Kaliumdikromat är en oorganisk kemisk förening med formeln K2Cr2O7. Den består av kalium-kationer och dikromatjoner. Kromet i dikromatjonen är i kromets högsta oxidationstillstånd, +6, vilket gör föreningen till ett starkt oxidationsmedel. Oxidationstillståndet påverkar både reaktivitet och toxicitet.
Struktur och grundegenskaper
Kaliumdikromat är ett orange-rött, kristallint salt som löser sig i vatten och ger en orange lösning. Dikromatjonen Cr2O7^2- består av två CrO4-tetraedrar som delar en syrebridg, vilket förklarar jonens geometri och dess förmåga att ta upp eller avge syre i redoxreaktioner. I basiska lösningar förskjuts jämvikten mot gult kromat (CrO4^2-), medan sur miljö främjar dikromatformen.
Egenskaper och reaktioner
- Starkt oxidationsmedel i sur miljö; används för att oxidera organiska föreningar.
- Vattenlösligt och ger färgskiftningar relaterade till pH.
- Stabilt i torr form men reaktivt vid kontakt med reduktionsmedel.
Framställning
Industriellt framställs kaliumdikromat ofta genom oxidation av malmer som innehåller krom (t.ex. kromit) till kromat, följt av behandling med syra eller jonbyte för att ge dikromat. I laboratorier kan dikromatlösningar framställas genom upplösning av det kommersiellt tillgängliga saltet i vatten och justering av pH.
Användningsområden
- Som oxidationsmedel i organisk syntes och analytisk kemi.
- Historiskt i garvning, pigmentframställning och vissa rengörings- eller etsningsprocesser.
- Används som referenskemikalie i kalibrering och standardberedningar inom kemi.
Säkerhet och miljö
Kaliumdikromat innehåller hexavalent krom, en kategori ämnen som är toxiska och klassade som cancerframkallande. Exponering kan ge allvarliga hälso- och miljöeffekter; ämnet kräver noggrann hantering, skyddsutrustning och korrekt avfallshantering. Alternativ till dikromat rekommenderas i många tillämpningar just på grund av dess hälsorisker.
