Soundgarden – grungeband från Seattle, kända för Superunknown och Chris Cornell

Soundgarden startade 1984. De hade först tre medlemmar: sångaren och trummisen Chris Cornell, gitarristen Kim Thayil och basisten Hiro Yamamoto. Bandet döpte sig själva efter en vindkanaliserande rörskulptur, "A Sound Garden". Konstverket finns i Magnuson Park i Seattle.

Till en början spelade Cornell trummor samtidigt som han sjöng, men 1985 anställde bandet Scott Sundquist så att Cornell bara kunde sjunga. Bandets första inspelningar var tre låtar på ett samlingsalbum för C/Z Records med namnet Deep Six. På skivan medverkade även de tidiga grungeartisterna Green River, Skin Yard, Malfunkshun, The U-Men och Melvins. År 1986 lämnade Sundquist bandet. Han ersattes av Matt Cameron, som hade varit trummis i Skin Yard.

Jonathan Poneman, en DJ på en radiostation i Seattle, gillade Soundgarden efter att ha sett dem uppträda. Han sa senare: "Jag såg det här bandet som var allt som rockmusik borde vara". Poneman erbjöd sig att betala för att bandet skulle göra en skiva. Tillsammans med Bruce Pavitt bidrog Poneman också med 20 000 dollar till det ekonomiskt krisande Sub Pop. Detta bidrog till att göra Sup Pop till ett populärt och framgångsrikt skivbolag som lockade till sig mer framgång med grunge-band. Sub Pop släppte sedan Soundgardens Screaming Life EP 1987 och Fopp EP 1988. En kombination av de två gavs ut som Screaming Life/Fopp 1990.

Trots att stora bolag bad Soundgarden att skriva kontrakt med dem, valde bandet 1988 ett litet oberoende bolag, SST Records. SST släppte deras debutalbum Ultramega OK. Albumet nominerades till en Grammy för bästa metallframträdande 1990.

Bandets första musikvideo, "Flower", blev populär och sändes regelbundet på MTV:s 120 Minutes. År 1989 marknadsförde Soundgarden Ultramega OK med en turné i USA och åkte sedan till Europa. Detta var deras första utlandsturné.

1989 släppte Soundgarden sitt första album på ett större bolag, A&M Records. Louder Than Love blev bandets första att hamna på Billboard200-listan. Det nådde plats 108 på listan 1990. Bandet stödde albumet med turnéer i Nordamerika och Europa.

En månad innan turnén för Louder Than Love började lämnade basisten Hiro Yamamoto för att gå tillbaka till college. Yamamoto var olycklig eftersom han kände att han inte var tillräckligt viktig för bandet. Den tidigare Nirvana-bassisten Jason Everman tog hans plats under turnén. Everman fick sparken omedelbart efter att Soundgarden kom tillbaka från Europa i mitten av 1990. En EP Loudest Love och videosamlingen Louder Than Live, släpptes båda 1990. Videon visar fem livespår som gjordes under turnén Louder Than Love.

Badmotorfinger: 1990-1993

Basisten Ben Shepherd gick med i Soundgarden 1990. Deras nästa album, Badmotorfinger, släpptes 1991. Det hade viss framgång och nådde plats 39 på albumlistan. Men det fick mindre uppmärksamhet på grund av den överraskande framgången för Nirvanas Nevermind, som släpptes samma månad som Badmotorfinger. Två singlar fick populär airplay på alternativa radiostationer och MTV.

Badmotorfingers första singel, "Jesus Christ Pose", fick negativ uppmärksamhet när MTV förbjöd musikvideon 1991. Många lyssnare blev upprörda över låten och videon och kallade den antikristlig. Bandet fick dödshot när de var på turné i Storbritannien för att stödja albumet. Badmotorfinger nominerades till en Grammy Award för bästa metallframträdande 1992.

Efter en turné i Nordamerika 1991 öppnade bandet för Guns N' Roses i Nordamerika på bandets "Use Your Illusion Tour". Efter flera turnéer för att marknadsföra albumet återkom de till Guns N' Roses sommaren 1992 i Europa som en del av "Use Your Illusion Tour" med en annan öppningsakt, Faith No More. Bandet deltog i 1992 års Lollapalooza-turné tillsammans med Red Hot Chili Peppers, Pearl Jam och Ministry.

Bandet släppte senare en videosamling Motorvision. Den spelades in 1992 på Paramount Theatre. Samma år medverkade de också i filmen Singles. De visades upp med att framföra "Birth Ritual". Låten fanns med på soundtracket, liksom en sololåt av Chris Cornell, "Seasons".

Superunknown: 1994-1995

Soundgarden släppte Superunknown 1994. Det blev bandets bäst säljande album, delvis på grund av de populära singlarna "Black Hole Sun", "Spoonman", "My Wave" och "Fell on Black Days". När Superunknown släpptes i mars 1994 debuterade det på första plats på Billboard 200 albumlistan.

Texterna i låtarna var mörka och sorgliga; många av dem verkar handla om missbruk, självmord och depression. Recensenten J.D. Considine från Rolling Stone sa att Superunknown "visar på en mycket större bredd än vad många band klarar av under en hel karriär". Han konstaterade också: "I sina bästa stunder erbjuder Superunknown en mer plågsam skildring av alienation och förtvivlan än någonting på In Utero".

Musikvideon till "Black Hole Sun" fick MTV Video Music Award för "Best Rock Video|Best Metal/Hard Rock Video" 1994. Soundgarden vann två Grammy Awards 1995; "Black Hole Sun" fick priset för bästa hårdrocksframträdande och "Spoonman" fick priset för bästa metallframträdande.

Ner på uppsidan: 1996-1997

Efter en världsturné för att marknadsföra Superunknown började bandmedlemmarna arbeta på det som skulle bli deras sista studioalbum på över 15 år. Det släpptes 1996. Fyra singlar släpptes från albumet: "Pretty Noose", "Blow Up the Outside World", "Burden in My Hand" och "Ty Cobb".

Musiken var mindre heavy metal och grunge än gruppens tidigare album. Bandmedlemmarna sa att de ville experimentera med andra ljud. I en recension sade David Browne från Entertainment Weekly: "Få band sedan Led Zeppelin har så skarpt blandat instrument både akustiska och elektriska". Skrivandet och inspelningen av albumet var dock stressigt för gruppen. Thayil och Cornell verkade inte komma överens om att ändra på de tunga gitarrriffs som hade blivit bandets varumärke. Albumet fick gynnsamma recensioner, men sålde inte lika bra som Superunknown.

Bandet spelade på 1996 års Lollapalooza-turné med Metallica, som hade bett om att de skulle uppträda. Efter Lollapalooza gav sig bandet ut på en världsturné. Spänningarna fortsatte att öka under turnén. På frågan om bandet hatade att turnera svarade Cornell: "Vi njuter verkligen av det till en viss punkt och sedan blir det tråkigt, eftersom det blir repetitivt. Det känns som om fansen har betalat sina pengar och de förväntar sig att du ska komma ut och spela dem dina låtar som första gången du någonsin spelade dem. Det är vid den punkten som vi hatar att turnera." Vid turnéns sista stopp i Honolulu, Hawaii den 9 februari 1997 kastade Shepherd sin basgitarr upp i luften i frustration efter att hans utrustning hade gått sönder. Han stormade sedan av scenen. Bandet lämnade då också scenen, men Cornell återvände för att spela ett solo som extranummer.

Den 9 april 1997 meddelade bandet att de skulle upplösas. Thayil sade: "Det var ganska uppenbart från allas allmänna attityd under det föregående halvåret att det fanns ett visst missnöje." Ett best-of album med namnet A-Sides, släpptes i november 1997 genom A&M Records.

Efter nästan 13 år, den 1 januari 2010, skrev Chris Cornell på sin Twitter: "Det 12-åriga uppehållet är över och skolan har börjat igen. Anmäl dig nu. Knights of the Soundtable rider igen!" Meddelandet länkade till en webbplats där fansen kunde ange sina e-postadresser för att få uppdateringar om återföreningen.

• Chris Cornell - sång, rytmisk gitarr (1984 - 1997)
• Kim Thayil - leadgitarr (1984 - 1997)
• Ben Shepherd - bas (1990 - 1997)
• Matt Cameron - trummor (1986 - 1997)