Gregoriansk sång: definition, historia och användning i romersk-katolska kyrkan

Den gregorianska sången utvecklades främst i Väst- och Centraleuropa under 800- och 900-talen, men folk skrev nya sånger och ändrade de gamla senare. Många tror på en gammal historia som säger att påven Gregorius den store skrev sångerna. De flesta som studerar musikhistoria tror att kungar som Karl den store förde med sig musik från Rom till sina riken i Frankrike och Tyskland. När Karl den stores folk sjöng dessa sånger ändrade de sångerna. Denna nya musik blev den gregorianska sången.

Vanligtvis sjöng män och pojkar gregorianska sånger i kyrkorna, och heliga kvinnor och män sjöng gregorianska sånger i sina dagliga böner. I romersk-katolska kyrkor följer böner och sånger en ordning som kallas "romersk rit". Den gregorianska sången är den musik som används i mässan och i den romerska ritens kontor. "Mässan" är den del av den romerska riten där katolikerna tar emot vad de tror är Kristi kropp och blod. Officiet är den del av den romerska riten där heliga män och kvinnor ber vid särskilda tidpunkter varje dag. Tidigare sjöng man olika sånger i delar av Europa, men den gregorianska sången ersatte nästan alla dessa. Även om den romersk-katolska kyrkan inte längre kräver att människor sjunger gregorianska sånger säger den fortfarande att gregoriansk sång är den bästa musiken för bön.

Kristna har sjungit sånger utan musik sedan kyrkans tidigaste dagar. Före mitten av 1990-talet var det många som trodde att de judiska sånger som kallas "psalmer", som finns i både den judiska och den kristna Bibeln, var en viktig del av den tidiga kristna musiken och bönen. Människor som studerar musik- och religionshistoria tror inte längre på detta, eftersom de flesta tidiga kristna sångerna inte kom från psalmerna, och judarna sjöng inte psalmer på många århundraden efter att deras viktigaste heliga plats, det andra templet, förstördes år 70. Vissa delar av den judiska musiken och bönen hamnade dock senare i den gregorianska sången. Den organiserade ordningen av böner som kallas "kanoniska timmar" kommer från judisk tradition. Orden "amen" och "alleluja" kommer från det hebreiska språket. Bönen "sanctus, sanctus, sanctus", som betyder "helig, helig, helig", kommer från den judiska bönen "kadosh, kadosh, kadosh".

I Nya testamentet berättas hur Jesus och hans vänner sjöng tillsammans: "När de hade sjungit hymnen gick de ut till Olivberget" (Matteus|26.30). Andra författare från dessa tidiga århundraden, som påven Clemens I, säger också att de kristna sjöng religiösa sånger, men de berättar inte hur musiken lät. "Oxyrhynchus-hymnen", en sång från det tredje århundradet från Grekland har varat med skrivna musikaliska noter, vi vet inte om denna sång är kopplad till plainchant.

De sånger som katolikerna senare sjöng i den romerska riten började dyka upp på 300-talet. The Apostolic Tradition, en bok om kristna traditioner i det tidiga Rom, säger att de kristna sjöng "Alleluja" vid tidiga heliga måltider som kallades "agapefester". " Sångerna i officiet började i början av 400-talet, när heliga män i öknarna startade traditionen att sjunga alla 150 psalmer varje vecka. Någon gång runt 375 började kristna i Östeuropa sjunga religiösa sånger fram och tillbaka mellan två grupper. 386 förde den helige Ambrosius denna tradition till Västeuropa. Att sjunga fram och tillbaka kallas "antifonal" sång.

De flesta tror att den romerska mässans liturgi skapades under 700-talet. År 785-786 skickade påven Hadrianus I några romerska sånger till Karl den stores hov. Senare utvecklades denna musik till systemet med åtta modus. Denna musik, tillsammans med några nya sånger för att komplettera det liturgiska året, blev känd som "gregoriansk". Denna sång har troligen fått sitt namn efter påven Gregorius den store.

När Karl den store blev romersk kejsare tvingade han alla i Europa att använda den gregorianska sången. På 1100- och 1200-talen försvann alla andra typer av sång, även den romerska formen (nu känd som gammal romersk sång).

Gregorianska sånger delas in i tre typer baserat på antalet toner som sjungs till varje stavelse. Syllabiska sånger har oftast en ton per stavelse. I neumatiska sånger finns det oftast två eller tre toner per stavelse, medan melismatiska sånger har många toner till en stavelse. En del av sångerna är recitativa och en del är fria melodier. När två körer står i olika delar av kyrkan och sjunger växelvis kallas dessa för antifonala sånger. Responsorialsånger är sånger med en refräng som sjungs av kören och som alternerar med en psalmvers som sjungs av en solist.

Den gregorianska sången använde sig av de åtta modus som kom från de bysantinska sångerna. De skrevs ner i en speciell musikalisk notation som kallas neumes. Dessa neumes visar inte de exakta rytmerna, vilket gör att vi inte alltid kan vara säkra på hur de sjöngs. Rytmen var förmodligen ganska fri och flexibel. Det fanns definitivt inga taktstreck och regelbundna takter. Sången sjöngs normalt av män. Kvinnor sjöng endast i kloster, och även då kunde de inte sjunga i alla gudstjänster.

Den gregorianska sången hade ett stort inflytande på den polyfona musiken under medeltiden och renässansen. När den ursprungliga melodin i plainsong gjordes till den nedre delen blev den känd som "cantus firmus" (dvs. den "givna melodin"). Cantus firmus blev en mycket viktig del av musikkompositionen under renässansen.