Det andra partisystemet i USA (1828–1854) – Jackson, Whigs och partipolitik

Uttrycket "andrapartisystem" definierades av historikern Richard P. McCormick. Han sade att systemet var:

• Det var ett distinkt partisystem.
• Den skapades under 15 år. Den exakta tiden som det tog att utveckla var olika för varje stat.
• Den orsakades av ledare som försökte bli president. Varje kandidat byggde sin egen nationella koalition.
• En ledares och hans anhängares popularitet berodde på regionen. John Quincy Adams var till exempel starkast i New England. Andrew Jackson och hans anhängare var starkast i den amerikanska sydvästern.
• För första gången fanns det två partier i syd och väst. (Dessförinnan hade dessa regioner endast ett politiskt parti.)
• I varje region hade de två politiska partierna lika stort stöd.
• Partierna var känsliga för frågor som var specifika för en viss region (som slaveri).
• Samma två partier fanns i alla stater.
• Det frimurarfientliga partiet var populärt endast i de stater där det fanns ett svagt andra parti.
• Caucus ersatte det politiska konventet som ett sätt för människor med samma åsikter att träffas och diskutera politik.
• De politiska kampanjerna började fokusera mer på den folkliga rösten, dvs. på det vanliga folkets stöd.
• Väljarna var mer intresserade av nära val. I tidigare system var väljarna intresserade av karismatiska (vältaliga) kandidater och särskilda frågor.

Ett antal viktiga historiska personer var politiska ledare i detta system. Några kända demokrater var: Andrew Jackson, Martin Van Buren, John C. Calhoun, James K. Polk, Lewis Cass och Stephen Douglas. Några kända whigs var: Henry Clay, Daniel Webster, William H. Seward och Thurlow Weed.

Vid presidentvalet i USA 1824 fanns det inga politiska partier. Det fanns fyra huvudkandidater till presidentposten: Henry Clay, William Crawford, Andrew Jackson och John Quincy Adams. I slutet av loppet hade ingen av kandidaterna tillräckligt många röster i elektorskollegiet för att vinna, och USA:s representanthus fick utse vinnaren. De tre slutliga kandidaterna var Adams, Crawford och Jackson. Även om Clay inte var en av dessa finalister var han talman i representanthuset och det var hans uppgift att förhandla om vem som skulle bli president. Jackson hade flest folkliga röster (röster från medborgarna) och flest elektorsröster (röster från elektorskollegiet), men blev inte vald. I stället valdes John Quincy Adams till president. Han valde omedelbart Clay till sin utrikesminister.

Jackson förklarade högljutt att detta var en "korrupt affär". Jackson var en mycket populär politiker, den mest berömda krigaren från de amerikanska indiankrigen och en hjälte från 1812 års krig. Han samlade sina anhängare inom politiken och de lokala miliserna och skapade det demokratiska partiet. Martin Van Buren, en briljant ledare inom New Yorks politik, var Jacksons viktigaste anhängare. Van Buren var populär i Virginia och Pennsylvania, och han hade stöd av deras elektorsröster. Det nya demokratiska partiet slog Adams i det amerikanska presidentvalet 1828 och Jackson valdes till president. Van Buren blev utrikesminister och senare vicepresident. Adams, Clay och deras anhängare i det demokratiskt-republikanska partiet blev kända som de nationella republikanerna.

Andrew Jackson var emot tanken på att ge särskilda förmåner till särskilda intressegrupper. Han motsatte sig starkt Förenta staternas andra bank. Banken var en federal institution som fungerade ungefär som en centralbank. (Den var mycket lik det Federal Reserve System som skulle utvecklas senare). Banken kontrollerades av bankiren Nicholas Biddle och stöddes av Henry Clay. Jackson gillade inga banker och han trodde inte på papperspengar. (Han ansåg att pengar endast borde bestå av guld och silver.) Som president kunde han stänga Second Bank.

Jackson fortsatte att angripa banksystemet. Han utfärdade sitt Specie Circular i juli 1836. (Specie är ett ord som betyder guld och silver som används som pengar.) I cirkuläret stod det att endast guld- och silvermynt, och inte papperspengar, kunde användas för att köpa federal mark. Detta fick de flesta affärsmän och bankirer att ansluta sig till Whigpartiet. Även städer som var beroende av handel (trade) och industri blev anhängare av Whigpartiet. Jackson blev mer populär bland självhushållandejordbrukare (jordbrukare som odlar grödor för att äta, men inte för att sälja) och daglönare.

I amerikansk politik var Spoils System ett system där ett politiskt parti gav sina anhängare positioner i regeringen. Dessa statliga jobb gavs som belöning och incitament (något som får en person att anstränga sig mer) för att fortsätta arbeta för det politiska partiet.

Jackson använde sig mycket av bytessystemet när han var president. Han belönade sina anhängare och lovade framtida jobb om lokala och delstatliga politiker anslöt sig till hans lag. Han trodde på teorin om rotation i ämbetet, där människor bara skulle sitta kvar på en position under en kort tid. Han trodde att detta skulle förhindra att den offentliga förvaltningen blev korrupt. Andra ledare för det demokratiska partiet ville ge tjänstemannajobb till vänner och lojala partimedlemmar. Totalt sett avskedade Jackson mindre än tjugo procent (20 %) av den ursprungliga civilförvaltningen.

Som president uppmuntrade Jackson användningen av bytessystemet. Det blev en viktig del av det andra partisystemet och det tredje partisystemet. Spoilersystemet upphörde på 1890-talet.

• Det första partisystemet, 1790-1820-talet
• Tredjepartssystemet, 1850-1890-talen
• Politiska partier i USA