Slaget vid Anzio, även kallat Operation Shingle (22 januari 1944), var en allierad sjölandstigning under den italienska kampanjen med syftet att kringgå den tyska försvarslinjen och öppna en snabb väg mot Rom. Landstigningen skedde vid kusten i närheten av städerna Anzio och Nettuno och var riktad mot de tyska styrkorna i området i Italien.

Bakgrund och mål

Operationens huvudmål var att underminera den tyska vinterförsvaret (Gustavlinjen) genom att landstiga bakom fiendens linjer i Pontinska träskmarkerna och därigenom tvinga tyskarna att omdisponera styrkor, underlätta en framryckning för de allierade och slutligen inta Rom. En snabb landstigning i den svårgenomträngliga träskland ansågs nödvändig för att undvika långvariga försvarsstrider.

Genomförande

Anfallet leddes initialt av den amerikanske generalmajoren John P. Lucas, som kommenderade US VI Corps. Landstigningen den 22 januari överraskade tyskarna och de allierade lyckades tidigt etablera ett strandhuvud som hotade förbindelserna norrut mot Rom. Tyskarna reagerade dock snabbt och började förstärka området för att isolera och beskjuta de nyanlända styrkorna.

Motåtgärder och stagnation

Tyska befälhavare, under övergripande ledning av fältherre Kesselring, organiserade kraftiga motangrepp och förstärkte försvarslinjerna kring landstigningsområdet. Vid kusten placerades batterier som kunde beskjuta stranden, och tyskarna försökte även försämra terrängen genom att manipulera vattennivåer i träskmarkerna — bland annat genom att släppa in saltvatten i kanaler och diken — för att försvåra allierad framryckning. Lucas valde inledningsvis att konsolidera och säkra strandhuvudet i stället för att omedelbart avancera mot Rom, ett beslut som senare kritiserades av vissa allierade befäl och som ledde till att han i februari ersattes av generalmajor Lucian Truscott.

Långvarig belägring och utbrott

Efter landstigningen följde flera månader av hårda strider och ett statiskt frontavsnitt där de allierade blev mer eller mindre inlåsta i Anzio–Nettuno-området. Först i maj 1944, i samband med den bredare allierade offensiven mot Gustavlinjen (Operation Diadem) vid Monte Cassino och inre tryck norrifrån, lyckades styrkorna vid strandhuvudet göra ett avgörande utbrott. De allierade bröt sig då ut från Anzio-stränderna och sammanlänkade sina framryckningar med krafter som pressade fram från söder.

Efterspel och betydelse

De allierade gick därefter nordväst mot Rom, som intogs den 4 juni 1944. Tyskarna drog tillbaka stora delar av sin tionde armé från Cassino-området norrut för att omgruppera och försvara den så kallade Gotiska linjen längs Apenninerna. Slaget vid Anzio blev mycket kostsamt för båda sidor och har blivit föremål för omfattande historisk debatt — både vad gäller planering, genomförande och de taktiska val som gjordes efter landstigningen. I efterhand ses Anzio som en viktig, om än blodig, komponent i den allierade kampanjen för att befria Italien.