Konspirationsteorier om månlandningarna | tro att människor inte landade på månen

Historia

Den 12 april 1961 skickade Sovjetunionen ut den första mannen i rymden i Vostok 1, Jurij Gagarin. Sex veckor senare lovade USA:s president John Kennedy en bemannad månlandning senast 1969 för att vinna slaget om systemen och imponera på världen med sin tekniska överlägsenhet:

Slutligen, om vi ska vinna den kamp som nu pågår runt om i världen mellan frihet och tyranni, borde de dramatiska framgångarna i rymden som inträffade under de senaste veckorna ha klargjort för oss alla, precis som Sputnik 1957, hur detta äventyr påverkar människor överallt, som försöker bestämma sig för vilken väg de ska ta. Fullständig text

Konspirationsteoretiker menar att NASA hade för många tekniska problem för att klara av att hålla tidsfristen på åtta år för att ta sig till månen. Men USA hade inte råd att förlora kapplöpningen till månen till Sovjetunionen, och därför fejkades månlandningarna. År 2004 gav president George Bush inte åtta utan sexton år för en bemannad återresa till månen, trots att tekniken för detta redan borde ha utvecklats fyrtio år tidigare. År 2010 upphävde president Barack Obama denna plan, vilket för månkonspirationsteoretikerna verkade vara ett erkännande av att USA fortfarande inte har tekniken för att åka till månen.

Tvivlet på äktheten hos Apollos månlandningar uppstod först i december 1968 när Apollo 8 sköts upp. Den nästan perfekt genomförda odyssén med Apollo 11 förvånade många runt om i världen, och vissa tvivlade på att den var äkta.

Den första boken i ämnet ("Did man land on the Moon?") gavs ut i Texas av matematikern James J. Cranny 1970.

NASA kommenterade några av konspirationsteorierna i juni 1977. Men i augusti 1997 sade deras chef för medietjänster (1998-2000) Brian Welch (1958-2000) i en intervju med Sky TV News:^{(p. 68)(48:13–48:46)}

"

Detta är trettio år gamla saker... Jag förstår inte varför vi ska lägga ner tid på att bevisa för folk att vi åkte till månen; i själva verket åkte vi till månen.

"

När Fox TV sände Bruce Nashs film "Conspiracy theory: Did we land on the Moon?" 2001 släppte NASA material för att motbevisa teorierna om bluffteorier på sina webbplatser och FTP-sidor. De skrev också förslag till naturkunskapslärare om hur man kan vederlägga påståendena om bluffteorier med hjälp av diskettpaketet med månprover.

2002 anlitade NASA James Edward Oberg för att skriva en bok som skulle utmana dem som hävdar att Apollo månlandningarna var en bluff. Oberg var en före detta raketforskare, rymdkonsult, analytiker och journalist på MSNBC News och, vilket senare upptäcktes, en konspirationsteoretiker om månlandningen. Men NASA ställde snart in projektet och vägrade ange skälen till detta. NASA:s talesman Bob Jacobs sade att kritik om att NASA visade dåligt omdöme och bristande förtroende när man beställde boken fick byrån att avbryta den. Den dåvarande NASA-administratören Sean O'Keefe sade t.ex:

"

Frågan om att försöka göra ett målinriktat svar på detta är bara att ge trovärdighet åt något som i sig självt är idiotiskt.

"

År 2006 förklarades en del av inspelningarna från Apollo-eran vara försvunna. Frågan om vad som hände med inspelningarna sågs av konspirationsteoretiker som en bekräftelse på deras tro, och 2009 avslöjade NASA att banden raderats.

 

Krav

Argumenten om månkonspirationsteorierna är detaljerade och komplexa. Några av de viktigaste punkterna och motpunkterna anges nedan.

Komplexitet

Konspirationsteoretiker på månen tror att NASA förfalskade Apollo-uppdraget med ett hemligt program. Enligt James Longuski gör komplexiteten i konspirationsteorins scenarier dem omöjliga. Mer än 400 000 personer arbetade med Apollo-projektet i nästan tio år, och 12 män som gick på månen återvände till jorden för att berätta om sina upplevelser. Hundratusentals människor skulle ha varit tvungna att bevara hemligheten. Longuski säger att det skulle ha varit mycket lättare att faktiskt landa på månen än att skapa en så stor konspiration för att fejka det.

Fotografering och videor

1. I vissa bilder verkar hårkorset delvis täckas av föremål. Vissa konspirationsteoretiker menar att NASA komponerade fotografierna genom att "klippa och klistra in" föremål över bakgrundsbilderna.

·         Starkt solljus kan tvätta ut tunna linjer över de vita föremålen.

2. I vissa bilder är hårkorset roterat.

·         De populära bilderna är roterade för att hålla månhorisonten rak.

3. Bokstaven "C" finns på vissa stenar. Detta är kanske en beteckning av studiorekvisitan.

·         De C-formade föremålen är tryckfel och finns inte med på originalfilmen från kameran. Det har föreslagits att "C" är ett hår eller annan fiber.

4. Boken Moon Shot innehåller ett falskt foto av Alan Shepard som slår en golfboll på månen tillsammans med en annan astronaut.

·         Det användes i stället för de ursprungliga bilderna eftersom redaktörerna ansåg att de ursprungliga bilderna skulle vara för gryniga för boken. Bokutgivarna arbetade inte för NASA.

Miljö

1. Besättningen på Apollo 16 kunde inte ha överlevt solutbrott när de var på väg till månen.

·         Inget stort solutbrott inträffade under Apollo 16:s flygning. Stora solutbrott inträffade i augusti 1972, efter att Apollo 16 återvänt till jorden och före Apollo 17:s flygning.

2. Under Apollo 15-uppdraget gjorde David Scott ett experiment genom att släppa en hammare och en falkenfjäder samtidigt. Båda träffade marken samtidigt.

·         Enligt relativitetsprincipen kan två föremål med olika vikt träffa marken samtidigt utan luftmotstånd.

Saknade uppgifter

Blåkopior och ritningar av de maskiner som användes i Apollo-projektet saknas. Några Apollo 11-band med telemetri och högkvalitativ video av den första månpromenaden saknas också. Konspirationsteoretiker som rör månlandningen tror att detta beror på att de aldrig existerade, eftersom uppdraget var fejkat.

Dr David Williams (NASA-arkivarie vid Goddard Space Flight Center) och Apollo 11:s flygchef Eugene F. Kranz har erkänt att en del av banden från Apollo 11 saknas. När inspelningarna skickades tillbaka till jorden för att visas på TV konverterades de till ett annat format som var av lägre kvalitet. Nu finns banden av lägre kvalitet tillgängliga, men de ursprungliga videoklipp av hög kvalitet som togs emot i Australien saknas. Vissa bilder av den ursprungliga högkvalitativa bilden finns fortfarande tillgängliga, och videor har släppts från andra uppdrag också, som Apollo Lunar Surface Experiments Package.

Vissa personer på NASA letar efter banden för att kunna planera framtida uppdrag. De tror att banden från Apollo 11 skickades till USA:s nationalarkiv för förvaring 1970, men 1984 hade alla band från Apollo 11 återlämnats till Goddard Space Flight Center. Det är möjligt att banden har lagrats i stället för att återanvändas, och arbetet med att ta reda på var de förvarades pågår fortfarande. Goddard lagrade 35 000 nya band per år 1967, redan före månlandningarna.

Den 1 november 2006 rapporterade Cosmos Magazine att 100 databand som spelades in i Australien under Apollo 11-uppdraget hade hittats i källaren till Curtin University of Technology i Perth, Australien. Ett av de gamla banden skickades till NASA för analys.

Den 16 juli 2009 meddelade NASA att man måste ha raderat de ursprungliga bilderna från Apollo 11 på månen för flera år sedan för att kunna återanvända bandet. Den 22 december 2009 utfärdade NASA en slutrapport om banden. Senioringenjör Dick Nafzger drog slutsatsen att cirka 45 band med Apollo 11-video raderades och återanvändes. Inför 40-årsdagen av Apollos månlandning återställde Lowry Digital i Burbank, Kalifornien, videorna av låg kvalitet. Vissa delar av det återställda materialet finns på NASA:s webbplats.

Apollo-arbetarnas dödsfall

Vissa konspirationsteoretiker menar att vissa astronauter dödades som en del av en mörkläggning. I ett tv-program om konspirationsteorin listade Fox Entertainment Group 10 astronauter och 2 andra som enligt konspirationsteoretikerna dödades.

• Theodore Freeman (flygolycka, 1964)
• Elliot See och Charles Bassett (T-38-olycka, 1966)
• Gus Grissom (Apollo 1 brand, januari 1967).
• Edward Higgins White (eldsvåda på Apollo 1, januari 1967)
• Roger B. Chaffee (eld i Apollo 1, januari 1967)
• Edward Givens (bilolycka, 1967)
• Clifton Williams (flygolycka, oktober 1967)
• Michael James Adams (den enda X-15-piloten som dödades under ett X-15-test i november 1967. Han var inte NASA-astronaut).
• Robert Henry Lawrence Jr. planerade att bli pilot i flygvapnet, men han dog i en flygolycka i december 1967.
• Thomas Ronald Baron (dog tillsammans med sin familj i en bilolycka med tåg 1967 efter att ha fått sparken för att ha talat med kongressen om orsaken till branden i Apollo 1). Bedömdes vara självmord. Baron skrev en rapport som var kritisk till Apolloprogrammet och var kritisk efter Apollo 1-branden.
• Brian Welch dog några månader efter att ha avslöjat en tv-show på Fox om "månskräcken".

Alla dödsfall utom Irwins var relaterade till deras arbete inom NASA eller flygvapnet. Mike Adams och Robert Lawrence var inte involverade i det civila rymdprogrammet. James Irwin hade redan haft flera hjärtattacker före sin död. Alla utom två av dödsfallen inträffade minst ett eller två år före Apollo 11. Dessutom talade Brian Welch ut mot månskrämseln, så han skulle inte ha varit ett bra mål att bli dödad.

I november 2018 levde fyra av de tolv Apollo-astronauterna som landade på månen mellan 1969 och 1972, däribland Buzz Aldrin. Dessutom lever nio av de tolv Apollo-astronauten som flög till månen utan att landa mellan 1968 och 1972 fortfarande, till exempel Michael Collins.

Mellan 1961 och 1972 dog minst åtta ryska kosmonauter:

• Valentin Bondarenko (olycka vid markträning, mars 1961)
• Grigori Nelyubov (självmord, februari 1966)
• Vladimir Komarov (Sojuz 1-olyckan, april 1967)
• Jurij Gagarin (MiG-15-krasch, mars 1968)
• Pavel Belyayev (komplikationer efter en operation, januari 1970)
• Georgi Dobrovolski, Vladislav Volkov och Viktor Patsayev (Sojuz 11-olyckan, juni 1971).

Dessutom dog chefen för deras rymdprogram, Sergei Korolev, i januari 1966.

 
Apollo 16 Månmodul  


Originalbild av hög kvalitet från de saknade banden.  



 

 
Ett exempel på ett "delvis täckt" hårkors.  

Tredjepartsinformation om månlandningar

Landningsplatser

Konspirationsteoretiker menar att teleskop, till exempel Hubble, borde kunna ta bilder av månen där Apollo landade, och om människor verkligen landade på månen borde bilderna visa ärren på månens yta och den utrustning som de lämnade efter sig. De tror att våra stora observatorier inte kommer att ta bilder av landningsplatserna eftersom det skulle avslöja mörkläggningen.

NASA har sagt att bilder har tagits av landningsplatserna, men att bilderna från Hubble är av för låg kvalitet för att man ska kunna se särskilt många detaljer. År 2009 släppte NASA bilder från Lunar Reconnaissance Orbiter som visar Apollos landningsplatser mer detaljerat. Dessa fotografier har inte övertygat konspirationsteoretikerna eftersom bilderna togs av NASA, och de tror att NASA ligger bakom mörkläggningen.

Teknik

Bart Sibrel (en konspirationsteoretiker) säger att Sovjetunionen hade mycket mer tid i rymden än USA före Apolloprogrammet. Sovjetunionen satte den första satelliten i omloppsbana i oktober 1957 med namnet Sputnik 1. De placerade också det första djuret i rymden i Sputnik 2 och var det första landet som på ett säkert sätt tog hem ett djur från rymden i Sputnik 5. Jurij Gagrin var den första mannen att kretsa runt jorden i Vostok 1, som också var från Sovjetunionen. Sibrel anser att eftersom Sovjetunionen låg så långt före USA i månkapplöpningen var USA tvunget att fejka landningarna för att vinna.

Den 27 januari 1967 fattade Apollo 1 eld och tre astronauter dog. Två år senare sade NASA att de problem som orsakade branden var åtgärdade. Bart Sibrel menar att problemen inte kunde åtgärdas, så NASA beslutade att fejka landningarna för att vinna månkapplöpningen.

NASA säger att Sovjetunionens prestationer inte var lika imponerande som USA:s. Enligt Encyclopaedia Astronautica tillbringade USA 1 864 timmar i rymden, medan Sovjet tillbringade 697 timmar när Sojuz 5 var klar. Apollo 7 sköts upp i oktober 1968, 21 månader efter branden i Apollo 1, med en astronaut ombord. Vid Apollo 11 var USA:s försprång ännu större.

Både USA och Sovjetunionen hade många problem under månkapplöpningen. Sovjetunionen hade det första dödsfallet under flygning 1967, bara tre månader efter branden på Apollo 1. Enligt Nasa gjordes de flesta av de prestationer som först gjordes av Sovjet också av USA inom ett år. År 1965 började USA slå Sovjet i några viktiga steg. Sovjet hade aldrig utvecklat en raket som kunde landa på månen, och de hade aldrig testat att landa på månen med en astronaut ombord.

Stenar från månen

Vissa konspirationsteoretiker hävdar att de månstenar som samlades in av Apolloprogrammet i själva verket är meteoriter från Antarktis. Wernher von Braun, direktör för Marshall Space Flight Center, och tre andra reste till Antarktis 1967 (tre år före Apollo-uppskjutningen) för att utforska framtida rymduppdrag. Vissa konspirationsteoretiker tror att Braun samlade in meteoriter under denna resa för att använda dem som falska månstenar.

Apolloprogrammet samlade in 380 kilo månstenar under Apollo 11, 12, 14, 15, 16 och 17. Enligt forskare runt om i världen skiljer sig dessa stenar mycket från meteoriter och andra stenar som finns på jorden. Stenarna är också 200 000 000 (200 miljoner) år äldre än någon annan sten som hittats på jorden, och liknar månstenar som Sovjetunionen senare tog med sig tillbaka.

Vissa månstenar kunde ha samlats in utan att landa på månen, men den första månstenen hittades på jorden 1979 och det var först 1982 som man upptäckte att den kom från månen. Dessutom är månstenar mycket sällsynta på jorden, och endast 30 kilo har någonsin upptäckts, medan Apollo-uppdragen tog med sig 380 kilo.

Forskning

År 2004 undersökte Martin Hendry och Ken Skeldon från University of Glasgow "Moon Hoax". I november 2004 talade de vid Glasgow Science Centre och undersökte de tio främsta bevisen för att en bluff hade ägt rum.

 
Genesis Rock som togs med av Apollo 15 - äldre än alla stenar på jorden.  


Ett senare LRO-foto av landningsplatsen för Apollo 14  


Landningsplats för Apollo 17  

Relaterade sidor

• Banden från Apollo månlandningar rapporteras försvunna - Wikinews
• Apollo-programmet
• Månen
• NASA