Valarnas utveckling

Efter många år då paleontologer trodde att valar hade utvecklats från mesonychider, visade DNA-sekvensanalyser att det närmaste släktskapet var med artiodactyler, de jämntåiga hovdjuren. En ny klad skapades för att inkludera Cetacea och deras närmaste släktingar, flodhästfamiljen. Denna klad kallas Cetartiodactyla.

Flodhästfossil har inte hittats förrän under Miocen, men man har hittat förfäder till valar från Eocen. Detta lämnar en lucka på nästan 30 miljoner år där inga flodhästföräldrar har hittats. Den senaste hypotesen är att flodhästar och valar delade en gemensam halvvattenlevande förfader som förgrenade sig från andra artiodactyler för cirka 60 miljoner år sedan (mya). Denna stamgrupp delade sig troligen i två grenar runt 54 mya. Den ena grenen utvecklades till valar, eventuellt med början i protovalen Pakicetus från 52 mya. Dessa tidiga valar anpassades gradvis till livet i havet. De blev de helt vattenlevande valarna.

Indohyus

Indohyus är en liten hjortliknande varelse som levde för cirka 48 miljoner år sedan i Kashmir. Den tillhör artiodactylfamiljen Raoellidae och tros vara den närmaste systergruppen till Cetacea.

Denna växtätande varelse, som var ungefär lika stor som en tvättbjörn eller en tamkatt, hade vissa av egenskaperna hos valar. Den visade också tecken på anpassningar till vattenlivet, bland annat ett tjockt och tungt yttre benlager. Detta liknar benen hos moderna varelser som flodhästar och minskar flytkraften så att de kan hålla sig under vattnet. Detta tyder på en liknande överlevnadsstrategi som den afrikanska musen eller vattenlevande djuret som, när den hotas av en rovfågel, dyker ner i vattnet och gömmer sig under ytan i upp till fyra minuter.

Forskare från University of Plymouth studerade många djur som dyker och håller andan, från insekter till valar, och de fann att större djur kan hålla andan längre än mindre djur eftersom de kan lagra mer syre i förhållande till sin storlek, och skillnaden var mycket större för varmblodiga djur än för kallblodiga djur. De menade att detta kan vara orsaken till att moderna valar och utdöda dykande djur som plesiosaurier blev så stora.