FN:s konvention om migrerande arbetstagares och familjers rättigheter
FN:s konvention skyddar migrerande arbetstagares och deras familjers mänskliga rättigheter — historik, skydd, utmaningar och globala ratificeringar.
Den internationella konventionen om skydd av alla migrerande arbetstagares och deras familjemedlemmars rättigheter är ett FN-fördrag som fastställer rättigheter för alla migrerande arbetstagare och deras familjer. Konventionen antogs av FN:s generalförsamling den 18 december 1990 och trädde i kraft den 1 juli 2003. Syftet är att säkerställa att migrerande arbetstagare, oavsett deras juridiska eller migrationsstatus, omfattas av ett omfattande skydd för sina mänskliga rättigheter.
Konventionen ingår i den internationella lagstiftningen om mänskliga rättigheter och i dess ingress hänvisas särskilt till Internationella arbetsorganisationens konventioner om migrerande arbetstagare och ofri arbetskraft. Den tar fasta på att migrerande arbetstagare ofta befinner sig i sårbara situationer, till exempel när de arbetar utan giltiga tillstånd, i otrygga anställningar eller utsätts för människohandel.
Vilka rättigheter omfattas?
Konventionen täcker ett brett spektrum av civila, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Bland de centrala rättigheterna finns:
- Rätt till icke-diskriminering och likabehandling i arbetslivet.
- Rätt till rimlig lön, säkra arbetsförhållanden och skydd mot exploatering.
- Rätt till social trygghet, hälsovård och utbildning för arbetstagaren och dennes familj.
- Rätt till föreningsfrihet och facklig organisering.
- Rätt till rättslig prövning, skydd mot godtycklig frihetsberövning och mot utvisning utan rättssäker prövning.
- Särskilt skydd för barn till migrerande arbetstagare, inklusive tillgång till utbildning.
Staternas skyldigheter och tillämpningsområde
Konventionen kräver att stater som ratificerat den vidtar lagstiftningsåtgärder och andra praktiska steg för att garantera rättigheterna i praktiken. Skyddet gäller migrerande arbetstagare både under vistelsen i värdlandet och i vissa delar även när de befinner sig i sitt ursprungsland eller under återgång. Konventionens bestämmelser gäller oberoende av arbetstagarens migrationsstatus, vilket innebär att även irreguljära migranter omfattas av grundläggande rättigheter.
Övervakning och genomförande
Efter ratifikation rapporterar stater till den FN-kommitté som övervakar tillämpningen av konventionen. Kommittén granskar staters rapporter, lämnar rekommendationer och kan peka på brister i lagstiftning eller praktik. Möjligheterna för individuella klagomål är mer begränsade än för vissa andra konventioner och beror på vilka ytterligare mekanismer som accepterats av staterna.
Ratificeringens utbredning och politiska hinder
Trots konventionens breda ansats har antalet stater som ratificerat varit relativt litet. I december 2019 hade endast 55 länder ratificerat konventionen, främst i regioner som Nordafrika och Sydamerika. Få eller inga stora migrantmottagande stater i Västeuropa eller Nordamerika har ratificerat den. Andra viktiga mottagar- eller transitländer, såsom Australien, arabstaterna i Persiska viken, Indien och Sydafrika, hade heller inte ratificerat vid den tiden.
Orsakerna till den låga ratificeringen inkluderar politiska och praktiska frågor: mottagarländer är oroade över bindande skyldigheter som kan påverka nationell migrationspolitik, kostnader för sociala förmåner, och risken för ökade migrationsströmmar. Samtidigt har många ursprungs- och transitländer ratificerat konventionen i syfte att stärka skyddet för sina medborgare som arbetar utomlands.
Betydelse och praktisk effekt
Konventionen är viktig som en normativ referensram som klargör att migrerande arbetstagare har fulla mänskliga rättigheter. I praktiken kan den användas av rättighetsorganisationer, fackföreningar och migranter själva för att kräva bättre villkor, rättssäkerhet och tillgång till socialt skydd. Bristen på ratifikation i många mottagarländer begränsar dock konventionens genomslag på nationell nivå.
Denna konvention nämns också i ingressen till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, vilket visar dess roll i det bredare systemet för mänskliga rättigheter.
Relaterade sidor
Annan webbplats
- Konventionen om alla migrerande arbetstagares rättigheter (fullständig text)
Frågor och svar
F: Vad är den internationella konventionen om skydd av alla migrerande arbetstagares och deras familjemedlemmars rättigheter?
S: Det är ett FN-fördrag för alla migrerande arbetstagares och deras familjemedlemmars rättigheter. Den antogs den 18 december 1990 och trädde i kraft 2003.
F: Vad är syftet med denna konvention?
S: Syftet med denna konvention är att skydda rättigheterna för migrerande arbetstagare som inte har medborgarskap i det land de vistas i, vilket ofta kan leda till sämre arbetsförhållanden eller till och med människohandel.
F: Hur många länder har ratificerat denna konvention?
S: I december 2019 hade endast 55 länder ratificerat den. De flesta ligger i Nordafrika och Sydamerika, men inga mottagarstater från Västeuropa eller Nordamerika har gjort det ännu. Andra viktiga mottagarländer som Australien, arabstaterna i Persiska viken, Indien och Sydafrika har inte heller ratificerat den ännu.
F: Finns det någon hänvisning till denna konvention på andra ställen?
Svar: Ja, den nämns i ingressen till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
F: När trädde konventionen i kraft?
Svar: Konventionen trädde i kraft 2003 efter att ha antagits den 18 december 1990.
F: Vilka konventioner från Internationella arbetsorganisationen (ILO) åberopas i konventionen? Svar: Denna konvention påminner om ILO:s konventioner om migrerande arbetstagare och ofritt arbete i enlighet med dess ingress.
Sök