Echis — sågskalsormar: släkte giftiga huggormar

Kännetecken

Arterna i släktet har kraftigt byggda kroppar, grov skepnad och fjäll som ofta ger ett såghandlat ljud när de kryper eller försvarar sig. Flera arter visar tydliga färgmönster som hjälper dem att kamouflera sig i steniga miljöer. Typiska kännetecken inkluderar:

• kort, kraftig kropp och relativt kort svans
• karaktäristiska fjäll som kan rostas eller ge ett raspande ljud
• grov skalle och framträdande ögon

Utbredning och habitat

Släktet förekommer i stora delar av norra och östra Afrika, genom Mellanöstern och in i delar av södra Asien, inklusive Pakistan, Indien och Sri Lanka. Arterna finns främst i torrare landskap: savann, semidesert, stenig öken och odlingslandskap där de ofta kommer i närkontakt med människor.

Giftsverkningar och medicinsk betydelse

Arter i Echis-släktet har gift som påverkar både blodets koagulation och lokalt vävnadssönderfall. Betten kan ge allvarliga blödningar, svullnad och i vissa fall systemiska komplikationer. I sina utbredningsområden rankas de ofta högt bland orsaker till kliniskt betydande ormbett, och möter därför uppmärksamhet inom folkhälsa och akutmedicin.

Beteende och fortplantning

Sågskalsormar är främst nattaktiva och kan vara både marklevande och delvis grävande. De försvarar sig genom att bila kroppen i en karakteristisk rörelse och avger ibland ett raspande ljud. Fortplantningen varierar mellan arter; vissa föder levande ungar medan andra lägger ägg, beroende på art och lokala förutsättningar.

Taxonomi, arter och bevarande

Antalet erkända arter i släktet varierar med taxonomiska revisioner; många källor anger omkring åtta arter men revisioner kan ändra detta. En av de mest omskrivna arterna är Echis carinatus, som ofta nämns i medicinsk litteratur. Människans påverkan, förändrade landskap och konflikter med människor påverkar lokala populationer; bevarandestatus bedöms art för art.

Noter och vidare läsning

För mer information om slitningar inom taxonomin och regionella skillnader kan man söka översikter och fältguider. Taxonomiska databaser och regionala herpetologiska källor ger detaljerade artlistor och uppdaterade distributioner (arter). Ytterligare referenser och översikter finns samlade i fälthandböcker och medicinska sammanställningar (giftinformation, Afrika-översikt, Mellanöstern-översikt, Pakistan-källor, Indien-källor, Sri Lanka-källor, huggormar generellt, etymologi).