Wilson–Gorman-tariffen från 1894 (även kallad Income Tax Act of 1894) var ett lagförslag som antogs av kongressen och som sänkte tullarna på viss import till USA. Den slutliga versionen sänkte tullarna marginellt men innehöll också flera andra viktiga bestämmelser. En av dessa var en federal inkomstskatt på 2 procent på inkomster över en hög tröskel (avsedd att drabba de förmögna). Samtidigt lades varor som kol, timmer och ull till på den tullfria listan, medan socker togs bort från den tullfria listan (där det hade ingått som ett resultat av McKinley-tariffen från 1890).
Bakgrund
Debatter om tullar hade pågått sedan Amerika blev ett land, där skyddstullar och frihandel stått i centrum för ekonomisk politik. I takt med att USA blev alltmer industrialiserat och den ekonomiska konkurrensen ökade blev debatterna mer intensiva. Efter paniken 1893 och den efterföljande svåra ekonomiska depressionen sökte Demokraterna en väg att stimulera ekonomin genom att sänka tullarna, samtidigt som man sökte nya inkomstkällor för staten.
Vad lagen innehöll
- Modest sänkning av flera tullsatser jämfört med McKinley-tariffen.
- Tillägg och undantag: vissa råvaror som kol, timmer och ull gjordes tullfria, medan andra poster förändrades (bland annat att socker togs bort från tullfrihet).
- En federal inkomstskatt: 2 % på inkomster över en viss gräns, avsedd att kompensera staten för det tullbortfall som sänkta tullar skulle innebära.
Politisk process och reaktion
Lagen utarbetades i en tid då Demokraterna ville framstå som reformvänliga och samtidigt hantera statens intäkter efter den ekonomiska krisen. Förslaget mötte starkt motstånd från protektionister och inflytelserika intressen som föredrog höga tullar. I praktiken innebar kompromisser i Kongressen att tullsänkningarna blev relativt måttliga och lagen inte helt tillfredsställde vare sig frihandelsförespråkare eller skyddstollegare.
Rättslig prövning och efterverkningar
Ett år efter antagandet prövades den federala inkomstskatten i Högsta domstolen i fallet Pollock v. Farmers' Loan & Trust Co. Domstolen fann bestämmelsen om inkomstskatt grundlagsstridig eftersom den ansågs utgöra en otillåten direkt skatt som inte var fördelad (apportioned) mellan delstaterna enligt dåvarande tolkning av konstitutionen. Som följd upphävdes inkomstskatten från Wilson–Gorman-lagen och hela konstruktionen försvagades rättsligt.
Beslutet i Pollock blev ett viktigt steg på vägen mot den senare grundlagsändringen: den 16:e tilläggsartikeln, antagen 1913, gav den federala staten uttryckligt rätt att beskatta personlig inkomst och undanröjde den rättsliga osäkerheten som Pollock-beslutet skapade.
Ekonomiska och internationella effekter
Lagen lyckades inte med sina huvudmål: tullsänkningarna var för små för att framkalla en internationell rörelse mot lägre tullar, och inkomstskatten ogiltigförklarades. Indirekt bidrog de ändrade tullreglerna och särskilt förändringar i sockerpolitiken till ekonomiska spänningar i regioner där sockerproduktion var viktig, till exempel i Kuba. Sådana ekonomiska spänningar var en av flera faktorer som bidrog till den upptrappade konflikten som ledde till det spansk-amerikanska kriget, även om lagens roll var indirekt och en av många orsaker.
Sammanfattning
Wilson–Gorman-tariffen 1894 var ett försök från Demokraternas sida att kombinera tullsänkningar med en ny inkomstkälla i form av en federal inkomstskatt. Lagen illustrerar det sena 1800-talets politiska kamp mellan skyddstullar och skattepolitik, dess tillkortakommanden visade också hur konstitutionella begränsningar kunde hindra snabb skattepolitik. I ett längre perspektiv bidrog debatten till att bana väg för den 16:e tilläggsartikel som gjorde federal inkomstbeskattning möjlig på 1900-talet.

