konstruera qins eftersom det mesta av saven och fukten har avlägsnats naturligt med tiden (gammal shan mu 『杉木』, kinesisk Cunninghamia eller japansk Cryptomeria, används ofta för att skapa moderna qins). Vissa gör sig besväret att skaffa extremt gammalt trä, till exempel från gravkonstruktioner eller kistor från Han-dynastin. Även om sådant trä är mycket torrt är det inte nödvändigtvis det bästa eftersom det kan vara infekterat av trämask eller vara av dålig kvalitet eller typ. Många moderna qin som tillverkas av nytt tongträ (t.ex. de som tillverkas av Zeng Chengwei) kan vara av bättre kvalitet än antika qin.

Det finns två ljudhål i bottenbrädan, eftersom qinens spelteknik använder hela ytan på toppbrädan som är böjd/bucklig. Insidan av den övre brädan är till viss del urholkad. Inuti qin finns "nayin" 『納音』 ljudabsorbenter, och en "tian chu" 『天柱』 och "di chu" 『地柱』 ljudstolpar som förbinder den nedre brädan med den övre. Brädorna är sammanfogade med hjälp av bambusspikar. Lack 『漆』 från det kinesiska lackträdet (Rhus vernicifera) appliceras sedan på qinens ytor, blandat med olika typer av pulver, varav det vanligaste är "lujiao shuang" 『鹿角霜』, resterna av hjorthornsgevär efter det att limmet har avlägsnats. Ofta används keramikpulver i stället för hjortronpulver, men kvaliteten är inte lika bra. När lacket har torkat (en qin behöver flera lager) poleras ytan med hjälp av oljestenar. I instrumentets huvudända finns "yue shan" 『岳山』 eller bron, och i andra änden finns "long yin" 『龍齦』. (drakgummi) eller mutter. Det finns 13 cirkulära pärlemorinläggningar som markerar de harmoniska positionerna, samt en referenspunkt för notpositionen, kallad hui 『徽』. ("insignier").

Strängar

Fram till kulturrevolutionen var guqins strängar alltid gjorda av olika tjocklekar av tvinnat silke 『絲』, men sedan dess använder de flesta spelarna moderna nylon-flatwound stålsträngar 『鋼絲』. Detta berodde dels på bristen på silkessträngar av hög kvalitet, dels på de nyare strängarnas större hållbarhet och högre ton.

Silkesträngar tillverkas genom att samla ihop ett visst antal trådar av silkestråd och sedan vrida dem hårt tillsammans. Den tvinnade strängen lindas sedan runt en ram och sänks ner i ett kar med en vätska av naturligt lim som binder ihop strängarna. Strängarna tas ut och får torka innan de skärs av i lämplig längd. De översta tjockare strängarna (dvs. strängarna ett till fyra) lindas vidare i en tunn silkestråd, som lindas runt kärnan för att göra den smidigare.

Nyligen har produktionen av silkessträngar av mycket god kvalitet återupptagits i Kina och fler spelare börjar använda dem. Även om de flesta samtida spelmän använder nylonomlindade metallsträngar, hävdar vissa att nylonomlindade metallsträngar inte kan ersätta silkessträngar när det gäller förfining av tonen. Dessutom är det så att nylonomslagna metallsträngar kan skada träet på gamla qins. Många traditionalister anser att ljudet av vänsterhandens fingrar som glider på strängarna är ett utmärkande drag i qin-musiken. De moderna nylonomslagna metallsträngarna var mycket mjuka förr i tiden, men är nu något modifierade för att fånga upp dessa glidande ljud.

Tuning

För att stränga en qin var man traditionellt tvungen att knyta en fjärilsknut (shengtou jie 『蠅頭結』) i ena änden av snöret och föra snöret genom det tvinnade snöret (rongkou 『絨剅』) som går in i hålen i huvudet på qin och sedan ut i botten genom stämplingspinnarna (zhen 『軫』). Strängen dras över bryggan (yueshan 『岳山』), över ytbrädan, över muttern (longyin 『龍齦』 draktuggummi) till baksidan av qin, där änden lindas runt två ben (fengzu 『鳳足』 "fenixfötter" eller yanzu 『雁足』 "gåsfötter"). Därefter finjusteras strängarna med hjälp av stämjärn. Den vanligaste stämningen, "zheng diao" 〈正調〉, är pentatonisk: 1245612 i det traditionella kinesiska talsystemet eller jianpu 〔簡譜〕. I dag tolkas detta i allmänhet som C D F G G A c d, men detta bör betraktas som do re fa so la do re, eftersom qin historiskt sett inte var stämd till absolut tonhöjd. Faktum är att samma stämning också kan betraktas som 5612356 när den tredje strängen spelas som do. Förutom när den åtföljs av andra instrument är det alltså bara tonhöjdsförhållandena mellan de sju strängarna som behöver vara exakta. Andra stämningar uppnås genom att justera strängarnas spänning med hjälp av stämskruvarna i huvudändan. Således ger manjiao diao 〈慢角調〉 (slapp tredje strängen) 1235612 och ruibin diao 〈蕤賔調〉 (upphöjd femte sträng) 1245712, som transponeras till 2356123.

Spela upp sammanhang

Guqin används nästan alltid som soloinstrument, eftersom dess tysta ton gör att den inte kan höras över ljudet från de flesta andra instrument eller en ensemble. Den kan dock spelas tillsammans med en xiao (ändblåst bambuflöjt), med andra qin, eller spelas medan man sjunger. I gamla tider användes ofta se (en lång cittra med rörliga bryggor och 25 strängar, liknande den japanska koto) i duetter med qin.

För att ett instrument ska kunna ackompanjera qin måste ljudet vara mjukt och inte överrösta qin. Den xiao som vanligtvis används för detta ändamål är därför en xiao i tonart F, som kallas qin xiao, och som är smalare än en vanlig xiao. Om man sjunger till qin-sånger (vilket är sällsynt nuförtiden) ska man inte sjunga i operastil eller folkmusikstil, vilket är vanligt i Kina, utan snarare på ett mycket lågt och djupt sätt, och det omfång man ska sjunga i bör inte överstiga en och en halv oktav. Sångstilen liknar den som används för att recitera Tang-poesi. För att njuta av qin-sånger måste man lära sig att vänja sig vid den märkliga stil som vissa spelare kan sjunga sina sånger i.

Traditionellt sett spelade man qin i en tyst studio eller ett rum för sig själv eller tillsammans med några vänner, eller utomhus på platser med enastående naturskönhet. Numera uppträder många qinspelare på konserter i stora konserthus, och nästan alltid, av nödvändighet, med hjälp av elektroniska pickuper eller mikrofoner för att förstärka ljudet. Många qinspelare deltar i yaji (『雅集』 bokstavligen "eleganta sammankomster"), där ett antal qinspelare, musikälskare eller vem som helst som är intresserad av kinesisk kultur kan följa med för att diskutera och spela qin.