Den 17 juli 1944 släppte amerikanska P-38-piloter för första gången napalmbomber på en bränsledepå i Coutances, nära St Lô i Frankrike. Napalmbomberna användes för första gången i Stillahavsteatern under slaget om Tinian av marinflygare. Användningen komplicerades av problem med blandning, smältning och utlösningsmekanismer. Under andra världskriget bombade de allierade styrkorna städer i Japan med napalm och använde det i bomber och eldkastare i Tyskland och på de japanskkontrollerade öarna. Det användes av den grekiska armén mot kommunistiska gerillakrigare under det grekiska inbördeskriget, av FN-styrkorna i Korea, av Mexiko i slutet av 1960-talet mot gerillakrigare i Guerrero och av Förenta staterna under Vietnamkriget.
Den mest välkända metoden för att sprida napalm är brandbomber som släpps från luften. En mindre känd metod är de flamkastare som används av infanteriet. Flamethrowers använder en tunnare version av samma bränsle för att förstöra kanonförläggningar, bunkrar och grottgömmor. Amerikanska marinkårssoldater som kämpade på Guadalcanal fann dem mycket effektiva mot japanska positioner. Marinsoldaterna använde elden både som ett vapen för att minska antalet offer och som ett psykologiskt vapen. Människor har en naturlig rädsla för eld. De upptäckte att japanska soldater övergav positioner där de kämpade på liv och död mot andra vapen. Krigsfångarna bekräftade att de fruktade napalm mer än något annat vapen som kastades mot dem.
Napalm blev ett av de populäraste vapnen under Koreakriget. Piloter som återvände från krigszonen påpekade ofta att de hellre hade ett par bensintankar fulla med napalm att släppa än något annat vapen, bomber, raketer eller kanoner. Det amerikanska flygvapnet och flottan använde napalm med stor effekt mot alla slags mål, t.ex. trupper, stridsvagnar, byggnader och till och med järnvägstunnlar. Den demoraliserande effekt som napalm hade på fienden blev uppenbar när mängder av nordkoreanska trupper började kapitulera för flygplan som flög över dem. Piloter noterade att de såg överlevande fientliga trupper vifta med vita flaggor vid efterföljande överflygningar efter att ha släppt napalm. Piloterna meddelade marktrupper via radio och nordkoreanerna tillfångatogs.
Napalm har nyligen använts i krigstid av eller mot: Iran (1980-88), Israel (1967, 1982), Nigeria (1969), Brasilien (1972), Egypten (1973), Cypern (1964, 1974), Argentina (1982), Irak (1980-88, 1991, 2003 - ?), Serbien (1994), Turkiet (1963, 1974, 1997), Angola, USA.
I vissa fall gör napalm offren odugliga och dödar dem mycket snabbt. De som överlever drabbas av brännskador av upp till femte graden. Dessa skadar delar av huden som inte har några smärtreceptorer. Offren som drabbas av brännskador av andra graden av napalmstänk kommer dock att ha mycket ont.
Philip Jones Griffiths beskriver hur den användes i Vietnam:
| “ | NAPALM. Det mest effektiva "antipersonella" vapnet beskrivs eufemistiskt som "okänd matlagningsvätska" av de som apologiserar de amerikanska militära metoderna. De tillskriver automatiskt alla fall av napalm till hushållsolyckor som orsakats av att folk använt bensin i stället för fotogen i sina spisar. Kerosin är alldeles för dyrt för bönderna, som normalt använder träkol för matlagning. Den enda "matlagningsvätska" de känner till är mycket "obekant" - den levereras genom deras tak av amerikanska flygplan. | ” |
"Napalm är den värsta smärta man kan tänka sig", säger Phan Thị Kim Phúc, en överlevande från napalmbombningar som är känd från ett berömt foto från Vietnamkriget. "Vatten kokar vid 100 grader Celsius. Napalm genererar temperaturer på 800 till 1 200 grader Celsius."
Phuc hade brännskador av tredje graden på halva kroppen och förväntades inte överleva. Men tack vare hjälp från den sydvietnamesiske fotografen Nick Ut, och efter att ha överlevt en 14 månader lång sjukhusvistelse och 17 operationer, blev hon en uttalad fredsaktivist.
Internationell rätt förbjuder inte användningen av napalm eller andra brandbomber mot militära mål, men användningen mot civilbefolkningen förbjöds 1981 i FN:s konvention om inhumana vapen (ofta kallad CCW). Protokoll III till CCW begränsar användningen av brandvapen (inte bara napalm), men ett antal stater har inte anslutit sig till alla protokoll till CCW. Enligt Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) anses stater vara parter i konventionen, som trädde i kraft som internationell lag i december 1983, om de ratificerar minst två av de fem protokollen. Förentastaterna är till exempel part i CCW men har inte undertecknat protokoll III.
Enligt uppgifter i Sydney Morning Herald har amerikanska styrkor använt napalm i Irakkriget. Det amerikanska försvarsdepartementet förnekade detta. I augusti 2003 uppgav San Diego Union Tribune att amerikanska marinkårspiloter och deras befälhavare bekräftade att Mark 77-brandbomber använts mot irakiska republikanska vakter i början av striderna. De officiella förnekandena om användningen av "napalm" var dock oseriösa, eftersom den Mk 77-bomb som för närvarande är i tjänst vid denna tidpunkt, Mk 77 Mod 5, inte använder sig av verkligt napalm (t.ex. napalm-B). Den sista amerikanska bomben som använde verklig napalm var Mark 77 Mod 4, varav de sista förstördes i mars 2001. Det ämne som nu används är en annan brandblandning. Den är tillräckligt analog i sina effekter för att den fortfarande är en kontroversiell brandbomb och kan fortfarande kallas "napalm" i vardagligt tal.
"Vi napalmade båda dessa broar", sade överste Randolph Alles i en intervju nyligen. "Tyvärr fanns det människor där eftersom man kunde se dem på videon (i cockpit)." (...) "Det var irakiska soldater där. Det är inget bra sätt att dö på", tillade han. (...) Generalerna älskar napalm. .... Det har en stor psykologisk effekt." - San Diego Union-Tribune, augusti 2003
Dessa bomber innehöll inte napalm. Den napalm-B (supernapalm) som användes i Vietnam var bensinbaserad. De Mk-77 brandbomber som användes i Gulfområdet var fotogenbaserade. Det är dock en napalmliknande vätska i sin verkan.
Recept för att tillverka napalmliknande ämnen finns på Internet. Ofta står det i recepten att man ska göra en tjock substans av bensin, med tvål eller polystyren som förtjockningsmedel. Oerfarna personer som följer dessa instruktioner hanterar dock ofta ämnet felaktigt och orsakar olyckor. Dessutom är det i många länder olagligt att tillverka brandfarliga anordningar.
