Vanlig padda (Bufo bufo) – amfibie: utseende, beteende och utbredning

En vanlig padda kan bli cirka 15 cm lång. Honorna blir större än hanarna. De i söder tenderar att vara större än de i norr. Huvudet är brett med en bred mun. Näsan har två små näsborrar. Det finns inga tänder. De stora, utskjutande ögonen har gul- eller kopparfärgad iris och horisontella spaltformade pupiller. De har ett giftigt ämne som kallas bufotoxin. Det används för att hålla rovdjur borta. Huvudet ansluter till kroppen utan någon märkbar hals. Det finns ingen yttre stämsäck. Kroppen är bred och hukig. De främre benen är korta och tårna på framfötterna vänder sig inåt. Vid häckningstid får hanen brudkuddar på de tre första fingrarna. Dessa är till för att hålla fast honan. Bakbenen är korta och bakfötterna har långa, oömma tår. Det finns ingen svans. Huden är torr och täckt av små vårtor. Färgen är brun, olivbrun eller gråbrun. Ibland är den delvis fläckig eller bandad med en mörkare nyans. Den vanliga paddan tenderar att vara könsdimorf. Honorna är brunare och hanarna gråare. Undersidan är smutsigt vit med grå och svarta fläckar.

En vanlig padda kan leva i många år. De har levt i femtio år i fångenskap. I det vilda tror man att paddor lever i tio till tolv år. Deras ålder kan fastställas genom att räkna antalet årliga årsringar i benen på deras falanger.

Vanligtvis rör sig paddan ganska långsamt eller i korta hopp med hjälp av alla fyra benen. Den tillbringar dagen med att gömma sig. Den kommer ut i skymningen. Den kan färdas en viss sträcka i mörkret när den jagar. Den är mest aktiv i vått väder. På morgonen har den återvänt till sin bas. Den kan bo på samma plats i flera månader. Den har en stor aptit och äter vedsvampar, sniglar, skalbaggar, larver, flugor, maskar och till och med små möss. Små, snabbt rörliga byten kan fångas med ett slag med tungan. Större föremål grips med käkarna. Eftersom den inte har några tänder sväljer den maten helt och hållet i en serie slukningar. Den försöker äta alla små, mörkfärgade, rörliga föremål som den möter på natten. En forskningsstudie visade att den skulle knäppa på en 1 cm lång svart pappersbit i rörelse som om den vore ett byte. Den skulle ignorera en större rörlig bit. Vid enstaka tillfällen avlägsnar paddan sitt skinn som kommer bort i trasiga bitar. Skinnet äts sedan upp.

När den angripna paddan sväller upp kroppen och ställer sig med ryggen upphöjd och huvudet sänkt. Dess främsta försvarsmedel är ett sekret med dålig smak. Det innehåller ett bufotoxin som kallas bufagin och räcker för att hålla många rovdjur borta. Gräsormar verkar inte påverkas av det. Andra rovdjur på vuxna paddor är igelkottar, råttor och minkar, och till och med huskatter. Fåglar som äter paddor är bland annat hägrar, kråkor och rovfåglar. Groddjuren har också skadliga ämnen som hindrar fiskar från att äta dem, men inte den stora vattensalamandern. Vattenlevande ryggradslösa djur som livnär sig på paddans groddjur är bland annat trollsländelarver, dykbaggar och vattenbåtar. Dessa undviker vanligtvis det skadliga sekretet genom att punktera groddjurets hud och suga ut dess safter.

En parasitfluga, Lucilia bufonivora, angriper vuxna paddor. Den lägger sina ägg på paddans hud. När de kläcks kryper larverna in i paddans näsborrar och äter upp dess kött.

Reproduktion

Den vanliga paddan vaknar ur sin vinterdvala på våren. Ett stort antal paddor rör sig då mot häckningsdammarna. Paddarna möts vid vissa dammar som de föredrar. Vuxna paddor använder samma damm år efter år. Det har visat sig att över 80 % av de hanar som märkts som unga paddor återvänder till den damm där de ynglade.

Hanarna kommer först och stannar i flera veckor. Honorna stannar bara tillräckligt länge för att para sig och leka. I stället för att slåss om rätten att para sig med en hona använder hanpaddorna röstläget. Krokande ger ett tecken på kroppsstorlek och proffsighet. Ibland förekommer slagsmål. Hanpaddor är fler än honpaddor vid häckningsdammar.

Hanarna sitter på honornas ryggar. De håller fast honorna med sina främre lemmar i ett grepp som kallas amplexus. Hanarna är mycket entusiastiska. De försöker gripa tag i fiskar eller livlösa föremål och klättrar ofta upp på ryggen på andra hanar. Ibland bildar flera paddor en hög, där varje hane försöker gripa tag i honan vid basen. Det är en stressig period och dödligheten är hög bland de häckande paddorna. En lyckad hane stannar i amplexus i flera dagar. Honan lägger en lång, dubbel sträng av små svarta ägg. Han befruktar dem med sin sperma. Äggsträngarna kan innehålla 3 000 till 6 000 ägg och vara 3 till 4,5 meter långa. De trasslar in sig i växtstänglar.

Äggsträngarna absorberar vatten och sväller. Små groddjur kläcks efter två till tre veckor. Till en början håller de fast vid resterna av strängarna och äter gelé. Senare fäster de sig på undersidan av bladen av vattenväxter innan de blir frisimmande. Grodynglen ser ut som grodynglen hos den vanliga grodan (Rana temporaria). De har en mörkare färg, svartaktig på ovansidan och mörkgrå på undersidan. De kan skiljas från andra arters grodyngel genom att munnen är lika bred som utrymmet mellan ögonen, och detta är dubbelt så stort som avståndet mellan näsborrarna. Under några veckor utvecklas deras ben och svansen återföds långsamt. Vid tolv veckors ålder är de små paddor som mäter cirka 1,5 cm långa och är redo att lämna dammen.

Den vanliga paddan blir fullvuxen vid tre till sju års ålder.

Enligt IUCN:s rödlista över hotade arter är den vanliga paddan minst oroväckande. Detta beror på att den lever i många områden och är vanlig i dessa områden. Den hotas inte särskilt mycket av förlust av livsmiljöer. Den kan leva i många olika områden. Chytridiomykos, en smittsam sjukdom hos amfibier, har rapporterats hos vanlig padda i Spanien och Storbritannien. Detta kan påverka vissa populationer.

Man har länge trott att paddan är ett djur med dåligt omen eller en koppling till den andra världen. Detta kan bero på att den är hemma både på land och i vattnet. Det kan leda till att människor inte tycker om den på grund av dess svartaktiga, vårtiga hud, dess långsamma rörelser och det sätt på vilket den kommer från något mörkt hål.

En av de tidigaste hänvisningarna till paddor som kopplade till mörkrets krafter var när Zoroaster 600 f.Kr. sa att alla paddor borde dödas. I Europa under medeltiden förknippades paddan med djävulen, vars vapensköld har tre paddor på sig. Man trodde att paddan kunde förgifta människor. Man trodde också att den var häxans bekant och därmed hade magiska krafter. I Frankrike trodde man att man kunde hitta häxor eftersom de var märkta med en paddafot någonstans på kroppen. I Dorset trodde man att om man hittade en padda i huset skulle man ta bort den utan att skada den, annars skulle husägaren drabbas av vrede från den häxa vars bekant den var. I vissa områden ansågs det vara ett bevis på att en häxa var närvarande om man hittade en padda i ett hus. Man trodde att paddans saliv var giftigt. Man trodde att den kunde spotta eller spy giftig eld. Det ansågs olycksbringande för en padda att hoppa över ens fot och i vissa regioner var detta ett tecken på döden. Paddor förknippades med djävlar och demoner och i "Paradise Lost". John Milton visade Satan som en padda när han hällde gift i Evas öra. Den första häxan i Shakespeares Macbeth gav instruktioner om hur man använder en padda för att göra trollformler:

Padda är också förknippad med kvinnlig fruktsamhet. Modeller av paddor lämnades vid helgedomar av kvinnor som ville bli gravida. I Rumänien trodde man att den som dödade en padda kunde döda sin egen mor. I skotsk folklore sägs det att en man som bär en padda med tungan i bröstfickan kan få en kvinna att göra vad han vill. Man trodde också att det fanns en juvel inuti en paddas huvud som kallades "toadstone". Det sades att om den bars som ett halsband eller en ring skulle den varna bäraren för försök att förgifta honom eller henne. Shakespeare nämnde detta i As you like it:

Att röra vid en padda har länge ansetts orsaka vårtor. Detta har visat sig vara en myt och vårtor orsakas faktiskt av humant papillomvirus. De överförs genom direktkontakt från person till person.

Mr Toad Esq. är en av huvudpersonerna i Kenneth Grahames barnbok The Wind in the Willows. Den har dramatiserats av flera författare, bland annat A.A. Milne som kallade sin pjäs Toad of Toad Hall. Mr Toad är en mycket inbilsk, antropomorfisk padda.