Tidiga kristna, till exempel Johannes evangelisten och Paulus av Tarsus, skrev de första andakterna eller bönerna till Guds kärlek. De tidigaste andakterna till Jesu heliga hjärta kom från benediktiner- eller cisterciensklostren. Den helige Bernhard av Clairveaux från cisterciensorden var den första personen som skrev en andakt till Jesu heliga hjärta, men vissa människor tror att den första personen var den helige Anselm.
Andakten till Jesu heliga hjärta började bli mer populär mellan 1200-talet och 1500-talet. Vissa religiösa ordnar, till exempel franciskaner, dominikaner och kartusianer, praktiserade denna andakt. Men andakt för Jesu heliga hjärta var vanligast bland enskilda kristna. För många var hängivenheten en mystisk hängivenhet - liknande en upplevelse inom mystiken.
På 1500-talet skedde en förändring i det sätt på vilket människor praktiserade tillbedjan av Jesu heliga hjärta. Andakten började bli en del av den kristna asketismen och slutade att vara en del av den kristna mystiken. På 1500-talet började man också använda särskilda skriftliga böner och övningar i andakten. Till exempel använde devotionen skrifter av Lanspergius (död 1539) från kartusianerna i Köln och av Louis av Blois (Blosius; 1566), som var benediktiner och abbot i Liessies i Hainaut. Andakten använde sig också av eller följde skrifter av Johannes av Avila (död 1569) och den helige Franciskus de Sales, som levde på 1600-talet.
På 1600-talet skrev författare som följde den kristna asketismen om tillbedjan av "Kristi Jesu heliga hjärta". Till exempel skrev asketiska författare från Jesu Sällskap många gånger om denna andakt. Bilden av Jesu heliga hjärta blev mycket vanlig. Den var populär eftersom många människor använde bilden i franciskanernas andakt till de "fem såren" (förklaring behövs). Bilden blev också populär eftersom många jesuiter - medlemmar i Jesu samhälle - satte bilden på första sidan i sina böcker och på väggarna i sina kyrkor.
Men tillvaron av Jesu heliga hjärta fortsatte att vara en privat och mest individuell tillvaro. Jean Eudes (1602-1680) gjorde den till en offentlig andakt, gav den ett religiöst ämbete (behöver förklaras) och skapade en högtid för den. Père Eudes var apostel för Marias hjärta; men i hans hängivenhet till det obefläckade hjärtat fanns en del för Jesu hjärta. Småningom blev hängivenheten till det Heliga Hjärtat en separat hängivenhet, och den 31 augusti 1670 firades den första högtiden för det Heliga Hjärtat i Rennes storseminarium. Coutances följde efter den 20 oktober, en dag som Eudistfesten från och med nu skulle förknippas med. Festen spreds snart till andra stift, och andakten antogs i olika religiösa samfund. Den kom gradvis i kontakt med den andakt som påbörjades i Paray, vilket resulterade i en sammansmältning av de två.
Visioner av den heliga Margareta Maria
Den mest betydelsefulla källan till hängivenheten till det Heliga Hjärtat i den form som den är känd idag var en nunna från den religiösa kongregationen av Marias besökande, Margareta Maria Alacoque (1647-1690), som hävdade att hon hade fått syner av Jesus Kristus. Det finns inget som tyder på att hon hade känt till andakten före uppenbarelserna, eller åtminstone att hon hade ägnat den någon uppmärksamhet. Dessa påstådda uppenbarelser var många, och följande uppenbarelser är särskilt anmärkningsvärda:
Den 27 december, troligen 1673, den heliga Johannes högtid, rapporterade Margareta Maria att Jesus tillät henne, liksom han tidigare hade tillåtit den heliga Gertrude, att vila sitt huvud på hans hjärta. Han avslöjade då för henne sin kärleks underverk och berättade att han ville att de skulle bli kända för hela mänskligheten och sprida skatterna av hans godhet, och att han hade valt henne för detta arbete.
Troligen i juni eller juli 1674 hävdade Margareta Maria att Jesus bad om att få bli hedrad under bilden av sitt hjärta av kött, och hon hävdade också att han, när han visade sig strålande av kärlek, bad om en hängivenhet av försonande kärlek: frekvent mottagande av nattvarden, särskilt nattvarden den första fredagen i månaden, och iakttagande av den heliga timmen.
Under oktaven av Corpus Christi 1675, troligen den 16 juni, ägde enligt uppgift den syn som kallas "det stora uppenbarandet" rum, där Jesus sade: "Skåda det hjärta som har älskat människorna så mycket ... i stället för tacksamhet får jag bara otacksamhet från större delen (av mänskligheten) ...", och bad Margareta Maria om en gottgörelsefest fredagen efter oktaven av Corpus Christi, och bad henne rådfråga fader de la Colombière, dåvarande överordnad i det lilla jesuiternas hus i Paray. Kungen bad om en högtidlig hyllning, och uppdraget att sprida den nya andakten anförtroddes särskilt åt de religiösa från Visitationen och åt prästerna i Jesu Sällskap.
Några dagar efter den "stora uppenbarelsen" rapporterade Margareta Maria allt hon sett till fader de la Colombière, och han erkände visionen som en handling av Guds ande, vigde sig åt det heliga hjärtat och beordrade henne att skriva en redogörelse för uppenbarelsen. Han utnyttjade också varje tillgängligt tillfälle för att diskret sprida denna berättelse i Frankrike och England.
Vid hans död den 15 februari 1682 hittades i hans dagbok över andliga retreater en kopia av den redogörelse han själv skrivit av Margareta Maria, tillsammans med några reflektioner om nyttan med andakten. Denna dagbok, som innehöll redogörelsen och en "offergåva" till det heliga hjärtat, i vilken andakten förklarades väl, publicerades i Lyon 1684. Den lilla boken var mycket läst, även i Paray.
Margaret Mary rapporterade att hon kände sig "fruktansvärt förvirrad" över bokens innehåll, men bestämde sig för att göra det bästa av det, och godkände boken för att sprida sin omhuldade hängivenhet. Utanför Visitandinerna anslöt sig präster, religiösa och lekmän till andakten, särskilt en kapuciner, Margareta Marias två bröder och några jesuiter, bland de senare fäderna Croiset och Gallifet, som främjade andakten.
Margareta Marias död den 17 oktober 1690 dämpade inte intressenternas iver; tvärtom, en kort redogörelse för hennes liv som publicerades av fader Croiset 1691 som bilaga till hans bok "De la Dévotion au Sacré Cœur", bidrog bara till att öka den. Trots alla slags hinder och trots långsamheten hos den heliga stolen, som 1693 beviljade avlatsbrev till konfraterniteterna av det heliga hjärtat och 1697 beviljade Visitandinerna högtiden med de fem sårens mässa, men vägrade en högtid som var gemensam för alla, med särskild mässa och ämbete.
Andakten spreds, särskilt i religiösa samfund. Pesten i Marseille 1720 gav kanske det första tillfället för en högtidlig invigning och offentlig gudstjänst utanför religiösa samfund. Andra städer i söder följde Marseilles exempel och på så sätt blev andakten populär. År 1726 ansågs det lämpligt att än en gång importera Rom för att få en fest med en egen mässa och en egen officia, men 1729 vägrade Rom återigen. År 1765 gav Rom dock till slut efter och samma år mottog man på drottningens begäran högtiden kvasiofficiellt av Frankrikes episkopat. Från alla håll begärdes och erhölls den, och slutligen, 1856, på de franska biskoparnas angelägna böner, utvidgade påven Pius IX högtiden till att omfatta den katolska kyrkan enligt den dubbla majorriten. År 1889 upphöjde den katolska kyrkan den till dubbelritus av första klass.
Den 15 maj 2006 skickade påven Benedictus XVI ett brev till fader Peter Hans Kolvenbach, generalsuperior i Jesu Sällskap, på 50-årsdagen av påven Pius XII:s encyklika "Haurietis Aquas" om det heliga hjärtat. I brevet bekräftade påven på nytt vikten av att hänge sig åt Jesu heliga hjärta.
