Frances Burney (13 juni 1752–6 januari 1840), oftast kallad Fanny Burney och efter äktenskapet känd som Madame d'Arblay, var en inflytelserik engelsk romanförfattare, dagboksförfattare och dramatiker. Hon föddes i King's Lynn i England som dotter till musikern dr Charles Burney (1726–1814) och Esther Sleepe Burney (1725–1762). Hon fick ingen formell akademisk utbildning utan var till stor del självlärd och började tidigt skriva vad hon själv kallade sitt "klotter".
Författarskap och större verk
Hennes första roman, Evelina, publicerades anonymt 1778 och gjorde henne omedelbart berömd. Romanen, som till stor del är epistolär (uppbyggd av brev), skildrar en ung kvinnas inträde i societeten och kombinerar humor, känslighet och skarp samhällsskildring. Uppföljaren Cecilia (1782) möttes av ännu större kritikeruppmärksamhet och befäste hennes ställning som en ledande röst i 1700-talets engelsk romankonst. Senare stora romaner, bland dem Camilla, fortsätter temat om en ung flicka som genom prövningar och erfarenheter mognar i karaktär och förnuft.
Burneys romaner kombinerar samhällssatir, psykologisk insikt och en tydlig intresseriktning på kvinnors villkor, äktenskap och sociala konventioner. Hennes stil och hennes intresse för vardagliga sociala situationer influerade senare författare, bland andra Jane Austen. Hon skrev också dramatik och försök gjordes att få pjäser uppförda, men det litterära ryktet byggdes främst på hennes romaner.
Tjänst vid hovet, äktenskap och tid i Frankrike
År 1786 utnämndes Burney till andra klädvaktare hos drottning Charlotte, en tjänst som gav henne unik inblick i hovlivets rutiner och etikett. Hennes iakttagelser från hovet finns dokumenterade i hennes dagböcker och brev och har blivit värdefulla källor för historiker som studerar Georgiansk tid.
1793 gifte hon sig med den franske emigranten general Alexandre D'Arblay. Paret fick en son 1794, Alexander, som var deras enda barn. Under åren 1802–1812 bodde familjen periodvis i Frankrike. Under dessa år och i kölvattnet av de politiska oroligheterna skrev Burney bland annat The Wanderer, en roman starkt präglad av resonemang kring den franska revolutionens följder; den publicerades 1814.
Dagböcker, brev och privatliv
Burneys dagböcker och omfattande korrespondens utgör en av hennes mest bestående lämningar. De innehåller detaljerade iakttagelser av vardagsliv, konstnärer och litterära personligheter samt av hovets inre liv. Historiker och litteraturforskare värderar dessa texter högt eftersom de ger rik och personlig information om samhälle, kultur och kända samtida personer.
Personligt nämnvärt är att Burney 1811 genomgick en omfattande operation för bröstcancer — ett ingrepp som utfördes innan modern narkos fanns och som hon beskrev i en mycket levande och modig dagboksanteckning. Hennes skildring har både medicinskt och kulturhistoriskt värde.
Senare år och eftermäle
Hennes sista större publicerade verk i livet var Memoirs of Doctor Burney (på svenska ofta återgivet som Doktor Burneys memoarer), som gavs ut 1832 och handlar om hennes fars liv. Frances Burney dog i London den 6 januari 1840. Hon begravdes i Bath, nära sin make och son.
Burneys betydelse som författare ligger i hennes förmåga att med humor och psykologisk klarhet skildra sociala relationer och kvinnors villkor i sin tid. Hennes romaner banade väg för senare kvinnliga romanförfattare och hennes dagböcker fortsätter att vara grundläggande källor för studier av slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.