Honungsgrävling (Mellivora capensis) – fakta, utseende, beteende och utbredning

Honungsgrävlingen är den enda medlemmen i släktet Mellivora. Även om den först sattes till grävlingsgruppen på 1860-talet har de inte mycket gemensamt med underfamiljen Melinae. De är närmare släkten marmorer.

Honungsgrävlingen har en ganska lång kropp, men är tjock och bred över ryggen. Skinnet är löst och gör att den kan vrida och vända sig fritt i det. Skinnet runt halsen är 6 millimeter tjockt, en anpassning till att slåss mot varandra. Huvudet är litet och platt, med en kort nos. Ögonen är små och öronen är inte mycket mer än kammar på huden. Detta är också möjliga anpassningar för att undvika skador när man slåss.

Honungsgrävlingen har korta och kraftiga ben med fem tår på varje fot. Fötterna har mycket starka klor, som är korta på bakbenen och mycket långa på frambenen. Det är ett delvis plantigradt djur vars sulor är tjockt vadderade och nakna upp till handlederna. Svansen är kort och är täckt av långa hår, utom under basen.

Vuxna djur är 23-28 centimeter långa i axelhöjd och 68-75 cm långa i kroppslängd, men honorna är mindre än hanarna. Hanarna väger 12-16 kg medan honorna väger 9,1 kg.

Honungsgrävlingen har en analsäck, vilket den delar med hyenor. Lukten från pungen sägs vara "kvävande" och kan hjälpa till att lugna bin när de plundrar bikupor.

Päls

Vinterpälsen är lång, med några grova, borstliknande hårstrån. Det finns färre hårstrån på sidan, magen och ljumskarna. Sommarpälsen är kortare och har ännu färre hårstrån, och magen är halvt naken. Sidorna på huvudet och underkroppen är rent svarta till färgen. Ett stort vitt band täcker överkroppen, som börjar från toppen av huvudet ner till svansens bas.

Honungsgrävlingar lever ensamma i självgrävda hål. De är bra grävare och kan gräva tunnlar i hård mark på 10 minuter. Dessa hålor har alltid bara en gång och en boningsrum och är vanligtvis inte stora, ca 1-3 meter långa. De lägger inte strö i häckningskammaren. Även om de vanligtvis gräver sina egna hålor kan de ta över hål för jordspark och vårtsvin som inte längre används, eller termithögar.

Honungsgrävlingar är smarta djur och är en av få arter som kan använda verktyg. I dokumentärserien Land of the Tiger från 1997 filmades en honungsgrävling i Indien när den använde ett verktyg. Djuret rullade en stock och ställde sig på den för att nå en ung kungsfiskare som satt fast i rötterna från taket i en underjordisk grotta.

Honungsgrävlingar är orädda och tuffa djur som är kända för att brutalt attackera sina fiender när de inte kan fly. De är outtröttliga i strid och kan slita ut mycket större djur i slagsmål. Det faktum att de flesta rovdjur inte vill jaga honungsgrävlingar har lett till teorin att gepardekillarnas motskuggade pälsar utvecklats till att se ut som honungsgrävlingar för att hålla rovdjuren borta. Detta skulle vara ett exempel på mimik.

Honungsgrävlingens röst är ett hes "khrya-ya-ya-ya-ya-ya"-ljud. När hanarna parar sig gör de ett högt grymtande ljud. Ungar uttrycker sig genom att gnälla. När honungsgrävlingar attackeras av hundar skriker de som björnungar.

Diet

Honungsgrävlingar har den minst specialiserade kosten bland musteliderna. I obebyggda områden kan honungsgrävlingar jaga när som helst på dygnet, även om de blir nattaktiva på platser med hög befolkningstäthet. När honungsgrävlingar jagar travar de med inåtvända framtassar och rör sig i samma hastighet som en ung man. Trots sitt namn äter honungsgrävlingarna mest kött och tar alla typer av animalisk föda som finns till hands, inklusive as, små gnagare, fåglar, ägg, insekter, ödlor, sköldpaddor och grodor. De äter även frukt och grönsaker som bär, rötter och lökar.

De kan jaga grodor och gnagare, t.ex. ökenråttor och ekorrar, genom att gräva upp dem ur sina hålor. Tack vare sina kraftiga käkar kan honungsgrävlingar äta sköldpaddor utan problem. De dödar och äter ormar, även mycket giftiga eller stora ormar. De har grävt upp människolik i Indien. De slukar alla delar av sitt byte, inklusive hud, hår, fjädrar, kött och ben, och håller fast maten med framtassarna. När de söker vegetabilisk föda lyfter de stenar eller sliter bark från träd.

Arten finns i större delen av Afrika söder om Sahara, från Västra Kapprovinsen i Sydafrika till södra Marocko och sydvästra Algeriet. Utanför Afrika lever den genom Arabien, Iran och västra Asien till Turkmenistan och den indiska subkontinenten.

Honungsgrävlingar dödar ofta kycklingar som människor föder upp som mat. På grund av sin styrka och uthållighet är de svåra att hålla borta. De är kända för att slita tjocka plankor från hönshus eller gräva sig in under stenfundament.

På grund av sin hårda, lösa hud är honungsgrävlingar svåra att döda med hundar. Huden är svår att tränga igenom, och den lösa huden gör att de kan vrida och vända sig mot sina angripare när de hålls fast. Det enda säkra greppet om en honungsgrävling är i nacken. Skinnet är också tillräckligt hårt för att motstå flera machete-slag. Det enda säkra sättet att snabbt döda dem är genom ett slag mot skallen med en klubba eller ett skott i huvudet med ett kraftfullt gevär, eftersom deras hud nästan är oemotståndlig mot pilar och spjut.