Sjuttonde tillägget till USA:s konstitution: Direktval av senatorer (1913)
Upptäck hur Sjuttonde tillägget (1913) införde direktval av senatorer i USA — bakgrund, påverkan och politiska konsekvenser.
Det sjuttonde tillägget (tillägg XVII) till Förenta staternas konstitution, som ratificerades den 8 april 1913, ändrade det sätt på vilket senatorer i Förenta staterna valdes. Under de första 125 åren krävde artikel 1.3 i konstitutionen att senatorerna skulle väljas av delstaternas lagstiftande församlingar. Ett antal problem i Förenta staternas senat gjorde det nödvändigt att ändra sättet att välja senatorer från indirekta till direkta val av Förenta staternas folk.
Bakgrund och skäl till förändringen
Under 1800- och tidigt 1900-tal uppstod flera problem med systemet där delstaternas lagstiftande församlingar utsåg senatorer:
- Politiska dödlägen: I vissa delstater ledde konflikt mellan partier eller inom ett parti till att lagstiftningarna inte kunde komma överens om en senator, vilket lämnade platser obemannade under långa perioder.
- Korrumption och mutor: Det förekom fall där kandidater försökte köpa stöd i delstatens lagstiftande församling genom mutor eller andra otillbörliga påtryckningar.
- Brister i demokratisk legitimitet: Motståndare menade att en indirekt valsmetod gjorde senatorerna mer beroende av lokala politiska ledare än av väljarnas vilja.
- Progressivismens tryck: Under Progressive Era växte kravet på fler reformer för att göra politiken mer transparent och ansvarig inför medborgarna.
Vad tillägget föreskriver
Sjuttonde tillägget bytte formellt ut bestämmelsen om val av senatorer så att de istället valdes genom direkta val av de röstberättigade invånarna i respektive delstat. Tillägget innehåller också en bestämmelse om hur vakanser ska hanteras: en delstats guvernör kan tillsätta en tillförordnad senator tills en särskild val hålls, eller tills delstatens lagstiftning ordnar fyllnadsval.
Ratificering och genomförande
Förslaget till tillägg fick starkt stöd under 1910-talet. Redan före den formella ratificeringen hade flera delstater infört lagar eller folkomröstningar som i praktiken ledde till direkta val av senatorer, vilket underlättade övergången. Den formella ratificeringen den 8 april 1913 gjorde dock förändringen nationellt och permanent.
Konsekvenser och kritik
- Stärkt folkets inflytande: Direktval gjorde senatorerna mer ansvariga inför väljarna och minskade delstatslagstiftningarnas direkta kontroll över senatorernas utnämning.
- Minskad korruption i vissa avseenden: Mutor och politiska förhandlingar i delstatspalatsen försvagades som instrument för att skaffa senatsplatser, även om andra former av påverkan kvarstod.
- Försvagat delstatsinflytande: Kritiker menar att tillägget försvagade delstaternas roll i den federala ordningen genom att ta bort ett direkt verktyg för delstaterna att hävda sina intressen i senaten.
- Ökad nationell politisering: Senatorer började ofta väljas på nationellt präglade frågor och kampanjplattformar i stället för enbart delstatspolitik.
Efterspel och nutida diskussion
Under följande decennier betraktades tillägget i stort som en framgångsrik demokratisk reform, men det finns fortfarande debatt. Vissa statsvetare och politiker har föreslagit återgång eller modifieringar för att återställa mer delstatsinflytande i federal lagstiftning, men sådana förslag har inte fått bredt genomslag. I praktiken har tillägget format hur senatorer väljs än i dag och är en central del av den moderna amerikanska demokratiska processen.
Text
Förenta staternas senat ska bestå av två senatorer från varje delstat, som väljs av folket i varje delstat för sex år, och varje senator ska ha en röst. Valmännen i varje delstat skall ha de kvalifikationer som krävs för valmän i den mest talrika delen av delstaternas lagstiftande församlingar.
När en delstats representation i senaten blir vakant ska den verkställande myndigheten i denna delstat utfärda valhandlingar för att fylla dessa vakanser: Under förutsättning att lagstiftaren i en delstat kan ge den verkställande myndigheten befogenhet att göra tillfälliga utnämningar tills folket fyller de lediga platserna genom val enligt lagstiftarens anvisningar.
Denna ändring ska inte tolkas så att den påverkar valet eller mandatperioden för en senator som valts innan den blir giltig som en del av konstitutionen.
Bakgrund
När konstitutionen antogs 1788 skulle senatorerna väljas av delstaternas lagstiftande församlingar. Detta förblev i kraft i 125 år. I slutet av 1800-talet stod det klart att det fanns många problem med detta förfarande. Förutom långa vakanser som varade i månader och till och med år hade politiska maskiner fått kontroll över delstaternas lagstiftande församlingar. Detta korrumperade processen och senaten sågs som en "miljonärsklubb" som tjänade privata intressen i stället för folket. Med början på 1890-talet antog representanthuset flera resolutioner om en författningsändring som föreslog att senatorer skulle väljas genom direktval. Senaten vägrade att ens rösta om dessa förslag.
Vid denna tidpunkt ändrade många stater sin strategi. I artikel fem i Förenta staternas konstitution finns två metoder för att ändra konstitutionen. Förutom den vanliga metoden med en två tredjedelsröstning i kongressens båda kamrar fanns ytterligare en metod. Där stod det att om två tredjedelar av delstaternas lagstiftande församlingar ansöker om en sådan, måste kongressen sammankalla ett konstitutionellt konvent. Metoden hade inte använts tidigare. När det visade sig att två tredjedelar av delstaterna ville ha förändringen agerade kongressen.
Representanthuset antog 1911 en gemensam resolution 39 där man föreslog en författningsändring för att direkt välja amerikanska senatorer. Senaten godkände resolutionen, men eftersom den innehöll en ändring gick den tillbaka till representanthuset. Den ändrade gemensamma resolutionen skickades till delstaterna för ratificering ett år senare. De tre fjärdedelar av staterna som krävdes ratificerade ändringen och det sjuttonde tillägget blev officiellt den 8 april 1913.
Klausuler
Klausul 1
Förenta staternas folk ska välja två senatorer från varje delstat för sex år. Varje senator har en röst i senaten. Det finns 100 senatorer och 100 röster. "Elektorerna i varje stat skall ha de kvalifikationer som krävs för elektorer i den mest talrika grenen av delstatens lagstiftande församling" innebär att alla som kan rösta i ett delstatsval i sin delstat också kan rösta på en senator. I det ålderdomliga språket i konstitutionen skrevs detta på ett sådant sätt att det var möjligt för stater att ha olika kvalifikationer för personer som kan rösta på sin senator.
Paragraf 2
Klausulen om lediga platser. Tidigare kunde flera delstaters lagstiftande församlingar inte komma överens om vem som skulle fylla platsen när det uppstod vakanser. Före det sjuttonde tillägget kunde vakanser pågå i månader och i vissa fall till och med i åratal. Enligt det sjuttonde tillägget kan guvernören i en delstat, om en senator dör eller måste lämna sitt ämbete, utse en tillfällig senator tills ett särskilt val kan hållas.
Paragraf 3
Detta är ett enkelt tillägg för att förhindra att antagandet av det sjuttonde tillägget avbryter valet eller mandatperioden för en senator som valts innan tillägget antogs. Valet till Förenta staternas senat 1914 var det första folkvalet till senatorer i hela landet.
Sök