Det mexikanska frihetskriget (1810–1821) var ett självständighetskrig mellan Mexikos folk och den spanska kolonialregeringen. Det inleddes den 16 september 1810 med det så kallade Grito de Dolores. Upproret hade stöd från olika samhällsgrupper: mexikanskfödda spanjorer (criollofolk), mestiser, och olika indiangrupper, men också av präster och lokala ledare som delade krav på social förändring och slut på kolonialt styre.
Bakgrunden till självständighetsrörelsen sträcker sig långt tillbaka. Efter den spanska erövringen av Aztekernas rike uppstod en hierarkisk kolonial ordning med peninsulares (födda i Spanien) i toppen och criollos och ursprungsbefolkning i underordnade roller. Under 1700-talet växte missnöje på grund av ekonomiska pålagor, Bourbon-reformer som stärkte kronans kontroll, och inspiration från upplysningstankar samt andra revolter. Det fanns också tidigare uppror och konspirationer — exempelvis missnöjesrörelser som visade att motstånd fanns långt före 1810 — och år 1799 prövades olika hemliga planer, ibland kallade Machetekonspirationen, som slutligen inte ledde till omedelbar frigörelse.
En avgörande yttre faktor var Spaniens egen kris. Under Napoleontiden var Spanien upptaget av kampen mot det invaderande första franska kejsardömet i Peninsulakriget. När den spanske kungen störtades och maktvakuum uppstod i Madrid blev de spanska kolonierna mer sårbara politiskt — något som gav självständighetsivrare ökad handlingsfrihet.
Förlopp och viktiga skeden
Kriget kan grovt delas in i tre faser:
- Upproret under Miguel Hidalgo (1810–1811): Den 16 september 1810 utropade prästen Miguel Hidalgo y Costilla uppror i byn Dolores. Bonde- och stadsbefolkningarna intog städer som Guanajuato och rörde sig mot huvudstaden, men efter en serie strider fångades och avrättades flera ledare. Hidalgo själv tillfångatogs och avrättades 1811.
- Mer organiserad kamp under José María Morelos (1811–1815): Efter Hidalgos fall tog José María Morelos över ledningen för rörelsen och organiserade den militärt och politiskt. Morelos sammankallade bland annat en kongress i Chilpancingo och formulerade idéer om en oberoende stat. Han tillfångatogs och avrättades 1815, men hans insatser gav rörelsen tydligare mål och struktur.
- Guerrillakrigföring och slutlig framgång (1815–1821): Efter 1815 fortsatte kampen som gerillakrig med lokala ledare som Vicente Guerrero. Slutligen förändrades spelplanen när konservativa och vissa militära företrädare bland peninsulares och criollos, fruktande social oro och inspirerade av egna intressen, allierade sig med insurgenterna. General Agustín de Iturbide och Vicente Guerrero försonades och den 24 februari 1821 presenterades Planen om Iguala som förespråkade tre garantier: religion, självständighet och enhet. Den 24 augusti 1821 slöts Fördraget i Córdoba mellan Iturbide och den spanske företrädaren, och senare samma år marscherade Armén för de tre garantierna in i Mexico City — formellt slut på den spanska kontrollen.
Konsekvenser
Resultatet blev slutet på nästan 300 år av spansk kolonialt styre och bildandet av en självständig mexikansk stat. För en tid upprättades det Första mexikanska imperiet med Agustín de Iturbide som kejsare, men imperiet blev kortlivat (1822–1823) och följdes av politisk instabilitet, strider mellan centralister och federalister samt svåra ekonomiska problem. Många av de sociala och ekonomiska orättvisor som hade drivit upproret kvarstod; stora landägare och nya politiska eliter tog ofta kontroll över den nya staten, och ursprungsbefolkningens villkor förändrades i begränsad utsträckning.
Trots detta blev kriget en avgörande brytpunkt: det skapade en ny nationell identitet, befriade Mexiko från kolonialt styre och inspirerade andra rörelser i Latinamerika. Den 16 september firas än i dag som Mexikos självständighetsdag till minne av Grito de Dolores, medan den formella avslutningen av kriget och inträdet i Mexico City 1821 ofta förknippas med slutet på kolonialmakten.