Istriens och Dalmatiens utflyttning

Istrien inklusive Fiume (Rijeka) och delar av Dalmatien inklusive Zara (zadar) hade annekterats av Italien efter första världskriget. I slutet av andra världskriget blev de tidigare italienska territorierna i Istrien och Dalmatien en del av Jugoslavien genom fredsfördraget i Paris (1947), med det enda undantaget kommunerna Muggia och San Dorligo della Valle.

Italienska källor hävdar att omkring 350 000 etniska italienare var tvungna att lämna områdena efter konflikten. Officiella uppgifter visar att antalet etniska italienare som bodde i Slovenien mellan 1948 och 1961 (utflyttningen började 1943 i Dalmatien och 1945 i resten av territoriet) - nästan uteslutande i slovenska Istrien och längs den italienska gränsen - faktiskt minskade med nästan 87 % (från 25 451 till 3 072). Uppgifterna för f.d. Jugoslavien visar en minskning under samma år från 113 278 till 25 615. Enligt den slovenska historikern Matjaž Klemenčič "bodde det 1953 endast 36 000 (italienare) i regionen f.d. Jugoslavien, dvs. 16 % av den italienska befolkningen före andra världskriget. Italienare emigrerade också under senare årtionden (de flesta av dem till Australien, Kanada, Sydamerika eller USA). Därför minskade deras befolkning i varje efterföljande folkräkning fram till 1981. Vi måste betona att uppgifterna från den jugoslaviska folkräkningen inte är tillförlitliga när det gäller det verkliga antalet italienare, eftersom många medlemmar av den italienska minoriteten av olika skäl valde "odeklarerad nationalitet" eller sin regionala identitet (de flesta som "islänningar"). I 1991 års folkräkning fanns det en relativt stor ökning av antalet italienare (19 213 i regionerna med inhemska bosättningar av italienare i Kroatien) jämfört med 1981 års folkräkning (15 132). Många italienare som i tidigare folkräkningar inte uppgav sig som sådana, förklarade sig som "italienare" 1991 eftersom de räknade med Italiens hjälp i kommande kriser i regionen.

I vissa kommuner i Kroatien och Slovenien visar folkräkningsuppgifter att det fortfarande bor många italienare i Istrien, t.ex. 66 % av befolkningen i Grisignano (519 italienare), 41 % i Bertoniglia (652 italienare) och nästan 40 % i Buie (2 118 italienare).

Italienarna i kust-Slovenien och Kroatien var mestadels en ursprungsbefolkning (1910 utgjorde de mer än en tredjedel av lokalbefolkningen, medan de i Istrien utgjorde nästan 55 procent), förstärkta av nyanlända eller så kallade regnicoli, som inte var särskilt omtyckta av slaverna av de inhemska venetianstalande islänningarna, som anlände mellan 1918 och 1943, när Istrien, Fiume, en del av Dalmatien och öarna Cres (Cherso), Lussino, Lagosta och Pelagosa (Palagruža) var en del av Italien. Den österrikiska folkräkningen 1910 angav cirka 182 500 personer som uppgav italienska som sitt kommunikationsspråk i det som nu är Sloveniens och Kroatiens territorium: 137 131 i Istrien, 28 911 i Fiume/Rijeka (1918), 11 487 i Zara/Zadar, 5 000 i Dalmatien, medan den italienska folkräkningen 1936 angav cirka 230 000 personer som uppgav italienska som sitt kommunikationsspråk i det som nu är Sloveniens och Kroatiens territorium, som då var en del av den italienska staten (ca. 194 000 i dagens Kroatien och ca 36 000 i dagens Slovenien). Från slutet av andra världskriget till 1953 emigrerade enligt olika uppgifter mellan 250 000 och 350 000 personer från dessa regioner. Några tusen var slovener och kroater som motsatte sig den kommunistiska regeringen i Jugoslavien, medan de flesta var etniska italienare, de så kallade optanti-emigranterna som bodde permanent i denna region den 10 juni 1940 och som uttryckte sin önskan att få italienskt medborgarskap och emigrera till Italien. Emigrationen av italienare minskade kraftigt den totala befolkningen i regionen och förändrade totalt dess etniska struktur.

År 1953 bodde officiellt endast 36 000 italienare i Jugoslavien, vilket var 16 procent av den italienska befolkningen före andra världskriget. I sin rapport från 1996 om "Lokalt självstyre, territoriell integritet och skydd av minoriteter" skriver Europarådets kommission för demokrati genom lag (Venedigkommissionen) att "en stor majoritet av de lokala italienarna, italienarna (av slaviskt och annat ursprung), många tusen slovener och nationellt odefinierade tvåspråkiga 'istrier' använde sig av sin lagliga rätt enligt fredsfördraget att 'välja bort' den jugoslaviskt kontrollerade delen av Istrien. I flera omgångar flyttade de till Italien och andra länder (även utomlands) och begärde italienskt eller annat medborgarskap. Optantis (eller esuli som de kallades i Italien) massutflyttning från det "gudlösa kommunistiska Jugoslavien" uppmuntrades aktivt av de italienska myndigheterna, den italienska radion och den romersk-katolska biskopen i Trieste. Efter detta enorma utflöde blev den kvarvarande italienska minoritetens numeriska styrka stabil".

Gamla tider

Bevis på att italiska människor levde tillsammans med andra etniska grupper på den östra sidan av Adriatiska havet så långt norrut som till Alperna går åtminstone tillbaka till bronsåldern, och befolkningarna har varit blandade sedan dess. Vid en folkräkning 2001 räknade man 23 språk som talades av befolkningen i Istrien. Istrien och Dalmatien var helt latiniserade vid det romerska imperiets fall på 500-talet.

Från och med medeltiden och framåt ökade antalet slaviska människor nära och vid Adriatiska kusten, på grund av deras växande befolkning och på grund av trycket från turkarna som trängde på dem söderifrån och österifrån. Detta ledde till att italierna blev alltmer begränsade till stadsområdena i Dalmatien, medan landsbygden befolkades av slaver, med vissa isolerade undantag. Men Istrien förblev helt och hållet italienskt fram till den ottomanska invasionen på 1500-talet.

Den ursprungliga italienska majoritetsbefolkningen led av ekonomiska och politiska nackdelar, som gradvis ökade med det österrikisk-ungerska imperiet på 1800-talet. Detta ledde till en stark utvandring: i Dalmatien var de dalmatiska italienarna 25 % år 1815, men ett sekel senare, år 1915, var de bara 2 %.

Första världskriget och efterkrigstiden

År 1915 anföll italienarna Österrike-Ungern, vilket ledde till blodiga konflikter främst på Isonzo- och Piavefronten. Storbritannien, Frankrike och Ryssland hade varit "angelägna om att få in det neutrala Italien i första världskriget på sin sida". Italien var emellertid en hård förhandling och krävde omfattande territoriella eftergifter när kriget väl hade vunnits". I en uppgörelse för att dra in Italien i kriget, enligt Londonpakten, fick Italien Trentino, Trieste, (det tysktalande) Sydtyrolen och Istrien, inklusive stora icke-italienska samhällen. Men Dalmatien var uteslutet, liksom Rijeka. I Dalmatien, som Italien inte beviljades i Londonpakten, fick Italien staden Zadar och några öar.

Efter första världskriget, genom Rapallofördraget mellan kungariket Serberna, kroaterna och slovenerna (senare Jugoslavien) och Italien (12 november 1920), fick Italien hela Istrien med Trieste, med undantag för ön Krk och en del av Kastavs kommun, som gick till kungariket Serberna, kroaterna och slovenerna. Genom Romfördraget (27 januari 1924) delades fristaten Fiume mellan Italien och Jugoslavien.

Andra världskriget

Efter Wehrmachts invasion av Jugoslavien (6 april 1941) utvidgades den italienska ockupationszonen ytterligare. Italien annekterade stora delar av kust-Jugoslavien (inklusive större delen av kust-Dalmatien) och Slovenien (inklusive dess huvudstad Ljubljana).

Efter andra världskriget skedde det stora förflyttningar av människor som valde att flytta till Italien i stället för att bo i Jugoslavien. I Jugoslavien kallades de människor som lämnade landet optanti, vilket kan översättas med "väljare", medan de själva kallar sig esuli eller exilerade. Deras motiv för att lämna landet kan ha varit rädsla för repressalier och mord, ekonomiska motiv eller etniskt betingade.

Massakrerna i foibe

När den fascistiska regimen kollapsade 1943 skedde repressalier mot italienska fascister och civila (även italienska kommunister). Minst 200 italienare dödades av Titos motståndsrörelse i september 1943; vissa hade haft kopplingar till den fascistiska regimen, medan andra var offer för personligt hat eller för partisanmotståndets försök att göra sig av med sina verkliga eller förmodade fiender. Dessa händelser ägde rum i centrala och östra Istrien samt i slovenska Primorska.
Den andra vågen av antiitalienska våldsamheter ägde rum efter den slaviska arméns ockupation i maj 1945. Detta var känt som foibe-massakrerna; i själva verket var det en upprepning av det som redan hade påbörjats 1943, men i större skala.

Många italienska källor hävdar att dessa mord var etnisk rensning och folkmord: Italienska folket tvingades till massutvandring av Titos anhängare.

Den blandade italiensk-slovenska historiska kommissionen, som inrättades 1995 av de två regeringarna för att utreda frågorna, beskrev morden 1945:

Antalet offer är inte säkert. Den italienske historikern Raoul Pupo menar att 4 500 personer dödades (inklusive händelserna 1943), mestadels italienare, men många kroppar i partisanuniformer hittades också, så antalet är föremål för många tolkningar. Andra källor anger att det finns upp till 30 000 döda eller saknade personer.

Ekonomisk osäkerhet, etniskt hat och den internationella politiska situation som så småningom ledde till järnridån ledde till att cirka 350 000 människor, främst italienare, valde att lämna regionen. Londonmemorandumet från 1954 gav de etniska italienarna möjlighet att antingen välja att lämna området (de så kallade optanterna) eller att stanna kvar. Dessa exilanter skulle få kompensation för förlorad egendom och andra ersättningar av den italienska staten enligt villkoren i fredsfördragen. Efter utflyttningen bosatte sig jugoslaver i områdena.

Perioderna för utflyttningen

Utflyttningen skedde mellan 1943 och 1960; italienarna hävdar att de flesta av dem lämnade landet i

• 1943
• 1945
• 1947
• 1954

Den första perioden ägde rum efter den italienska arméns kapitulation och början på den första vågen av antifascistiskt våld.

Den andra perioden var strax efter krigsslutet och ungefär vid tiden för den andra vågen av antifascistiskt våld. Wehrmacht var engagerad i en frontviddig reträtt från de jugoslaviska partisanerna, tillsammans med de lokala kollaborativa styrkorna (Ustaše, Domobranci, tjetnikerna och enheter från Mussolinis marionettrepublik Italiens sociala republik).

Den tredje perioden ägde rum efter fredsfördraget i Paris, då Istrien tilldelades Socialistiska federala republiken Jugoslavien, med undantag för ett litet område i nordvästra delen som bildade det oberoende fria territoriet Trieste. Den fjärde perioden ägde rum efter samförståndsavtalet i London. Där gavs den provisoriska civila förvaltningen av zon A (med Trieste) till Italien och zon B till Jugoslavien. 1975 delade fördraget i Osimo slutgiltigt upp det tidigare fria territoriet Trieste.

Uppskattningar av utflyttningen

Historiker har gjort flera uppskattningar av utflyttningen:

• Vladimir Žerjavić (kroat), 191 421 italienska flyktingar från kroatiskt territorium.
• Nevenka Troha (slovenska), 40 000 italienska och 3 000 slovenska flyktingar från slovenska territoriet.
• Raoul Pupo (italienare), cirka 250 000 italienska flyktingar.
• Flaminio Rocchi (italienare), cirka 350 000 italienska exilitalier.

Den blandade italiensk-sloveniska historiska kommissionen bekräftade att 27 000 italienska och 3 000 slovenska migranter hade invandrat, men endast från slovenska territoriet.

Berömda exilanter

På listan finns personer som arbetade på andra ställen före kriget och som också betraktas som exilerade på grund av att deras egendomar konfiskerades av den kommunistiska diktaturen under Josip Broz. Berömda exilanter från territorier efter kriget är bl.a. följande:

• Mario Andretti från Motovun (då Montona d'Istrien), racerförare.
• Laura Antonelli, skådespelerska
• Lidia Bastianich från Pula (då Pola), kock
• Nino Benvenuti från Izola (då Isola d'Istrien), boxare: tre gånger professionell världsmästare och olympisk guldmedaljör.
• Enzo Bettiza från Split, författare, journalist och politiker.
• Gianni Cucelli, tennisspelare
• Sergio Endrigo från Pula (då Pola), sångare
• Guido Miglia från Pula (då Pola), journalist och författare.
• Ottavio Missoni från Zadar (då Zara), stylist och tidigare Sindaco (borgmästare) del Comune di Zara in Esilio, en sammanslutning av exilitalienare från Dalmatien.
• Abdon Pamich, löpare: världsmästare och olympisk guldmedaljör.
• Orlando Sirola, tennisspelare
• Agostino Straulino, seglare: fyra gånger världsmästare och olympisk guldmedaljör.
• Fulvio Tomizza från Materada (en liten by nära Porec, sedan Parenzo), poet och författare.
• Leo Valiani, politiker och journalist
• Alida Valli, skådespelerska
• Valentino Zeichen från Rijeka (dåvarande Fiume), poet och författare.
• Lidia Bastianich, kock
• Mario Gasperini, målare
• Luigi Donorà, kompositör

Reparationer av egendom

Den 18 februari 1983 undertecknade Jugoslavien och Italien ett fördrag i Rom. Jugoslavien gick med på att betala 110 miljoner US-dollar för ersättning för de exilflyktingars egendom som konfiskerats efter kriget i zon B i Triestes fria territorium. Fram till dess upplösning 1991 hade Jugoslavien betalat 18 miljoner US-dollar. Slovenien och Kroatien, två jugoslaviska efterföljare, gick med på att dela på resten av skulden. Slovenien tog på sig 62 procent och Kroatien de återstående 38 procenten. Italien ville inte avslöja bankkontonumret, så 1994 öppnade Slovenien ett förvaltarkonto hos Dresdner Bank i Luxemburg, informerade Italien om det och började betala sin andel på 55 976 930 US-dollar. Den sista betalningen skulle göras i januari 2002. Fram till i dag har lösningen på frågan mellan Kroatien och Italien dröjt. Ingen av flyktingarna från det fria territoriet Trieste har hittills sett ett enda öre.

Historisk debatt

Det har fastställts att slaviska kommunister använde foibe-massakrerna för etnisk-politisk rensning. Faktum är att den italienska presidenten Giorgio Napolitano beskrev foibe-massakrerna och utflyttningen som ett democid och en etnisk-politisk rensning.

Den slovenska historikern Darko Darovec skriver:

För den blandade italiensk-slovenska historiska kommissionen:

• Fascistiskt förtryck i det ockuperade Slovenien och Kroatien
• Massakrerna i Foibe
• Nationell minnesdag för exilbor och foibe
• Fria territoriet Trieste
• Italienska sociala republiken
• Etnisk rensning
• Istrien
• Dalmatien
• Dalmatiska italienare
• Italiensk kulturell och historisk närvaro i Dalmatien
• Venedig och Dalmatien