Roe mot Wade

Roe v. Wade var ett avgörande beslut som fattades av USA:s högsta domstol 1971-1973. Domstolen beslutade att en delstatslag som förbjöd aborter (utom för att rädda moderns liv) var grundlagsstridig. Domen gjorde abort laglig under många omständigheter. I beslutet sades att en kvinnas rätt till privatliv omfattade det foster/ofödda barn som hon bar på. Enligt domstolen var en abort under den första trimestern inte farligare än att bära fostret/barnet fullt ut. Beslutet var 7-2, med chefsdomare Warren E. Burger och sex andra domare som röstade för "Jane Roe" och domarna William Rehnquist och Byron White som röstade emot.

Beslutet splittrade nationen och är fortfarande kontroversiellt. Människor delade upp sig i grupper som var för och emot livet. Pro-life-anhängare hävdar att varje människa har rätt till liv och att abort inte bör tillåtas eftersom det avslutar en oskyldig människas liv. Pro-choice-anhängare anser att en kvinna har rätt att välja vad hon vill göra med sin kropp och sitt barns kropp och att regeringen inte ska ingripa. Roe begränsades av ett senare beslut kallat Webster v. Reproductive Health (1989), som tillät reglering av abort i vissa fall. Flera delstater har övervägt lagar som förbjuder aborter helt och hållet.

Bakgrund

Det började i Texas som en utmaning mot en lag som förbjöd alla typer av aborter om inte moderns liv var i fara. År 1970 väckte en gravid kvinna från Texas, Norma McCorvey (alias Jane Roe), talan mot Henry Wade, distriktsåklagare i Dallas County, i en federal domstol i Texas. McCorvey hävdade att hon var ensamstående och gravid och ville avbryta sin graviditet. Hon ville att det skulle göras på ett säkert sätt av en läkare, men sade att hon inte hade råd att resa utanför Texas. Hon kunde inte få en laglig abort i Texas eftersom hennes liv inte var i fara. I sin stämning hävdade hon att lagen i Texas kränkte hennes rätt till privatliv, som skyddas av det första, fjärde, femte, nionde och fjortonde tillägget. Roe tillade att hon stämde "för sig själv och alla andra kvinnor" i samma situation. Fallet tog sig långsamt fram till USA:s högsta domstol. Under tiden hade McCorvey fött sitt barn och placerat det för adoption.

Majoritetsbeslutet

I ett beslut med 7-2 röster ansåg domstolen att en kvinnas rätt till abort skyddas av hennes rätt till privatliv enligt det fjortonde tillägget. Beslutet gjorde det möjligt för en kvinna att besluta om hon vill behålla eller abortera fostret/det ofödda barnet under den första trimestern. Detta påverkade lagarna i 46 delstater. Domare Harry Blackmun skrev majoritetsutlåtandet. "Vi ... erkänner att vi är medvetna om abortkontroversens känsliga och känslomässiga natur, om de starka motsatta åsikterna, även bland läkare, och om de djupa och till synes absoluta övertygelser som ämnet inspirerar." - Domare Blackmun (1973).

Avvikande åsikt

Den avvikande åsikten skrevs av domare William Rehnquist. Han motsatte sig majoritetsbeslutet och angav flera skäl.

Han påpekade först att det inte fanns någon legitimerad kärande i målet och att detta var ett krav för att målet skulle kunna prövas. En legitim målsägande skulle vara en kvinna som befann sig i sin första trimester av sin graviditet vid någon tidpunkt när målet prövades. McCorvey (Jane Roe) uppfyllde inte detta krav och därför kunde domen inte tillämpas på fallet.
Domstolen erkände en kvinnas rätt till abort enligt den allmänna "rätten till privatliv" från tidigare fall. Men han hävdade: "En transaktion som denna är knappast 'privat' i den vanliga användningen av ordet".
Majoritetsutlåtandet var vagt om exakt var rätten till privatlivets helgd finns i konstitutionen. Flera ändringar nämndes, men ingen av dem angavs specifikt innehålla rätten till privatliv. Ordet privatliv finns inte i konstitutionen.
Ytterligare problem är att domstolen agerar som en lagstiftare genom att dela in graviditeten i tre trimester och beskriva de tillåtna restriktioner som staterna kan göra. Rehnquist påpekade att 36 av 37 stater 1868, när det fjortonde tillägget antogs, hade lagar mot abort, inklusive Texas. Han skrev "...Den enda möjliga slutsatsen av denna historia är att författarna inte hade för avsikt att genom det fjortonde tillägget dra tillbaka staternas befogenhet att lagstifta i denna fråga".

Att förstå Roe v. Wade

Tolkning av rätten till privatliv

Grunden för "rätten till privatliv" är en rättslig tolkning som kan spåras från det tidigare fallet Griswold v. Connecticut (1965). I detta banbrytande fall beslutade Högsta domstolen att en lag i Connecticut som förbjöd användningen av preventivmedel stred mot rätten till privatliv som finns i konstitutionen. Rätten till privatliv nämns dock inte direkt i konstitutionen. Högsta domstolen har förklarat att rätten till privatliv impliceras av flera ändringar. Från och med 1923 tolkade domstolen garantin om "frihet" i det fjortonde tillägget som en bred rätt till privatliv. Domare William O. Douglas förklarade att garantierna för rätten till privatliv hade penumbras (underförstådda rättigheter) "bildade av emanationer (ett flöde) från dessa garantier som bidrar till att ge dem liv och substans".

Begreppet trimester

I sitt beslut använde sig domstolen av tre trimester för graviditet. Under den första trimestern var abort säkrare för modern än förlossning. Resonemanget var att beslutet om att göra abort i detta skede borde överlåtas till modern att bestämma. Varje lag som ingrep mot aborter under den första trimestern skulle antas vara grundlagsstridig. Under den andra trimestern kunde lagar reglera abort endast för att skydda moderns hälsa. Under den tredje trimestern var det ofödda barnet livsdugligt (det kan leva på egen hand utanför moderns livmoder). Lagstiftningen kunde alltså begränsa eller förbjuda aborter utom i de fall då det var nödvändigt för att bevara moderns hälsa. Denna doktrin gällde fram till 1992. I Planned Parenthood v. Casey (1992) ändrade domstolen från att basera lagligheten av en abort på trimester till att basera den på fostrets livsduglighet.