Mannen med järnmasken (person)

Historia

Den här mannen nämns för första gången i ett brev som prinsessan Elizabeth Charlotte, Palatine, skrev till Sophia av Hannover 1711. Hon berättar att han var tvungen att bära en mask hela tiden, men vet ingenting om hans identitet. I ett brev från 1698 nämner en av Bastiljens väktare att en äldre fånge fördes till Bastiljen och att denne fånge var tvungen att bära mask. Fångens förmyndare är Bénigne Dauvergne de Saint-Mars. Denna person hade skrivit många brev till François Michel Le Tellier de Louvois, den dåvarande krigsministern. Det rådde en kraftig censur vid den tiden; ungefär 90 procent av breven gick förlorade.

Den 24 augusti 1669 fängslades en man i Pinerolo. Pinerolo kallades Pignerol och var en del av Frankrike på den tiden. Den 19 augusti meddelade Louvois att denna fånge från Dunkerque var en mycket viktig person, men att han ännu inte hade gripits. Fångens namn uppgavs vara Eustache Dauger. I Pinerolo träffade han andra viktiga fångar, till exempel Nicolas Fouquet eller Antoine Nompar de Caumont. Dauger fick tillåtelse att tala med Fouquet. Ibland agerade Daguer som tjänare åt Fouquet, när Fouquets tjänare var sjuk. År 1678 bad Fouquet om mer frihet, och denna önskan uppfylldes. Vid Fouquets död 1680 upptäcktes ett hål mellan hans cell och Caumonts cell. Från och med då var både Fouquets tjänare och Dauger åtskilda från Caumont. Både mannen med järnmasken och Fouquets tjänare förflyttades till Exilles, som bara ligger 26 kilometer bort.

År 1682 separerades de två. Fouquets tjänare dog 1687. Eftersom Exilles hotades av krig förflyttades mannen med järnmasken till ön Sainte-Marguerite, intill Cannes. Vid den tiden satt endast en annan person fängslad i Sainte-Marguerite. I september 1698 överfördes Dauger till Bastiljen i Paris, där han dog 1703. Varje gång den okända fången förflyttades gällde detta även Saint-Mars, som steg i position. Förflyttningen gällde även de få andra fångar som Saint-Mars fick vakta.

När Dauger var ute i det offentliga rummet eller med främlingar var han tvungen att bära en mask. Han fick inte heller kontakta någon. När han förflyttades såg folk att ingen kunde se hans ansikte, höra hans röst eller tala med honom.

Trots detta såg det alltid ut som om han kände sig relativt lugn. Han fick nya tvättade kläder två gånger i veckan och kunde be om vilken bok som helst. Han fick spela luta och kunde träffa en läkare när det fanns behov av det. Saint-Mars fick 12 livres per dag, för mat och dryck till denna fånge. Cellen som han hade i Sainte Marguerite kostade 5 000 livres att bygga. I Pinerolo byggdes en särskild cell som man måste komma in i genom tre dörrar. Denna cell var ljudisolerad, ingenting kunde höras utanför cellen. Saint-Mars var personligen ansvarig för mannens välbefinnande i järnmasken. Det finns vittnesmål om att poliserna var tvungna att ta av sig hatten i hans närvaro och att de bara fick sätta på sig den igen när de blev tillsagda att göra det.

Det finns uppgifter om att fången vid sin död var omkring 60 år gammal. När han förflyttades till Exilles 1687 hade fången grått hår.

Masken

Mannen med järnmasken bar inte en mask hela tiden. Det är troligt att han bara bar den när han förflyttades, så att folk inte kunde känna igen honom. Om han hade burit masken hela tiden skulle detta ha lett till infektioner. Eftersom fången var manlig behövde dessutom håret som växte i hans ansikte klippas då och då. Behovet av att bära mask nämns endast två gånger: I det dokument som beordrade hans förflyttning till Bastiljen och för förflyttningen till ön nära Cannes.

Dokument om förflyttning till Bastiljen, 1698

Voltaires uppfinning?

Voltaire fängslades i Bastiljen 1717. Enligt honom var denna fånge en äldre bror till kungen. År 1751 publicerade han sitt verk A century of Louis XIV, där han ägnar ett avsnitt åt att beskriva historien om mannen med järnmasken. Enligt Voltaire fängslades mannen 1661, efter kardinal Mazarins död. Det är möjligt att det mesta av det som är känt idag var ett påhitt av Voltaire, som använde denna man för att ge ett exempel på hur dålig en absolut härskare kunde vara.

Den riktiga Eustache Dauger

När Louvois i det första brevet meddelade att fången hade anlänt, angav han hans namn som "Eustache Dauger". Historiker har funnit att det fanns en man med det namnet som levde vid den tiden. Hans fullständiga namn var Eustache Dauger de Cavoye. Enligt registren föddes Eustache den 30 augusti 1637 och var son till François Dauger, en vakt i kardinal Richelieus tjänst. De fann också att Eustache tycks ha varit inblandad i det som blev känt som giftaffären. Denna "affär" pågick från 1675 till omkring 1680. Många adelsmän förgiftades eller avrättades för häxeri. Eustache föll i vanära när det blev känt att han hade deltagit i överdådiga fester där det förekom svarta mässor och eventuellt homosexuellt sex. På 1930-talet avslöjades det att den riktiga Eustache Daugher dog i fängelset Saint-Lazaire i Paris. På 1600-talet var fängelset en anstalt för psykiskt sjuka som drevs av munkar. Många adelsfamiljer använde det för att göra sig av med familjens "svarta får". Uppgifter visar att den man som verkligen hette Dauger hölls i Saint-Lazaire i Paris ungefär samtidigt som den falske Dauger hölls i Pignerolo. Enligt Louis-Henri de Loménie de Brienne, som också satt fängslad i Saint-Lazaire vid den tiden, dog den riktige Eustache Dauger de Cavoye till följd av kraftigt drickande i slutet av 1680-talet. Historiker anser att allt detta är bevis nog för att han inte på något sätt var inblandad med mannen i masken.

Teorier om identiteten

Kandidater

Det finns flera teorier om vem fången kan ha varit. Några av de mest sannolika anges nedan.

Bror till Ludvig XIV

Voltaire trodde att denne man var en tvillingbror till Ludvig XIV. Enligt Voltaire hade denne man vuxit upp på en annan plats än Ludvig XIV. Han sade att mannen fängslades 1661, några månader efter Jules Mazarins död. Marcel Pagnol har också denna hypotes.

Oäkta barn till drottningen

En annan hypotes är att fången var ett oäkta barn till drottning Anne av Österrike. Fadern skulle antingen vara kardinal Mazarin eller George Villiers, 1. hertig av Buckingham eller en av musketörerna. Kardinal Richelieu skulle ha arrangerat detta möte. Denna teori är dock mindre trolig, eftersom barnet inte skulle ha haft någon rätt till tronen, och det skulle därför inte ha varit någon idé att fängsla honom.

Far till Ludvig XIV

Fången kan ha varit Louis XIV:s far. Richelieu skulle ha haft en förbindelse med drottning Anne, och både Ludvig XIV och Ludvig XIII skulle ha varit där för att förhindra att Gaston de Bourbon, duc d'Orléans, blev kung.

Någon som känner till Louis ursprung

Vid obduktionen av Ludvig XIII konstaterades att Ludvig XIII inte kunde få barn. Den som visste detta skulle känna till Ludvig XIV:s ursprung och vara potentiellt farlig för honom. Denna teori är att fången i själva verket var den läkare som hade utfört obduktionen.

Sammanfattning

Idag finns det ingen övertygande teori som kan förklara vem denne man verkligen var. Den sista personen som kände till fångens identitet var förmodligen Michel Chamillart, en av ministrarna i Ludvig XIV:s regering. Chamillart dog 1723.

Släkting till kungen

De teorier som ser fången som en del av Ludvig XIV:s familj försummar att det fanns mycket social kontroll på den tiden. Att ett barn föddes vid kungens hov, eller till och med bland adelsmännen, var en offentlig händelse. Flera hundra personer var närvarande vid Ludvig XIV:s födelse. En "hemlig födelse" av en tvillingbror till Ludvig är högst osannolik. Mängden social kontroll gjorde det nästan omöjligt att Anne av Österrike hade en affär. Anne var gravid flera gånger, vilket innebär att hennes make, Ludvig XIII, kunde föda barn. Ett annat faktum som talar emot teorin att fången var en släkting till kungen är att fången ibland hade tjänsten som tjänare. På Ludvig XIV:s tid skulle personer av adlig börd inte bli tjänare.

Tjänare

De teorier som ser fången som en tjänare har också sina svagheter: Även om han var fängslad hade han ett bekvämt liv. En enkel tjänare skulle ha dödats och ingen skulle ha brytt sig om hans bekvämlighet. Trots detta intresserade sig Ludvig XIV, kungen själv för fångens välbefinnande.

Litteratur

Det finns flera böcker och filmer om denne man. De mest kända är förmodligen Alexandre Dumas berättelse "Vicomte de Bragelonne" (som är den tredje delen av hans verk De tre musketörerna), Victor Hugos berättelse Tvillingarna och Marcel Pagnols Järnmasken. Dumas ger också en sammanfattning av de teorier om fången som var vanliga på hans tid.

Berättelsen har använts i flera filmer.