Anorexia nervosa (vanligen bara kallad anorexi) är en ätstörning.

Personer med anorexi tror att de är feta eller är desperat rädda för att bli feta även om de är mycket magra. För att försöka gå ner i vikt äter de anorexiska personerna för lite. När de äter, äter de inte den mängd mat som kroppen behöver, i ett försök att undvika att gå upp i vikt. Detta gör att de tappar för mycket vikt för snabbt. Detta är mycket skadligt för en persons kropp. Det finns olika behandlingar för anorexi. Ett exempel är Maudsley-metoden. Denna typ av behandling är för patienter som är 18 år eller yngre. Två tredjedelar av tonårsanorexipatienterna är "återställda" i slutet av denna behandling. Personer med anorexi löper större risk att dö än personer med någon annan psykisk sjukdom.

Symptom

  • Oavsiktlig och betydande viktnedgång eller undernäring.
  • Intensiv rädsla för att gå upp i vikt eller bli "tjock", trots låg kroppsvikt.
  • Förvrängd kroppsuppfattning – tror att kroppen ser annorlunda ut än den gör.
  • Extrem kostrestriktion, hoppar över måltider eller äter mycket små portioner.
  • Överdriven träning för att bränna kalorier.
  • Upprepade beteenden för att kompensera matintag (kräkningar, laxermedel, diuretika) — finns ibland men inte hos alla.
  • Kroppsliga tecken: trötthet, yrsel, frusenhet, torr hud, håravfall, låg puls (bradykardi), lågt blodtryck, oregelbunden menstruation hos kvinnor.
  • Koncentrationssvårigheter, nedstämdhet eller ångest.

Orsaker och riskfaktorer

Anorexi utvecklas oftast genom en kombination av flera faktorer:

  • Biologiska: arv, genetisk sårbarhet och hjärnans signalsubstanser kan spela roll.
  • Psykologiska: personlighetsdrag som perfektionism, hög prestation, låg självkänsla eller kontrollbehov.
  • Sociokulturella: idealisering av smalhet, sociala normer, press från media eller idrott där vikt spelar roll.
  • Miljö/utlösande händelser: stress, trauman, mobbning eller relationsproblem kan starta sjukdomen hos sårbara personer.

Komplikationer

Följderna kan vara allvarliga och påverka i princip alla organsystem:

  • Hjärtpåverkan: minskad hjärtmuskelmassa, arytmier och i svåra fall hjärtsvikt.
  • Elektrolytstörningar (t.ex. låga kalium- och magnesiumvärden) som kan bli livshotande.
  • Endokrina störningar: störd menstruation, minskad bentäthet (osteoporos).
  • Nedsatt immunförsvar, ökad infektionskänslighet.
  • Näringsbrister som påverkar nervsystem, hud, hår och matsmältning.
  • Ökad självmordsrisk.

Utredning och diagnos

Diagnosen ställs av läkare eller psykiater utifrån samtal, medicinsk och psykiatrisk anamnes, samt fysisk undersökning och prover. Vanliga undersökningar:

  • Mätning av vikt, längd och BMI samt viktutveckling över tid.
  • Blodprover (elektrolyter, blodstatus, hormonprover) och EKG för att upptäcka hjärtpåverkan.
  • Bedömning av ätbeteenden, kroppsuppfattning och psykisk hälsa.
  • Vid behov röntgen eller bentäthetsmätning vid misstanke om benskörhet.

Behandling

Målet är att säkra den fysiska hälsan, normalisera ätande och vikten samt behandla de psykologiska orsakerna.

  • Näringsåterställning: gradvis återintroduktion av mat och viktuppgång under medicinsk övervakning. Viktigt att förebygga refeeding syndrome (elektrolytrubbningar vid snabb uppbyggnad av näring).
  • Medicinsk övervakning: kontroll av hjärta, elektrolyter och allmäntillstånd; ibland sjukhusvård vid farligt låg vikt eller akut medicinsk risk.
  • Psykoterapi:
    • Familjebaserad terapi (Maudsley-metoden/Family-Based Treatment, FBT) – särskilt effektiv för ungdomar under 18. Denna metod involverar föräldrar i återintroduktionen av mat och stödjande struktur.
    • Kognitiv beteendeterapi (CBT), särskilt CBT-E (för ätstörningar) – hjälper att förändra ätbeteenden och tankemönster.
    • Interpersonell terapi (IPT) och andra former av psykologiskt stöd beroende på individens behov.
  • Läkemedel: Det finns ingen läkemedelsbehandling som botar anorexi, men läkemedel kan användas för att behandla samsjuklighet (t.ex. depression eller ångest). Antipsykotika som olanzapin kan ibland prövas vid uttalad rädsla för viktuppgång eller för att stimulera aptit, men evidensen är begränsad.
  • Olika vårdnivåer: behandling kan ske öppenvård, dagvård eller slutenvård beroende på hur allvarlig sjukdomen är.

Prognos

Utfallet varierar. Vissa blir helt återställda efter behandling, andra får återkommande svängningar eller kronisk problematik. Tidig upptäckt och behandling ökar chanserna för god återhämtning. Som nämnts ovan är risken för allvarliga medicinska komplikationer och dödlighet högre vid anorexi jämfört med många andra psykiska sjukdomar, vilket understryker vikten av snabb och adekvat vård.

När söka hjälp

  • Sök vård om du eller någon i din närhet märker kraftig viktnedgång, intensiv oro för vikt eller starka restriktiva ätmönster.
  • Sök omedelbar vård vid svimning, allvarlig yrsel, bröstsmärta, hög puls eller lågt blodtryck, kraftiga elektrolytrubbningar eller suicidtankar.
  • Kontakta primärvård, ungdomsmottagning eller psykiatrisk mottagning för bedömning och remiss till specialistvård vid behov.

Stöd och förebyggande

Familjens och vänners stöd är viktigt. Undvik skuldbeläggande kommentarer om mat och vikt; fokusera istället på att uppmuntra professionell bedömning. Skolpersonal och idrottsledare kan också spela en roll i att upptäcka tidiga tecken. Förebyggande arbete handlar om att främja sund kroppsbild, kritisk mediekonsumtion och tidigt stöd till personer med hög prestationskrav eller psykisk sårbarhet.

Om du är orolig för dig själv eller någon annan, ta kontakt med vården — tidig hjälp kan göra stor skillnad.