Napalm: historia, sammansättning, egenskaper och användning

Den 17 juli 1944 släppte amerikanska P-38-piloter för första gången napalmbomber på en bränsledepå i Coutances, nära St Lô i Frankrike. Napalmbomberna användes för första gången i Stillahavsteatern under slaget om Tinian av marinflygare. Användningen komplicerades av problem med blandning, smältning och utlösningsmekanismer. Under andra världskriget bombade de allierade styrkorna städer i Japan med napalm och använde det i bomber och eldkastare i Tyskland och på de japanskkontrollerade öarna. Det användes av den grekiska armén mot kommunistiska gerillakrigare under det grekiska inbördeskriget, av FN-styrkorna i Korea, av Mexiko i slutet av 1960-talet mot gerillakrigare i Guerrero och av Förenta staterna under Vietnamkriget.

Den mest välkända metoden för att sprida napalm är brandbomber som släpps från luften. En mindre känd metod är de flamkastare som används av infanteriet. Flamethrowers använder en tunnare version av samma bränsle för att förstöra kanonförläggningar, bunkrar och grottgömmor. Amerikanska marinkårssoldater som kämpade på Guadalcanal fann dem mycket effektiva mot japanska positioner. Marinsoldaterna använde elden både som ett vapen för att minska antalet offer och som ett psykologiskt vapen. Människor har en naturlig rädsla för eld. De upptäckte att japanska soldater övergav positioner där de kämpade på liv och död mot andra vapen. Krigsfångarna bekräftade att de fruktade napalm mer än något annat vapen som kastades mot dem.

Napalm blev ett av de populäraste vapnen under Koreakriget. Piloter som återvände från krigszonen påpekade ofta att de hellre hade ett par bensintankar fulla med napalm att släppa än något annat vapen, bomber, raketer eller kanoner. Det amerikanska flygvapnet och flottan använde napalm med stor effekt mot alla slags mål, t.ex. trupper, stridsvagnar, byggnader och till och med järnvägstunnlar. Den demoraliserande effekt som napalm hade på fienden blev uppenbar när mängder av nordkoreanska trupper började kapitulera för flygplan som flög över dem. Piloter noterade att de såg överlevande fientliga trupper vifta med vita flaggor vid efterföljande överflygningar efter att ha släppt napalm. Piloterna meddelade marktrupper via radio och nordkoreanerna tillfångatogs.

Napalm har nyligen använts i krigstid av eller mot: Iran (1980-88), Israel (1967, 1982), Nigeria (1969), Brasilien (1972), Egypten (1973), Cypern (1964, 1974), Argentina (1982), Irak (1980-88, 1991, 2003 - ?), Serbien (1994), Turkiet (1963, 1974, 1997), Angola, USA.

I vissa fall gör napalm offren odugliga och dödar dem mycket snabbt. De som överlever drabbas av brännskador av upp till femte graden. Dessa skadar delar av huden som inte har några smärtreceptorer. Offren som drabbas av brännskador av andra graden av napalmstänk kommer dock att ha mycket ont.

Philip Jones Griffiths beskriver hur den användes i Vietnam:

"Napalm är den värsta smärta man kan tänka sig", säger Phan Thị Kim Phúc, en överlevande från napalmbombningar som är känd från ett berömt foto från Vietnamkriget. "Vatten kokar vid 100 grader Celsius. Napalm genererar temperaturer på 800 till 1 200 grader Celsius."

Phuc hade brännskador av tredje graden på halva kroppen och förväntades inte överleva. Men tack vare hjälp från den sydvietnamesiske fotografen Nick Ut, och efter att ha överlevt en 14 månader lång sjukhusvistelse och 17 operationer, blev hon en uttalad fredsaktivist.

Internationell rätt förbjuder inte användningen av napalm eller andra brandbomber mot militära mål, men användningen mot civilbefolkningen förbjöds 1981 i FN:s konvention om inhumana vapen (ofta kallad CCW). Protokoll III till CCW begränsar användningen av brandvapen (inte bara napalm), men ett antal stater har inte anslutit sig till alla protokoll till CCW. Enligt Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) anses stater vara parter i konventionen, som trädde i kraft som internationell lag i december 1983, om de ratificerar minst två av de fem protokollen. Förentastaterna är till exempel part i CCW men har inte undertecknat protokoll III.

Enligt uppgifter i Sydney Morning Herald har amerikanska styrkor använt napalm i Irakkriget. Det amerikanska försvarsdepartementet förnekade detta. I augusti 2003 uppgav San Diego Union Tribune att amerikanska marinkårspiloter och deras befälhavare bekräftade att Mark 77-brandbomber använts mot irakiska republikanska vakter i början av striderna. De officiella förnekandena om användningen av "napalm" var dock oseriösa, eftersom den Mk 77-bomb som för närvarande är i tjänst vid denna tidpunkt, Mk 77 Mod 5, inte använder sig av verkligt napalm (t.ex. napalm-B). Den sista amerikanska bomben som använde verklig napalm var Mark 77 Mod 4, varav de sista förstördes i mars 2001. Det ämne som nu används är en annan brandblandning. Den är tillräckligt analog i sina effekter för att den fortfarande är en kontroversiell brandbomb och kan fortfarande kallas "napalm" i vardagligt tal.

"Vi napalmade båda dessa broar", sade överste Randolph Alles i en intervju nyligen. "Tyvärr fanns det människor där eftersom man kunde se dem på videon (i cockpit)." (...) "Det var irakiska soldater där. Det är inget bra sätt att dö på", tillade han. (...) Generalerna älskar napalm. .... Det har en stor psykologisk effekt." - San Diego Union-Tribune, augusti 2003

Dessa bomber innehöll inte napalm. Den napalm-B (supernapalm) som användes i Vietnam var bensinbaserad. De Mk-77 brandbomber som användes i Gulfområdet var fotogenbaserade. Det är dock en napalmliknande vätska i sin verkan.

Recept för att tillverka napalmliknande ämnen finns på Internet. Ofta står det i recepten att man ska göra en tjock substans av bensin, med tvål eller polystyren som förtjockningsmedel. Oerfarna personer som följer dessa instruktioner hanterar dock ofta ämnet felaktigt och orsakar olyckor. Dessutom är det i många länder olagligt att tillverka brandfarliga anordningar.

Napalm är vanligtvis en blandning av bensin och lämpliga förtjockningsmedel. De tidigaste förtjockningsmedlen var tvålar, aluminium- och magnesiumpalmitat och -stearater. Beroende på hur mycket förtjockningsmedel som tillsätts kan den resulterande viskositeten variera mellan sirapsliknande vätska och tjock gummiaktig gel. Innehållet av långa kolvätekedjor gör materialet mycket hydrofobt (motståndskraftigt mot vätning med vatten), vilket gör det svårare att släcka. Förtjockat bränsle studsar också bättre från ytor, vilket gör det mer användbart för insatser i urban terräng.

Det finns två typer av napalm: oljebaserad med förtjockningsmedel av aluminiumtvål och oljebaserad med polymert förtjockningsmedel ("napalm-B").

USA:s militär använder tre typer av förtjockningsmedel: M1, M2 och M4.

• M1-förtjockningsmedel (Mil-t-589a), kemiskt sett en blandning av 25 viktprocent aluminiumnaftenat, 25 % aluminiumoleat och 50 % aluminiumlaurat (eller, enligt andra källor, aluminiumstearat tvål), är ett mycket hygroskopiskt grovt solbrunt färgat pulver. Eftersom vatteninnehållet försämrar napalmens kvalitet bör förtjockningsmedel från delvis använda öppna behållare inte användas senare. Den finns inte längre kvar i den amerikanska arméns lager eftersom den ersattes med M4.
• Förtjockningsmedel M2 (Mil-t-0903025b) är ett vitaktigt pulver som liknar M1, med tillsats av avvolatiserad kiseldioxid och klumpförebyggande medel.
• M4-flambränsleförtjockningsmedel (Mil-t-50009a), hydroxylaluminium bis(2-etylhexanoat) med klumpförebyggande medel, är ett fint vitt pulver. Den är mindre hygroskopisk än M1 och öppnade behållare kan återförslutas och användas inom en dag. För att uppnå samma effekt behövs ungefär hälften så mycket M4 som M1.

En senare variant, napalm-B, även kallad "supernapalm", är en blandning av låg-oktanig bensin med bensen och polystyren. Den användes i Vietnamkriget. Till skillnad från konventionell napalm, som bara brinner i 15-30 sekunder, brinner napalm B i upp till 10 minuter med färre eldklot. Den fäster också bättre på ytor och ger bättre förstörelseeffekter. Det är inte lika lätt att antända. Detta minskar antalet olyckor som orsakas av att soldater röker. När den brinner utvecklar den en karakteristisk lukt.

I början av 1990-talet annonserade olika webbplatser, bland annat The Anarchist Cookbook, recept på hemgjord napalm. Recepten bestod till största delen av lika delar bensin och styrofoam. Denna blandning liknar i hög grad napalm-B:s, men saknar en procentandel bensen.

Napalm når en bränntemperatur på cirka 1 200 °C (2 200 °F). Andra tillsatser kan tillsättas, t.ex. pulveriserat aluminium eller magnesium eller vit fosfor.

I början av 1950-talet utvecklade Norge sin egen napalm, baserad på fettsyror i valolja. Anledningen till denna utveckling var att det amerikanskt tillverkade förtjockningsmedlet fungerade ganska dåligt i det kalla norska klimatet. Produkten blev känd som Northick II.

Napalm blev välkänt bland den amerikanska allmänheten efter att det användes i Vietnamkriget. Sedan dess har det nämnts i media och konst flera gånger. Denna sammanfattning är inte avsedd att vara heltäckande.

• I filmen Apocalypse Now förklarar överste Kilgore (Robert Duvall), pilot av en attackhelikopter, som bekant: "Jag älskar lukten av napalm på morgonen... Det luktar som... seger."
• I den amerikanska tidningsserien Calvin och Hobbes är Calvins favorit superhjälte (och en karaktär han vill bli) Captain Napalm. För att lägga till en ironisk aspekt (särskilt när man tänker på användningen av napalm i Apocalypse Now) är kapten Napalms slogan "Defender of the American Way" (försvarare av det amerikanska sättet att leva).
• I filmen En officer och en gentleman leder sergeant Foley (Louis Gossett, Jr.) en snabbmarsch med ett kadenssignal med refrängen "And napalm sticks to kids!", ett riktigt kadenssignal från det amerikanska flygvapnet på den tiden.
• I Skippys lista är punkt 58 ""Napalm sticks to kids" är *inte* en motiverande fras".
• I filmen Fight Club skulle manusförfattarna ursprungligen låta Tyler Durden (spelad av Brad Pitt) recitera ett recept för napalm. Men efter att producenterna uppmärksammats på säkerhetsfrågor ersatte de hans repliker med ett falskt recept där de hävdade att det var lika delar bensin och apelsinjuicekoncentrat. I motsats till vad många tror har de ursprungliga recepten i Fight Club-boken också ändrats av utgivaren. I bokens ändrade recept hävdas att det förutom apelsinjuice även fungerar att blanda lika delar bensin och lightcola eller att förtjocka bensin med kattströ.
• I den japanska kaijufilmen Godzilla vs. Megalon från 1973 visades fienden Megalon kunna spotta napalmbomber som exploderar vid kontakt.
• Det finns ett metalband som heter Napalm Death.

• Flame fougasse
• Phan Thị Kim Phúc