Masaccio – tidig mästare i italiensk renässansmålning

Ungdom

Masaccio föddes den 21 december 1401 i staden San Giovanni Valdarno i Arno-dalen nära Florens. Han var son till en notarie, en person som skriver juridiska dokument. Hans äldre bror blev målare och flyttade till Florens till en målares verkstad vid namn Bicci di Lorenzo. Det vet man inte säkert, men man tror att Masaccio kan ha utbildat sig i samma verkstad. Masaccios bror fick smeknamnet Lo Scheggia som betyder Splittret, så man tror att han var lika mager som Masaccio var tjock.

År 1422, när han var 21 år gammal, var Masaccio redan känd som målare, eftersom han gick med i Sankt Lukas kompani, som var ett gille som hjälpte konstnärer och fastställde reglerna för deras arbete.

Tidigaste målning

Den tidigaste kända målningen av Masaccio är San Giovenale-triptykin från 1422. En "triptyk" är en målning i tre delar som oftast används som altartavla. Den här altartavlan har i den mittersta panelen Jungfru Maria och Kristusbarnet på en tron. Vingarna, eller sidopanelerna, visar vardera två helgon. Framför Jungfru Maria knäböjer två små änglar. En av de saker som skiljer den här målningen från de flesta andra målningar från samma tid är att änglarna visas bakifrån. Deras position är en inbjudan till betraktaren att knäböja och också tillbe Jungfrun och barnet. Masaccio använde detta sätt att få betraktaren att känna sig som en del av scenen i många av sina målningar.

Det fylliga, högtidliga Jesusbarnet med fingrarna i munnen, figurernas tredimensionella utseende och bristen på riklig dekoration gör att den här bilden skiljer sig mycket från de flesta andra altartavlor från den här tiden, som målades i en stil som kallas internationell gotik.

Porträtt

I april 1422 ägde en händelse rum i Florens som skulle komma att bli viktig för Masaccio. En ny kyrka invigdes och det firades med en stor procession och fest. Kyrkan var Santa Maria del Carmine och Masaccio gick tillsammans med sina goda vänner, skulptören Donatello, arkitekten Brunelleschi och målaren Masolino.

Efter festdagen verkar det som om Masaccio åkte till Rom, förmodligen tillsammans med sina vänner. Brunelleschi och Donatello gillar att tillbringa mycket tid med att snoka runt bland ruinerna i det antika Rom. Man tror att Masaccio på den här resan också tillbringade mycket tid med att snoka runt bland ruinerna. Det han såg var skulpturer från en tidigare tidsålder - mer verklighetstrogna och realistiska än något han någonsin hade sett tidigare. Många av skulpturerna visade pocessioner av figurer, men varje figur var annorlunda än den andra, så att de alla såg ut som riktiga enskilda människor.

När Masaccio återvände till Florens fick han ett jobb, ett uppdrag att måla en fresco av processionen som hade ägt rum vid invigningen av den nya kyrkan. Masaccio inspirerades av vad han hade sett i Rom.

Författaren Vasari, som måste ha sett tavlan innan den förstördes i slutet av 1500-talet, skrev att människorna stod i rader som var fem eller sex djupa, men att de var målade på ett sådant sätt att de alla var olika, tjocka och smala, långa och korta, vissa i långa kappor, andra i stora hattar, och att var och en var ett porträtt av en verklig person som levde i Florens vid den tiden. Och naturligtvis satte Masaccio sina vänner Brunelleschi, Donatello och Masolino i bilden. Lyckligtvis gjorde flera konstnärer teckningar någon gång under 1500-talet, så en del av designen har registrerats, även om själva målningen har försvunnit.

Arbeta med Masolino

I Uffizierna i Florens finns en altartavla som visar Madonnan och barnet med den heliga Anna. Madonnan och barnet sitter som vanligt på en tron. Den heliga Anna, som var mor till Jungfru Maria, visas stå bakom Maria med en hand på dotterns axel och den andra handen över Jesusbarnets huvud i ett tecken på välsignelse. Målningen kan ha gjorts för ett kloster med nunnor som hedrade den heliga Anne.

Man tror att denna målning är ett samarbete, att två konstnärer har arbetat med den tillsammans. Konsthistoriker tror att Masaccio har målat Maria och Jesus och ängeln längst upp till höger. Man tror att den heliga Anna och de andra fyra änglarna målades av Masolino.

Masolino var 17 år äldre än Masaccio. Han hette Tommaso da Panicale, så när de två började arbeta tillsammans kallades de Masaccio och Masolino, vilket betyder "Lilla Tom". Det är dessa namn som de är ihågkomna som målare.

Samarbete

Brancacci-kapellet är ett stort kapell i Santa Maria del Carmine-kyrkan där Masaccio tidigare hade arbetat med att måla processionen. Det sponsrades av familjen Brancacci som betalade för dess utsmyckning. Det finns inga skriftliga dokument som visar varför eller hur det gick till, men det verkar som om Masaccio och Masolino fick jobbet tillsammans. Till en början gick allting väldigt bra och sedan gick det väldigt dåligt. Det såg ut som om arbetet aldrig skulle bli färdigt. I själva verket är det tur att målningarna i kapellet överhuvudtaget överlevde.

Arbetet verkar ha påbörjats 1423 eller 1424, men det är inte säkert. Planen för målningarna var att först och främst visa hur synden kom in i världen genom Adams och Evas olydnad. En målning av Masolino visar deras olydnad när de tog frukt från det förbjudna trädet. En målning mittemot av Masaccio visar Adam och Eva i skam när de jagas ut ur Edens lustgård. Resten av målningarna visar Sankt Petrus liv. Detta beror på att Sankt Petrus var grundaren av den katolska kyrkan och målningarna var avsedda att visa att det bästa sättet att få veta om Guds kärlek är genom kyrkan.

Det verkar som om Masaccio och Masolino lyckligt planerade ett schema av fresker som gick ihop på ett tilltalande sätt, även om de är i två olika stilar. Det är inte svårt att avgöra vilka scener Masolino målade och vilka som gjordes av Masaccio. Masolinos är vackrare och mer eleganta. Masaccios scener visar figurer som är starka och har draperingar som de statyer han såg i Rom. Det som var mest annorlunda i hans måleri jämfört med andra konstnärer från samma tid var att figurerna såg mycket solida och tredimensionella ut. Han påverkades av Giottos målningar, som hade arbetat i Florens vid Santa Croce-kyrkan nästan hundra år tidigare, men vars målarstil hade fått ge vika för den internationella gotiska stilen.

Bortsett från Adam och Eva-scenerna, som är de minsta av bilderna, är Masaccios bild av Tributpengarna den mest berömda. Denna stora tavla är placerad dels mot en bakgrund av berg och en sjö, dels mot bakgrunden av en stad som liknar Florens. Det finns tre scener ur berättelsen. I mitten av bilden finns en stor grupp, Jesus och hans tolv lärjungar. En skatteindrivare har kommit för att be om betalning, men ingen av männen har några pengar. Jesus säger till Petrus att han ska gå ut och fiska i sjön. Petrus ser ganska irriterad ut och undrar vad det ska tjäna till. Till vänster knäböjer Petrus vid sjöns kant med en fisk som han har fångat. I fisken finns ett mynt. Till höger i bilden syns Petrus ge myntet till skatteindrivaren. Han ser inte längre argumenterande ut. I stället ser han ödmjuk ut. Masaccio har på ett skickligt sätt visat karaktärernas känslor, inte bara genom deras ansikten utan också genom kroppsspråket.

Varken Masaccio eller Masolino kunde arbeta kontinuerligt med freskerna, eftersom de båda fick andra jobb att sköta. År 1428 ombads Masaccio att åka till Rom för att måla en altartavla till en av de viktigaste och äldsta kyrkorna, Santa Maria Maggiore. Han målade bara en panel, Sankt Jerome och Sankt Johannes Döparen, innan han dog vid 27 års ålder. Masolino och kanske en annan konstnär, Domenico Veneziano, arbetade på och avslutade altartavlan, som senare bröts i bitar och spreds till gallerier i olika länder. Masaccios tavla finns i National Gallery i London.

Masolino levde ytterligare 19 år, men han återvände aldrig för att avsluta Brancacci-freskerna. Familjen Brancacci föll i vanära och jagades ut ur Florens. En av Masaccios tavlor attackerades eftersom den innehöll porträtt av några av Brancacci-familjen. Ungefär 50 år senare, på 1480-talet, målades alla scener som förblev ofullständiga eller inte påbörjade av Filippino Lippi, som försökte respektera de stilar som Masaccio och Masolino hade använt före honom.

Skador

Kapellet, som var tillägnat Sankt Petrus, återinvigdes till Vår Fru av det gemensamma folket och till hennes ära sattes en magnifik antik altartavla av Coppo di Marcovaldo från omkring 1280 på plats. Eftersom denna bild av Jungfru Maria sades utföra mirakel, tändes hundratals ljus framför den, vilket snart färgade freskerna så att deras klara färger inte längre kunde ses. Så småningom flyttades målningen till en annan kyrka. Då föll en del av taket in och måste ersättas. Ytterligare skador uppstod vid omdekoreringen. År 1680 bestämde markisen Francesco Ferroni att målningarna var för gammaldags och att de alla borde rivas ner. Lyckligtvis hindrade storhertiginnan Vittoria della Rovere detta. År 1734 rengjorde en målare vid namn Antonio Pillori freskerna. År 1770 brann det sedan i kyrkan, vilket orsakade värre fläckar och vissa skador på freskerna. (Som tur var hade den dyrbara altaruppsatsen flyttats.)

Upptäckter

Under de senaste åren har det gjorts fyra intressanta upptäckter. Under en mindre rengöring 1904 flyttades två marmorplattor nära altaret. Under dem fanns de ljusa färgerna som visade hur freskerna skulle se ut. Undersökning av de områden där två fönster hade bytts ut visade planerna för två målningar som hade förstörts. De sista upptäckterna i själva kapellet var två målade rundlar med små änglaansikten, en av Masaccio och en av Masolino.

Vissa konsthistoriker hade ett problem att lösa. Trots dessa intressanta fynd saknades en scen i berättelsen om Sankt Petrus. Det är scenen där Jesus säger "Du är Petrus, och på denna klippa bygger jag min kyrka". Denna del av berättelsen är av största vikt för den romersk-katolska kyrkan eftersom Petrus var Roms första biskop, och påven regerar alltså i hans direkta linje. Scenen brukar visas genom att Jesus ger Petrus himmelnycklarna. Nycklarna har i hundratals år varit en symbol för påven. Men berättelsen om nycklarna saknas helt och hållet.

På 1940-talet insåg John Pope-Hennessy, direktör för Victoria and Albert Museum i London, att museet ägde ett konstverk som var precis det som saknades i Brancacci-kapellet. Det var en tunn, nästan platt marmorplatta som var fint inristad med en scen där Jesus ger nycklarna till Petrus. Den hade precis rätt storlek för att utgöra framsidan av ett altare. Och även om det inte kunde bevisas var den nästan säkert huggen av Masaccios vän Donatello.

Någon gång medan han arbetade med Brancacci-kapellet målade Masaccio en fresco till en annan kyrka i Florens, Santa Maria Novella, dominikanerkyrkan. Detta är en mycket märklig målning och en av Masaccios mest kända. Den visar den heliga treenigheten (eller Gud i tre delar). Gud visas som den evige skaparen, som det ödmjuka offret i Jesus på korset och som den inspirerande anden. På vardera sidan av korset står Jungfru Maria och den helige Johannes. De två knäböjande figurerna är den familj som betalade för målningen.

Masaccio har målat denna mycket heliga scen som om den ägde rum i en djup nisch eller ett litet kapell i kyrkans vägg. Han har gjort detta genom att använda ett mycket exakt perspektiv. Man tror att arkitekten Brunelleschi kan ha hjälpt honom med detta, eftersom den målade arkitekturen ser mycket ut som byggnader som Brunelleschi ritade. RealJonWills

Vasari skriver att Masaccio inte var särskilt känd på sin egen tid. År 1440 fördes hans kropp hem till Florens och begravdes i Santa Maria del Carmine, men inget monument uppfördes till hans ära. Kort därefter började man hylla honom som målare. Michelangelo och många andra målare och skulptörer åkte till Brancacci-kapellet för att studera Masaccios målningar. Hans inflytande kan ses i Fra Angelicos, Piero della Francescas, Ghirlandajos och särskilt Michelangelos målningar.