Femte tillägget till Förenta staternas konstitution

Text

Det femte tillägget har följande lydelse:

Klausuler

Stora juryer

Enligt det femte tillägget måste det federala rättssystemet använda sig av storjuryer för alla dödsbrott och "ökända brott" (fall som inbegriper förräderi, vissa brott eller grov moralisk fördärv). Stora juryer har sina rötter i Assize of Clarendon, ett beslut av Henrik II av England år 1166. Förenta staterna är ett av de få länder som fortfarande använder sig av storjuryn.

Dubbel Jeopardy

Bestämmelsen om dubbelbestraffning i det femte tillägget förbjuder en anklagad från att ställas inför rätta igen för samma (eller liknande) anklagelser i samma fall efter en legitim frikännande eller fällande dom. I common law-länder kan en svarande göra en ovillkorlig åberopande av autrefois acquit eller autrefois convict (autrefois betyder "i det förflutna" på franska). Det innebär att om den tilltalade har blivit frikänd eller dömd för samma brott och inte kan åtalas på nytt enligt principen om dubbelbestraffning. Den ursprungliga avsikten med klausulen är att förhindra att en person ska gå igenom ett antal åtal för samma handling tills åklagaren får en fällande dom.

Självinkriminering

I ett brottmål har en person enligt det femte tillägget rätt att vägra att vittna mot sig själv (eller sig själv). Ingen person är skyldig att ge information som kan användas mot honom eller henne. Detta kallas också "ta den femte" eller mer allmänt "åberopa den femte". Avsikten med denna klausul är att förhindra att regeringen tvingar en person att erkänna under ed. En person får inte vägra att svara på någon relevant fråga under ed om inte svaret skulle inkriminera honom eller henne. Om svaret på en fråga i vittnesbåset skulle kunna användas för att fälla personen i fråga för ett brott kan han hävda sin rätt till femte tillägget.

Författarna till det femte tillägget avsåg att bestämmelserna i tillägget endast skulle gälla för den federala regeringen. Sedan 1925 gäller de flesta bestämmelserna i Bill of Rights enligt inkorporeringsdoktrinen även för delstater och lokala myndigheter. Sedan det avgörande beslutet Miranda v. Arizona, 384 U.S. 436 (1966), måste polisen när de griper någon inkludera "rätten att tiga" som en del av den lagliga Miranda-varningen (ordalydelsen kan variera).

Rättssäkerhet

Klausulen om rättvis rättegång garanterar varje person en rättvis, rättvis och ordnad rättsprocess. Det femte tillägget gäller för den federala regeringen. Det fjortonde tillägget till Förenta staternas författning förbjuder bland annat delstaterna att förneka någon liv, frihet eller egendom utan en rättssäker process Så det fjortonde tillägget utvidgar klausulen om rättssäker process i det femte tillägget till att gälla delstaterna. Rättssäkerhet innebär att regeringen måste följa lagen och inte bryta mot någon del av den. Ett exempel på brott mot rättssäkerheten är när en domare visar partiskhet mot den tilltalade i en rättegång. Ett annat exempel är när åklagaren underlåter att lämna ut information till försvaret som visar att den tilltalade inte är skyldig till brottet.

Övertaganden

Enligt klausulen i det femte tillägget om "privat egendom [får] inte tas i anspråk för allmän användning utan skälig kompensation". Det femte tillägget begränsar endast den federala regeringen. Genom det fjortonde tillägget utvidgades denna klausul till att omfatta åtgärder som vidtas av delstatliga och lokala myndigheter. När regeringen vill köpa egendom för offentligt bruk gör den ett erbjudande till ägaren. Om ägaren inte vill sälja fastigheten kan regeringen ta dem till domstol och utöva en makt som kallas eminent domain. Namnet kommer från den latinska termen dominium eminens (som betyder högsta herravälde). Domstolen dömer sedan fastigheten (vilket innebär att den inte längre kan bebos av människor). Detta gör det möjligt för staten att ta över egendomen, men måste betala "skälig ersättning" till ägaren. Med andra ord måste det statliga organet betala vad egendomen är värd.

Ett fall som behandlades i USA:s högsta domstol, Kelo v. City of New London, 545 U.S. 469 (2005), avgjordes till förmån för att tillåta användning av eminent domän för att överföra mark från en privat ägare till en annan privat ägare. Domstolen bekräftade att staden New Londons, Connecticuts föreslagna användning av petitionärens privata egendom kvalificerar sig som en "offentlig användning" föll inom ramen för Takings Clause. Staden ansåg att fastigheten var i dåligt skick och att den nya ägaren skulle förbättra den. Denna utvidgning av Takings Clause har varit mycket kontroversiell.