Slaget om Nederländerna | Tysk invasion av Frankrike och Nederländerna under andra världskriget

Bakgrund

Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland 1939, efter att Tyskland invaderat Polen. Inga större landattacker ägde rum i Västeuropa under vintern 1939-1940. Under denna tid byggde britterna och fransmännen upp sina styrkor för att göra sig redo för ett långt krig, och tyskarna ockuperade Polen.

Den 9 oktober gav Adolf Hitler order om att planera en invasion av Nederländerna. Han ville använda dem som bas för att attackera Storbritannien. Han ville också förhindra en attack från de allierade styrkorna, som kunde hota Ruhrområdet.

Holländarna var inte redo att stoppa en invasion. När Hitler kom till makten hade holländarna börjat återupprusta, men långsammare än Frankrike och Belgien. Först 1936 började den nederländska regeringen öka sin försvarsbudget.

De nederländska regeringarna såg inte Tyskland som ett militärt hot. Delvis berodde detta på att de inte ville orsaka problem med en viktig handelspartner. Holländarna kritiserade inte den nazistiska politiken. Holländarna gjorde strikta budgetbegränsningar för att bekämpa den stora depressionen, som var svår för det holländska samhället.

Hendrikus Colijn, Nederländernas premiärminister mellan 1933 och 1939, trodde inte att Tyskland skulle bryta mot Nederländernas neutralitet och invadera Nederländerna. Höga officerare försökte inte uppmuntra till att förbättra det militära försvaret.

Den internationella stressen ökade i slutet av 1930-talet. Länderna berördes av den tyska ockupationen av Rhenlandet 1936, Anschluss och Sudetenkrisen 1938, den tyska ockupationen av Böhmen och Mähren 1939 och den italienska invasionen av Albanien våren 1939.

Dessa händelser fick den nederländska regeringen att bli försiktigare, men de begränsade sina reaktioner så mycket de kunde. Deras viktigaste reaktion var att göra 100 000 män redo att slåss i april 1939.

Efter den tyska invasionen av Polen i september 1939 och andra världskrigets början hoppades Nederländerna att förbli neutralt. Nederländerna hade varit neutralt under första världskriget 25 år tidigare.

Den nederländska armén var redo den 24 augusti och ställde upp i skyttegravar. Stora summor pengar (nästan 900 miljoner gulden) spenderades på försvaret. Det var mycket svårt att skaffa nya vapen i krigstid. Holländarna hade beställt viss utrustning från Tyskland, vilket försenade leveranserna.

En stor del av försvarsmedlen användes till Nederländska Ostindien (nuvarande Indonesien). En stor del av pengarna användes till en plan för att bygga tre slagkryssare.

Nederländernas läge mellan Frankrike och Tyskland gjorde området till en bra väg för båda sidor att angripa varandra. I ett radiotal den 20 januari 1940 försökte Winston Churchill få holländarna att ansluta sig till britterna. Både belgarna och holländarna vägrade, trots att Belgien hade fått reda på Tysklands planer på att anfalla.

De allierade planerade att anfalla Tyskland sommaren 1941. Fransmännen funderade på att bryta mot Nederländernas neutralitet och anfalla dem om de inte hade anslutit sig till de allierade innan dess. Om Tyskland attackerade Nederländerna skulle de allierade behöva gå genom Belgien. De allierade var också oroliga för att Nederländerna skulle tillåta en tysk armé att ta sig in i Belgien genom den södra delen av deras landområden.

Den nederländska regeringen beslutade aldrig vad den skulle göra. De flesta av ministrarna ville stå emot en attack. En minoritet vägrade att bli en tysk allierad. Holländarna försökte organisera en fredsuppgörelse mellan de allierade och Tyskland.

Efter den tyska invasionen av Norge och Danmark, som följdes av en varning från Japan om att ett tyskt angrepp på Nederländerna skulle komma att ske, visste den nederländska militären att de skulle bli tvungna att slåss. De började förbereda sig för krig. De nederländska gränstrupperna sattes i beredskap.

Rapporter om en femte kolonn (fientliga agenter som agerar i ett land) i Skandinavien ledde till farhågor om att Nederländerna också hade tyska agenter och förrädare. Holländarna förberedde sig på attacker mot flygfält och hamnar.

Den 19 april utlyste Nederländerna undantagstillstånd. De flesta civila trodde dock att deras land kanske inte skulle få något krig. Holländarna hoppades på att undvika ett krig med fruktansvärt många döda. Den 10 april bad Storbritannien och Frankrike återigen Nederländerna att gå in i kriget på de allierades sida. Återigen vägrade nederländarna.

De nederländska styrkorna

Nederländska armén

I Nederländerna var ett bra försvar möjligt. Landet hjälpte försvararen och det fanns en stark industriell bas, inklusive en vapenindustri. Wehrmacht saknade utrustning och utbildning, men den nederländska armén var mycket svag.

Tyskarna hade bättre utrustning än Nederländerna. Den moderna tyska armén hade stridsvagnar och störtbombare (t.ex. Junkers Ju 87 Stuka). Den nederländska arméns pansarstyrkor bestod endast av 39 pansarbilar och fem tankettes, och en flygstyrka av biplaner.

Den nederländska militären hade inte fått mycket ny utrustning sedan före första världskriget. Under 1920-talet begränsade den nederländska regeringen sin försvarsbudget på grund av en ekonomisk recession som varade från 1920 till 1927. Under det årtiondet spenderades endast 1,5 miljoner gulden per år på utrustning. Först i februari 1936 antogs ett lagförslag som skapade en särskild försvarsfond på 53,4 miljoner gulden.

Bristen på utbildade trupper, en stor professionell organisation och bra vapen gjorde det svårt att göra de nederländska styrkorna större. Det fanns precis tillräckligt med artilleri för de större enheterna. Lätta infanteribataljoner spreds över hela landet för att fördröja fiendens rörelser.

De hade många skyttevärn, omkring två tusen stycken, men linjerna var tunna. Moderna stora fästningar som den belgiska Eben Emael-fästningen fanns inte. Den enda moderna befästningen var den i Kornwerderzand.

De totala nederländska styrkorna bestod av 48 infanteriregementen och 22 infanteribataljoner för gränsförsvar. Som jämförelse hade Belgien 22 fullständiga divisioner och 30 divisioner när mindre enheter inkluderades.

Efter september 1939 försökte nederländarna att förbättra situationen, men utan resultat. Tyskland försenade sina vapenleveranser. Frankrike ville inte sälja vapen till en armé som inte skulle ställa sig på dess sida. Holländarna kunde inte få vapen från den andra möjliga källan, Sovjetunionen, eftersom holländarna inte erkände deras kommunistiska regering.

Andra länder hade bra pansarstyrkor. Den nederländska armén hade två grupper av pansarvagnar med ett dussin fordon vardera. En enda pluton med fem Carden-Loyd Mark VI-stridsvagnar var allt pansar de hade.

Det nederländska artilleriet hade 676 haubitsar och fältkanoner: 310 Krupp 75 mm fältkanoner, 52 105 mm Bofors haubitsar, de enda riktigt moderna pjäserna, 144 föråldrade Krupp 125 mm kanoner, 40 150 mm sFH13, 72 Krupp 150 mm L/24 haubitsar och 28 Vickers 152 mm L/15 haubitsar.

Som antitankkanoner fanns 386 Böhler 47 mm L/39-kanoner, men de räckte inte till. Det fanns ytterligare 300 gamla fältkanoner av typen 6 Veld (57 mm) och 8 Staal (84 mm). Endast åtta av de 120 moderna 105 mm pjäser som beställts från Tyskland hade levererats vid tiden för invasionen. Det mesta artilleriet var hästdragna.

Det nederländska infanteriet använde cirka 2 200 7,92 mm Schwarzlose M.08-maskinpistoler och 800 Vickers-maskinpistoler. Många av dessa fanns i pillboxarna; varje bataljon hade ett tungt kulsprutekompani på tolv stycken.

De holländska infanteristrupperna hade en lätt kulspruta, M.20 Lewis-maskinpistolen, av vilken det fanns cirka 8 000 stycken. Detta vapen fastnade ofta och var inte bra för attacker. De flesta nederländska infanterister hade det nederländska Mannlicher-geväret. Detta vapen hade använts i över 40 år och var föråldrat, men den nederländska militären hade inte pengar för att ersätta det.

Varje regemente hade endast sex 80 mm granatkastare. Detta gjorde det svårt för det nederländska infanteriet att slåss.

Trots att Nederländerna hade Philips, en av Europas största tillverkare av radioutrustning, som företag, använde den nederländska armén mest telefoner. Endast artilleriet hade fått 225 radioapparater.

Risk för luftangrepp

Efter det tyska angreppet på Danmark och Norge i april 1940, då tyskarna använde ett stort antal luftburna trupper, var nederländarna oroliga för en liknande attack.

För att stoppa denna typ av angrepp placerades fem infanteribataljoner vid de viktigaste hamnarna och flygbaserna, till exempel Ypenburg i Haag och Waalhaven i Rotterdam. Dessa fick AA-kanoner, två tanketter och tolv av de 24 operativa pansarvagnarna. Holländarna placerade 32 sjukhusfartyg över hela landet och femton tåg för att underlätta truppförflyttningar.

Nederländska luftstridskrafter

Det nederländska flygvapnet hade 155 flygplan: 28 tvåmotoriga Fokker G.1-trobotar, 31 Fokker D.XXI- och sju Fokker D.XVII-jagare, tio tvåmotoriga Fokker T.V-, femton Fokker C.X- och 35 Fokker C.V-bombplan, tolv Douglas DB-8-bombare (som användes som jaktplan) och sjutton Koolhoven FK-51 spaningsflygplan. 74 av de 155 flygplanen var tvåplanare. Av dessa flygplan fungerade 125.

Flygvapenskolan använde tre Fokker D.XXI, sex Fokker D.XVII, en Fokker G.I, en Fokker T-V och sju Fokker C.V samt flera övningsflygplan. Ytterligare fyrtio flygplan tillhörde marinflyget tillsammans med ungefär lika många reserv- och övningsflygplan.

Det fanns en nederländsk militärflygplansindustri som bestod av Fokker och Koolhoven. Den nederländska militären hade dock inte råd med nya flygplan.

Utbildning och beredskap

Den nederländska armén var dåligt utrustad. Den var också dåligt utbildad. Det fanns liten erfarenhet av att leda styrkor som var större än bataljonsnivå. Från 1932 till 1936 höll den nederländska armén inga fältövningar under sommaren för att spara pengar. Dessutom saknade soldaterna många färdigheter. Fram till 1938 tjänstgjorde de som anslöt sig endast i 24 veckor, vilket var precis tillräckligt för att få grundläggande infanteriutbildning. Samma år förlängdes tjänstgöringstiden till elva månader. Det fanns inte många professionella militärer. År 1940 fanns det bara 1206 yrkesofficerare.

Den mesta tiden gick åt till att bygga försvarsverk. Under den här perioden begränsade bristen på ammunition övningen i skarpskjutning, och enheterna var inte organiserade. I maj 1940 var den nederländska armén inte redo för strid. Den kunde inte genomföra en större attack eller röra sig på slagfältet.

Tyska generaler och Hitler ansåg att den nederländska militären var svag. De förväntade sig att Holland skulle kunna erövras på tre till fem dagar.

Nederländsk försvarsstrategi

Strukturella element

På 1600-talet hade den nederländska republiken utvecklat ett försvarssystem som kallades den nederländska vattenlinjen. Det kunde skydda alla större städer i väster genom att översvämma en del av landsbygden. I början av 1800-talet flyttades denna linje österut, bortom Utrecht. Senare byggdes fästningar.

Den nya positionen kallades New Holland Water Line. Linjen fick nya bunkrar 1940. Linjen låg under havsnivån. Detta gjorde att den kunde översvämmas med några meter vatten. Detta var för grunt för båtar, men tillräckligt djupt för att förvandla marken till lera. Området väster om New Holland Water Line kallades för Fortress Holland (nederländska: Vesting Holland; tyska: Festung Holland). Den östra sidan täcktes av sjön IJssel och den södra sidan skyddades av tre floder. Det förväntades hålla ut under lång tid.

Vissa trodde att försvaret skulle kunna skydda landet i tre månader utan allierad hjälp. Före kriget var avsikten att flytta till denna position och hoppas att Tyskland bara skulle passera genom de södra provinserna på väg mot Belgien och lämna Holland oskadat.

Denna inställning gjorde det 1939 omöjligt att förhandla med de allierade om försvaret. Förslag från tyska diplomater om att den nederländska regeringen skulle acceptera en tysk framryckning in i landet avvisades.

Från och med september 1939 byggdes en mer östlig Main Defence Line (MDL). Denna andra försvarsposition grävdes på order av befälhavaren för fältarmén, generallöjtnant Jan Joseph Godfried baron van Voorst tot Voorst. Linjen förlängdes med en sydlig del mellan floden Maas och den belgiska gränsen. I söder var målet att försena tyskarna så att fransmännen kunde avancera.

Fjärde och andra armékåren placerades vid Grebbe-linjen; tredje armékåren placerades vid Peel-Raam-positionen med den lätta divisionen bakom den för att täcka dess södra sida. Brigad A och B placerades mellan nedre Rhen och Maas. Första armékåren var en reserv i Fortress Holland, vars södra kant skyddades av ytterligare tio bataljoner och den östra sidan av sex bataljoner. Alla dessa linjer var skyddade av pillboxar.

Placering av trupper

Framför denna huvudförsvarslinje låg IJssel-Maaslinie. Den hade pansarboxar och fjorton "gränsbataljoner". I slutet av 1939 ville general Van Voorst tot Voorst använda floderna som försvar. Han föreslog ett slag vid övergångsställena nära Arnhem och Gennep för att tvinga de tyska divisionerna att använda mycket av sin energi innan de hade nått MDL.

Den nederländska regeringen och general Reijnders ansåg att detta var för riskabelt. Regeringen ville att armén skulle göra motstånd vid Grebbe-linjen och Peel Raam-positionen och sedan falla tillbaka till fästningen Holland. Reijnders fick inte full militär auktoritet i försvarszonerna. Den 5 februari 1940 avgick han på grund av dessa meningsskiljaktigheter med sina överordnade. Han ersattes av general Henry G. Winkelman som beslutade att i norr skulle Grebbe-linjen vara den plats där slaget skulle utkämpas, delvis för att det skulle vara lättare att gå till motattack.

Under det falska kriget sa nederländarna att de var neutrala. I hemlighet talade den nederländska militären med både Belgien och Frankrike för att organisera ett gemensamt försvar mot en tysk invasion. Detta misslyckades på grund av meningsskiljaktigheter om vilken strategi som skulle följas.

Samordning med Belgien

Belgien, som sade sig vara neutralt, hade vidtagit åtgärder för att samarbeta med de allierade trupperna. Detta gjorde det svårare för nederländarna att göra överenskommelser med belgarna. Han godkände inte Van Voorst tot Voorsts plan att ockupera "Orange Position" för att bilda en sammanhängande linje med de belgiska linjerna.

När Winkelman tog över befälet föreslog han den 21 februari att Belgien skulle upprätta en förbindelse med Peel Raam-positionen längs den belgiska delen av Zuid-Willemsvaart. Belgarna vägrade att göra detta om inte nederländarna skickade in nya trupper i Limburg. Holländarna hade inga tillgängliga styrkor. Upprepade belgiska uppmaningar om att försvara Orangepositionen avvisades av Winkelman.

Därför beslutade belgarna att i en invasion dra tillbaka alla sina trupper till sin huvudsakliga försvarslinje, Albertkanalen. Detta skapade en fyrtio kilometer bred lucka. Fransmännen ombads att fylla den. Nu var den franske överbefälhavaren general Maurice Gamelin mer än intresserad av att inkludera holländarna i sin kontinuerliga linje. Men han skulle inte sträcka ut sina försörjningslinjer så långt om inte belgarna och holländarna skulle ställa sig på de allierades sida. När båda nationerna vägrade sa Gamelin att han skulle inta en position nära Breda.

Winkelman beslutade den 30 mars att överge Peel-Raam-positionen efter ett tyskt angrepp. Han drog tillbaka sin tredje armékår till Linge. Denna Waal-Linge-position planerades ha skyttevärn; budgeten för skyttevärn utökades med hundra miljoner gulden.

Fransk strategi

Förutom den nederländska armén och den tyska 18:e armén skulle en tredje styrka verka på nederländsk mark: den franska 7:e armén. Både fransmännen och tyskarna såg möjligheten till en överraskningsattack. För tyskarna skulle detta innebära att de skulle gå förbi linjen Antwerpen-Namur.

Snabba styrkor behövdes för att skydda viktiga platser från fienden. Långt före tyskarna hade fransmännen funderat på att använda luftburna trupper för snabba attacker. En marindivision och en infanteridivision var inställda på att gå till Själland för att blockera västra Scheldt mot en tysk överfart.

Den franske överbefälhavaren general Maurice Gamelin fruktade att nederländarna skulle ge upp eller acceptera tyskt skydd. Han gav den tidigare franska strategiska reserven, 7:e armén, i uppdrag att gå fram till Antwerpen. Styrkan bestod av 16:e armékåren, 9:e motoriserade och 4:e infanteridivisionen samt 1:a armékåren, bestående av 25:e motoriserade infanteridivisionen och 21:a infanteridivisionen.

Denna armé förstärktes senare med 1:a mekaniserade lätta divisionen, en pansardivision från det franska kavalleriet. Tillsammans med de två divisionerna i Zeeland skulle sju franska divisioner användas.

Även om de franska trupperna hade fler motoriserade enheter än tyskarna kunde de inte hoppas på att nå sina platser i slaget före fienden. Deras enda möjlighet att slå tyskarna var att använda järnvägstransporter.

De måste bygga upp sina styrkor i närheten av Breda. De behövde de nederländska trupperna i Peel-Raam-positionen för att fördröja tyskarna några extra dagar så att de franska styrkorna kunde gå in och gräva skyttegravar. Dessa bestod av spaningsenheterna från pansardivisionerna och de motoriserade divisionerna, med pansarbilar. Dessa skulle delas in i två insatsgrupper.

Tysklands strategi och styrkor

Under planeringen av Fall Gelb övervägde man att lämna Fortress Holland ensam. I den första planen av den 19 oktober 1939 föreslogs en fullständig ockupation. I versionen av den 29 oktober föreslogs att invasionen skulle begränsas till en linje söder om Venlo. I Holland-Weisung (Holland-direktivet) av den 15 november beslutades det att erövra hela den södra delen, men i norr att inte gå längre än till Grebbe-linjen och att ockupera de frisiska öarna.

Hermann Göring ville att Holland skulle erövras helt och hållet eftersom han behövde de holländska flygfälten för att kunna använda dem mot Storbritannien. Han var rädd att de allierade skulle förstärka fästningen Holland och använda flygfälten för att bomba tyska städer och trupper. Ett snabbt nederlag skulle också frigöra trupper till andra sektorer.

Den 17 januari 1940 beslutade de att erövra hela Nederländerna. Det fanns dock få enheter tillgängliga för denna uppgift. Fall Gelb skulle göra sin huvudsakliga insats i centrum, mellan Namur och Sedan. Anfallet i centrala Belgien var bara ett trick, och anfallet vid fästningen Holland också bara ett trick.

Även om både 6:e och 18:e armén var på plats vid den nederländska gränsen skulle den första, större styrkan förflytta sig söder om Venlo till Belgien. Därmed skulle bara 18:e armén under general Georg von Küchler kunna anfalla den nederländska huvudstyrkan.

Av alla tyska arméer i slaget var denna den svagaste. Den innehöll endast fyra reguljära infanteridivisioner (207:e, 227:e, 254:e och 256:e infanteridivisionen), som fick hjälp av tre reservdivisioner (208:e, 225:e och 526:e infanteridivisionen). Sex av dessa divisioner var enheter som skapades i augusti 1939 av territoriella Landwehr-enheter. De hade få yrkesofficerare och liten stridserfarenhet.

Liksom i den nederländska armén saknade de flesta soldater (88 %) utbildning. Den sjunde divisionen var den 526:e infanteridivisionen, som saknade stridsutbildning. De tyska divisionerna hade 17 807 man, femtio procent större än de nederländska motsvarigheterna. De hade dubbelt så mycket eldkraft, men trots det hade de inte tillräckligt med män för att kunna genomföra en framgångsrik attack.

För att få fler män fick den enda tyska kavalleridivisionen, 1:a Kavalleriedivisionen, i uppdrag att erövra de svagt försvarade provinserna öster om floden IJssel. En landstigning i Holland nära Enkhuizen skulle försöka göras med hjälp av pråmar. Eftersom det var osannolikt att båda försöken skulle lyckas förstärktes de reguljära divisionerna med SS-Verfügungsdivision (inklusive SS-Standarten Der Führer, Deutschland och Germania) och Leibstandarte Adolf Hitler. Dessa skulle attackera de nederländska befästa positionerna. Ändå tillförde detta endast 1¹ ⁄₃ division till ekvationen.

För att säkra en seger använde tyskarna nya metoder. Tyskarna hade utbildat två luftburna divisioner. Den första av dessa, 7. Flieger-Division, bestod av fallskärmsjägare, den andra, 22. Luftlande-Infanteriedivision, av luftburet infanteri. De luftburna trupperna skulle erövra flygfälten runt Haag och sedan erövra denna regering, tillsammans med det nederländska överkommandot och drottning Wilhelmina.

Planen, Fall Festung, hade utarbetats av Hitler. Om det första anfallet inte lyckades skulle broarna vid Rotterdam, Dordrecht och Moerdijk erövras så att en mekaniserad styrka kunde rycka in. Denna styrka skulle vara den tyska 9:e pansardivisionen. De var den enda tyska pansardivisionen som bara hade två stridsvagnsbataljoner. 141 stridsvagnar fanns totalt i gruppen. Planen var att de skulle gå igenom en lucka i de nederländska linjerna som skapats av 254:e och 256:e infanteridivisionerna. Sedan skulle de förena sig med dem och bilda XXVI. Armeekorps. Samtidigt skulle ett anfall mot Grebbe-linjen i öster göras av 207:e och 227:e infanteridivisionerna, som förenades till X. Armeekorps, för att bekämpa den nederländska armén. Planen var att tvinga tillbaka holländarna till östra fronten av Fortress Holland eller längre bort. Om holländarna inte kapitulerade den första dagen skulle artonde armén attackera Fortress Holland den tredje dagen söderifrån.

 
Grebbe-linjen, en försvarslinje för den nederländska vattenlinjen, visas i mörkblått.  


Peel-Raam-positionen  


Stridsvagn Panzer I, som nu visas i det tyska stridsvagnsmuseet i Munster, Tyskland (2005).  


Större nederländska försvarslinjer  


Nederländska soldater på vakt, november 1939  


Nederländska trupper stänger hindret vid Nijmegen Waal-bron under krisen i Albanien.  

Oster-affären

Det tyska folket och de tyska trupperna ogillade tanken på att bryta mot Nederländernas neutralitet. Tyskarna sa att invasionen var till för att hindra de allierade från att ockupera de nederländska länderna. Vissa tyska officerare gillade inte den nazistiska regeringen och var också missnöjda med invasionen.

En av dem var överste Hans Oster, en tysk underrättelseofficer. I mars 1939 började han lämna information till sin vän, en nederländsk militärofficer i Berlin, major Gijsbertus J. Sas. Denna information omfattade bland annat det tyska datumet för angreppet. Sas informerade de allierade. Att Sas kände till datumet för attacken mot Danmark och Norge uppmärksammades inte. Trots att han berättade att en tysk pansardivision skulle försöka anfalla Nederländerna och att det fanns en plan för att tillfångata drottningen, ändrades inte den nederländska försvarsplanen.

Den 4 maj varnade Sas för att en attack var nära förestående. När Oster på kvällen den 9 maj ringde sin vän och sa att attacken snart skulle komma, sattes de nederländska trupperna i beredskap.

Oster var ledare för den tyska motståndsrörelsen mellan 1938 och 1943 och var en av dem som hängdes efter bombkomplotten den 20 juli 1944 för att döda Hitler.

 

Striden

10 maj

På morgonen den 10 maj 1940 anföll Tyskland Nederländerna, Belgien, Frankrike och Luxemburg.

På natten flög Luftwaffe in i nederländska områden. En grupp, Kampfgeschwader 4 (KG 4), attackerade de nederländska flygfälten. Under ledning av överste Martin Fiebig attackerade KG 4 marinflygfältet i De Kooy och förstörde 35 flygplan. Fiebig sköts ner och tillbringade fem dagar som nederländsk krigsfånge.

KG 4 attackerade också Amsterdam-Schiphol, där holländarna förlorade en tredjedel av sina medelstora bombplan, och flygfältet i Haag där KG 4 förstörde hälften av de 21 försvarande jaktplanen. KG 4 förlorade 11 Heinkel He 111-bombare den 10 maj och tre Junkers Ju 88. KG 30 och 54 förlorade ytterligare nio bombare. Jagdgeschwader 26 (JG 26) och Zerstörergeschwader 26 (ZG 26) sköt ner 25 nederländska flygplan för en förlust av nio jaktplan, medan Albert Kesselrings Luftflotte 2 förstörde 41.

Vid slutet av dagen hade nederländarna bara 70 flygplan kvar. De fortsatte att bekämpa Luftwaffe och sköt ner 13 tyska jaktflygplan fram till den 14 maj.

Fallskärmsjägare landade i närheten av flygfälten. Nederländska luftvärnsbatterier sköt ned ett flertal transportplan av typen Ju 52. De tyska Ju 52-förlusterna i slaget uppgick till cirka 250 flygplan.

Attacken mot Haag misslyckades. Fallskärmsjägarna intog inte huvudflygfältet i Ypenburg i tid för att det luftburna infanteriet skulle kunna landa i sina Junkers. Fem Landsverks, med hjälp av kulsprutor, förstörde de arton Junkers och dödade många soldater.

När landningsbanan blockerades av vrak, landade de återstående planen på ängar eller på stranden och spred ut trupperna. Det lilla flygfältet Ockenburg intogs av tyskarna.

Flygfältet i Valkenburg ockuperades. Landningsbanan höll dock fortfarande på att byggas och vattennivån hade ännu inte sänkts: flygplan som landade där sjönk i den mjuka marken.

Inget av flygfälten kunde användas för att landa nya trupper. Fallskärmsjägarna ockuperade Ypenburg men kom inte in i Haag. De blockerades av nederländska trupper. Tidigt på eftermiddagen besköts de av tre nederländska artilleribatterier. Det nederländska artilleriet drev bort de tyska trupperna från de två andra flygfälten.

Attacken mot Rotterdam var mycket mer framgångsrik. Tolv Heinkel He 59 sjöflygplan landade i staden. De intog Willemsbrug, en bro över Nieuwe Maas. Samtidigt attackerades det militära flygfältet i Waalhaven av luftburna styrkor.

Här fanns en infanteribataljon nära flygfältet. Fallskärmsjägarna landade nära dem. En strid följde. Den första gruppen Junkers led inga förluster och transporterna fortsatte att landa. Till slut blev de nederländska försvararna besegrade. Tyskarna ockuperade IJsselmonde.

Den nederländska flottans torpedbåtar Z5 och TM 51 attackerade Willemsbrug. Destrojaren HNLMS Van Galen seglade uppför Nieuwe Waterweg för att bomba flygfältet, men fartyget blev bombat. En plan att skicka kanonbåtarna HNLMS Flores och HNLMS Johan Maurits van Nassau stoppades.

På ön Dordrecht intogs bron i Dordrecht, men holländarna kämpade vidare. De långa Moerdijkbroarna intogs och befästes på den södra sidan.

Tyskarna försökte, enligt en plan som Hitler godkänt, ta broarna över IJssel och Maas. Under natten till den 10 maj närmade de sig broarna. De flesta av dessa försök misslyckades och broarna sprängdes i luften. Undantaget var järnvägsbron i Gennep.

Ett pansartåg korsade den, följt av ett trupptåg som lastade av en infanteribataljon bakom försvarslinjen.

De tyska soldaterna uppträdde i allmänhet civiliserat mot den nederländska befolkningen och köpte mat i butikerna.

Efter de misslyckade angreppen på broarna började de tyska divisionerna korsa floderna IJssel och Maas. De första attackerna förstördes av eld från pillerskåpen.

På de flesta ställen förstörde bombningar pillerskåpen och infanteridivisionerna korsade floden genom att bygga pontonbroar. Vid Arnhem ledde Leibstandarte Der Fuehrer anfallet och avancerade till Grebbe-linjen, följt av 207. Infanteriedivision.

Ett tillbakadragande planerades för den första natten efter invasionen, i mörkret. På grund av den snabba tyska framryckningen beordrades en snabb reträtt klockan 06:45. Kåren anslöt sig till "Brigade G", sex bataljoner som redan ockuperade Waal-Linge-linjen.

Den lätta divisionen, som var baserad i Vught, var den enda styrka som den nederländska armén hade som kunde röra sig. Den hade dragit sig tillbaka en dag för tidigt. Dess regementen hade nått floden Noord på kvällen.

Under tiden, på kvällen den 10:e, runt 22:00, började franska trupper med pansarvagnar av typen Panhard 178 anlända till den nederländska gränsen. Efter dem ryckte den franska 1:a mekaniserade lätta divisionen fram. Försöken att få fransmännen att röra sig framåt tillsammans med de nederländska trupperna mot Noord-Brabant fungerade inte bra.

När en första attack hade stoppats sköts en attack vid huvudförsvarslinjen upp eftersom de flesta artillerierna inte hade anlänt. Tidigt på kvällen anföll man trots att det bara fanns ett 105 mm-batteri.

Överste Schmidt beordrade 20:30 att Peel-Raam-positionen skulle överges. Han bad sina trupper att gå västerut till en ny linje vid kanalen Zuid-Willemsvaart.

I norr hade 1. Kavalleriedivisionen i slutet av dagen nått linjen Meppel-Groningen. De fördröjdes av nederländska grupper som sprängde 236 broar. Den nederländska truppstyrkan i det området var svag.

I söder fördröjde de sex gränsbataljonerna i provinsen Limburg den tyska sjätte arméns framryckning. Före middagstid hade Maastricht kapitulerat. Tyskarna intog inte huvudbron intakt. Detta fördröjde 4:e Panzerdivisionens överfart till nästa dag.

11 maj

Den 11 maj hade den nederländska befälhavaren general Winkelman två mål. Först och främst ville han döda de tyska luftburna trupperna. Han trodde att tyskarnas besittning av broarna vid Moerdijk skulle stoppa nya allierade truppers förflyttning.

Det andra målet var att hjälpa den franska armén att bygga upp en stark försvarslinje i norra Brabant.

Det var inte mycket som uppnåddes den här dagen. Den lätta divisionens attack mot de luftburna trupperna vid IJsselmonde misslyckades. Bron över floden Noord försvarades av de tyska fallskärmsjägarna och det var omöjligt att ta sig över den. Flera försök att korsa floden med båtar var inte så framgångsrika.

Klockan 10.15 fick den lätta divisionen order om att ansluta sig till de nederländska trupperna på ön Dordrecht. Efter att ha dödat tyska trupper på ön Dordrecht skulle divisionen avancera in i IJsselmonde över Dordrechtbron för att nå Rotterdam.

Tidigare under dagen gjorde nederländska bataljoner två försök att attackera den västra sidan av den tyska linjen. Första bataljonen försökte attackera bron vid Barendrecht in i IJsselmonde. Den andra bataljonen försökte erövra mer mark.

Trots att övergångarna var framgångsrika attackerades den första bataljonen av tyskarna. Den andra bataljonen fick många män som togs till fånga.

Därefter attackerade en fransk styrka och en annan nederländsk gränsbataljon den södra Moerdijkbron, men pansarvagnarna bombades av tyska Stukas och tvingades retirera.

I Rotterdam misslyckades holländarna med att döda de tyska luftburna trupperna från deras bro på norra stranden av Maas. De två återstående nederländska bombplanen misslyckades med att förstöra Willemsbrug. Inget av försöken att döda grupperna med 1600 fallskärmsjägare och luftlandsatta styrkor lyckades.

I Nord-Brabant förvärrades situationen. De franska befälhavarna för 7:e armén hade räknat med att de nederländska striderna skulle ge dem fyra dagar för att bygga upp en försvarslinje nära Breda. De tre bästa divisionerna hade dock flyttats norrut och de återstående styrkorna retirerade.

Peel-divisionens tillbakadragande från Peel-Raam-positionen till Zuid-Willemsvaart, en kanal i väster, innebar att de lämnade sina skyttegravar och sitt artilleri för en helt oförberedd linje. Kanalens östra strand var högre än den västra stranden och erbjöd ett utmärkt skydd för angriparna.

En del av kanalen, nära Heeswijk, lämnades obevakad; eftersom detta område innehöll en bro som inte förstördes kunde tyskarna korsa kanalen runt kl. 13.00.

En andra korsning vid Erp ledde till att linjen kollapsade. I slutet av den 11:e hade tyskarna korsat Zuid-Willemsvaart på de flesta ställen och Peel-divisionen hade fallit sönder. Fransmännen vägrade att avancera längre åt nordost än till Tilburg, bortsett från några pansarvagnar som gick så långt som till Berlicum.

Winkelman bad den brittiska regeringen att skicka en armékår för att förstärka de allierades positioner i området och bomba flygfältet Waalhaven.

Motoriserade delar av SS Standarte "Der Führer" hade nått den sydligaste delen av Grebbe-linjen, framför Grebbeberg, på kvällen den 10. Denna sektor av huvudförsvarslinjen skyddades av en linje av förposter och två grupper av infanteri.

Vid halv fyra på morgonen den 11:e började det tyska artilleriet bomba utposterna. I gryningen anföll två bataljoner från Der Führer. Eftersom de tyska bombningarna hade skurit av telefonlinjerna kunde de nederländska försvararna inte begära artilleri.

Vegetationen erbjöd ett bra skydd för angriparna. Vid middagstid bröt tyskarna upp ett hål längst i norr. På kvällen höll tyskarna alla utposter.

Befälhavaren för andra armékåren, generalmajor Jacob Harberts, insåg inte att motoriserade SS-trupper hade varit inblandade i attacken. Han trodde att utposterna hade kapitulerat inför en liten tysk styrka. Han beordrade en nattlig attack av den enda reservbataljonen i 4:e divisionen.

Detta angrepp övergavs. Tung nederländsk artilleribeskjutning fick dock tyskarna att överge sina planer på en nattlig attack.

Under tiden, i norr, avancerade 1. Kavalleriedivisionen genom provinsen Friesland och nådde Sneek på kvällen. De flesta nederländska trupper hade evakuerats från norr.

12 maj

På morgonen den 12 maj hade general Winkelman fortfarande hopp. Han trodde att en försvarslinje kunde upprättas i norra Brabant med hjälp av fransmännen. Han förväntade sig också att nederländarna skulle kunna döda de tyska luftburna styrkorna. Han kände inte till någon fara för Grebbe-linjen.

9. Panzerdivisionen korsade Meuse tidigt på morgonen den 11 maj. Den kunde inte avancera snabbt över vägar som var fyllda med infanteri. Pansardivisionen uppmanades att ansluta sig till de luftburna trupperna så snart Peel-Raam-positionen hade erövrats av infanteristyrkorna.

Eftersom den tyska 6:e armén hotade dess högra sida och det inte fanns tid att förbereda en försvarslinje, beordrade Gamelin 7:e armén att dra sig tillbaka på sin vänstra sida. 2e Brigade Légère Mécanique retirerade söderut.

Den 9:e panzerdivisionen tog överste Schmidt till fånga. De nederländska trupperna i provinsen förlorade allt befäl. Strax efter middagstid kom de tyska pansarvagnarna trettio kilometer längre västerut och skar av Fortress Holland från den allierade huvudstyrkan. Klockan 16:45 hade de nått broarna.

Klockan 13.35 beordrade Gamelin att alla franska trupper i Nord-Brabant skulle dra sig tillbaka till Antwerpen.

Den lätta divisionen försökte återta ön Dordrecht genom att rycka fram med fyra bataljoner med lite artilleristöd. På dess vänstra sida, där det nästan inte fanns några fiender, gick framryckningen bra. Bataljonen på höger sida stötte på en anfallande tysk bataljon. I gatustriderna blockerade de tyska trupperna bataljonen. De andra nederländska enheterna stoppade sedan sin framryckning runt middagstid. Ingen attack genomfördes den dagen.

I Rotterdam och runt Haag gjordes inte mycket mot fallskärmsjägarna. De flesta nederländska befälhavare anföll inte.

I öster anföll tyskarna de nederländska försvararna på Grebbeberg. Efter artilleribombningar på morgonen attackerade en bataljon från Der Fuehrer runt middagstid huvudlinjen, som var ockuperad av ett nederländskt kompani.

Tyskarna tog sig igenom den tunna linjen. En andra tysk bataljon anföll sedan i norr. Det nederländska artilleriet, som visserligen var lika starkt som tyskarna, sköt inte mot det fientliga infanteriet.

På grund av brist på antal, utbildning och tunga vapen misslyckades attackerna mot de välutbildade SS-trupperna. På kvällen hade tyskarna kontroll över området. En av SS-bataljonscheferna, Obersturmbannführer Hilmar Wäckerle, upptäckte en svag punkt och gick till attack. Försvararna övergav mestadels sina positioner. SS-kompaniet blev omringat.

Den tidigare tyska framryckningen ledde senare till att huvudlinjen övergavs mer än två mil norrut, eftersom trupperna där fruktade en attack bakifrån.

Holländarna visste att styrkorna på Grebbe-linjen inte skulle vara tillräckligt starka för att på egen hand stoppa alla attacker. De var avsedda att fördröja en attack tillräckligt länge för att nya trupper skulle kunna skickas. Sent på kvällen beslutades det att man skulle anfalla från norr nästa dag.

I norr hade Wons-positionen en lång omkrets på cirka nio kilometer, vilket gav utrymme för trupper som retirerade. Den 12 maj fanns fortfarande enheter med en sammanlagd styrka på endast två bataljoner kvar, så linjen hölls svagt. Den första tyska enheten som anlände bröt igenom. Detta tvingade försvararna att dra sig tillbaka till Enclosure Dike.

General Winkelman beordrade artilleriet i Hoekse Waard att försöka förstöra broarna i Moerdijk och skickade ett team till Rotterdam för att spränga Willemsbron. Han beordrade också att Royal Dutch Shells oljereserver i Pernis skulle sättas i brand.

Den nederländska regeringen bad Winston Churchill om tre brittiska divisioner för att bekämpa tyskarna. Den nye premiärministern sa att han inte hade några reserver, men tre brittiska torpedbåtar skickades till IJssel-sjön. Även 2:a Welsh Guard-bataljonen förbereddes för att skickas, men det var för sent.

Den tyska ledningen var mycket nöjd med dagens händelser. von Bock hade begärt ytterligare en armékår. Fransmännen retirerade. von Bock beslutade att följa fransmännen söderut mot Antwerpen. Några styrkor skulle skickas för att avancera norrut tillsammans med 254. Infanteriedivision, större delen av 9. Panzerdivisionen och SS Leibstandarte Adolf Hitler.

13 maj

Tidigt på morgonen den 13 maj berättade general Winkelman för den nederländska regeringen att det fanns allvarliga problem. På land hade holländarna varit avskurna från den allierade fronten och inga större allierade landstigningar var planerade till sjöss. Utan stöd fanns det inget hopp om ett framgångsrikt motstånd.

Tyska stridsvagnar kunde snabbt passera Rotterdam; Winkelman hade redan beordrat att alla antitankvapen skulle placeras runt Haag för att skydda regeringen. En kollaps av det nederländska försvaret skulle dock fortfarande kunna förhindras om anfallen kunde försegla den södra fronten nära Dordrecht och återställa den östra linjen vid Grebbeberg. Kabinettet beslutade därför att fortsätta kampen och gav generalen befogenhet att överlämna armén när han ansåg sig behöva det.

Drottning Wilhelmina fördes i säkerhet; hon avgick runt middagstid från Hoek van Holland, där en brittisk bataljon av Irish Guards var närvarande, på HMS Hereward, en brittisk förstörare, och begav sig till England.

Kvällen innan hade drottningens enda barn, prinsessan Juliana, tillsammans med sin make och deras barn avgått från IJmuiden med HMS Codrington till Harwich.

Eftersom drottningen var en del av regeringen var kabinettet tvunget att välja om det skulle följa henne eller stanna kvar när hon lämnade den. Efter många diskussioner beslutades det att också lämna: ministrarna seglade kl. 19.20 från Hoek van Holland på HMS Windsor för att bilda en exilregering i London.

Tre nederländska handelsfartyg, eskorterade av brittiska krigsfartyg, överförde statligt guld och diamanter till Storbritannien.

Medan två stridsvagnskompanier från 9. pansardivisionen stannade kvar för att förfölja fransmännen, började de fyra andra att korsa Moerdijkbron kl. 05:20. Två stabskompanier med stridsvagnar gick också till den norra sidan. Holländarna försökte att blockera de tyska pansarstridskrafterna.

Runt 06:00 släppte det sista medelstora bombplanet, en Fokker T. V, två bomber på bron. Den ena bomben som träffade bron exploderade inte. Bombplanet sköts ner. Holländarna försökte förstöra bron med artilleribeskjutning, men bron skadades endast obetydligt. Försöken att översvämma ön Dordrecht misslyckades.

Den lätta divisionen försökte avancera västerut. Två av de fyra bataljonerna kunde dock inte återerövra Dordrechtförorterna. När de andra två bataljonerna närmade sig huvudvägen möttes de av några dussin tyska stridsvagnar.

Bataljonerna träffades av en Stuka-bombning och flydde österut. 47 mm- och 75 mm-batterier stoppade de tyska stridsvagnarnas anfall. Den vänstra delen av den lätta divisionen drog sig sedan tillbaka till Alblasserwaard runt 13:00.

Ett stridsvagnskompani försökte också erövra Dordrecht, men fick order om att retirera efter hårda gatustrider. i Minst två Panzerkampfwagen II förstördes och tre stridsvagnar skadades svårt. Alla nederländska trupper drogs tillbaka från ön under natten.

Tyska pansarstyrkor avancerade norrut över Dordrechtbron till ön IJsselmonde. Tre stridsvagnar, två PzKpfw. II och en Panzerkampfwagen III attackerade Barendrechtbron in i Hoekse Waard. Samtliga förstördes av en enda 47 mm antitankkanon. Även om tyskarna inte gjorde någon ny attack övergavs detta område av de nederländska trupperna.

I Rotterdam gjordes ett sista försök att spränga Willemsbrug. Två nederländska kompanier attackerade bron. Bron nåddes och de femtio tyskarna gav nästan upp. Anfallet stoppades dock på grund av kraftig eldgivning från andra sidan floden.

I norr var befälhavaren för 1. Kavalleriedivisionen, generalmajor Kurt Feldt, tvungen att gå över stängningsdammen på grund av brist på fartyg. I de viktigaste befästningarna fanns 47 mm antitankkanoner. Det fanns inget skydd för någon angripare.

Den 13 maj förstärktes ställningen med ett 20 mm flygplansbatteri. Feldt hade haft för avsikt att förstöra ställningen med granatkastare, men tåget som transporterade det hade blockerats den 10 maj av en sprängd järnvägsbro vid Winschoten.

Flera flygattacker den 13 maj hade liten effekt. Sent på eftermiddagen försökte fem sektioner attackera i skydd av en artilleribombning, men flydde snart efter att ha blivit beskjutna.

I öster försökte tyskarna attackera Grebbe-linjen med hjälp av den andra divisionen av X. AK, 227. Infanteriedivision. Linjen försvarades i detta område av den nederländska 2:a infanteridivisionen. Två tyska regementen skulle anfalla. Det 366. Infanterieregementet träffades av nederländsk artilleribeskjutning och var tvunget att dra sig tillbaka. Detta ledde till att anfallet från 227 Infanteriedivision misslyckades.

På den södra delen av Grebbe-linjen, Grebbeberg, använde tyskarna nu tre SS-bataljoner. Under kvällen och natten mellan den 12 och 13 maj hade holländarna ett dussin Men alla dessa enheter kunde inte sättas samman för att attackera huvudlinjen.

Detta nederländska angrepp försenades i flera timmar. När den inleddes på morgonen den 13 maj stötte den på en attack från två bataljoner från Der Führer. En strid följde där holländarna besegrades av SS-trupperna. Snart ledde detta till att brigaden drog sig tillbaka. Holländarna förlorade när Grebbebergsområdet bombades av 27 Ju 87 Stukas.

Under tiden, 207. Infanteriedivision skickades in i strid vid Grebbeberg. De första tyska angriparna stoppades med stora förluster. En andra attack lyckades ta sig förbi skyttegravslinjen, som sedan intogs efter hårda strider.

Tyskarna planerade att attackera och ta Rhenenlinjen och byn Achterberg. Holländarna hade dock redan försvunnit.

Stuka-bombningarna skrämde reserverna i Rhenen. På morgonen lämnade dessa trupper slagfältet på grund av tysk eldgivning. Sent på eftermiddagen flydde större delen av 4:e infanteridivisionen västerut.

Tyskarna hade förväntat sig att holländarna skulle försöka fylla luckor i linjen. Holländarna planerade att skicka två regementen från den nederländska 3:e armékåren norrut för att fylla eventuella luckor.

Men den nederländska ledningen hade förlorat kontrollen, så de kunde inte få igång försvaret igen. En 8 km bred lucka hade uppstått i försvaret. Klockan 20:30 beordrade Van Voorst tot Voorst de tre armékårerna att överge Grebbe-linjen och Waal-Linge-positionen och dra sig tillbaka.

14 maj

Trots att han förlorade hoppet och trots att han hade fått befogenhet att överlämna armén undvek general Winkelman att överlämna sig tills han var tvungen att göra det. Han ville kämpa mot de tyska trupperna så länge som möjligt för att hjälpa de allierades krigsinsatser.

I norr började ett tyskt artilleribombardemang av Kornwerderzand-positionen kl. 09.00. De tyska batterierna tvingades dock flytta på sig efter att ha blivit beskjutna av 15 cm. akterkanonen från Hr. Ms. Johan Maurits van Nassau. Feldt beslutade nu att gå i land på Nordhollands kust.

Några få pråmar hittades, men det var först efter kapitulationen som överfarten gjordes. Under denna operation sjönk en pråm och de andra gick förlorade. Winkelman beordrade den 12 maj försvaret av en "Amsterdamposition" längs Nordsjökanalen, men endast svaga styrkor var tillgängliga.

I öster drog sig fältarmén tillbaka från Grebbe-linjen till östfronten. Den nya positionen innebar vissa problem. Översvämningarna var för det mesta ännu inte klara och jordförbanden hade ännu inte byggts.

På IJsselmonde förberedde sig de tyska styrkorna för att korsa Maas i Rotterdam, som försvarades av cirka åtta nederländska bataljoner. Man skulle försöka korsa den i två sektorer. Huvudattacken skulle äga rum i stadens centrum, med den tyska 9:e pansardivisionen som avancerade över Willemsbrug.

Sedan skulle SS Leibstandarte Adolf Hitler gå över. Öster om Rotterdam, en bataljon av 16:e infanteriregementet från 22. Luftlandedivision skulle korsa på båtar.

Tyskarna beslutade att använda luftstöd. Kampfgeschwader 54, som använde Heinkel He 111-bombare, flyttades från sjätte till artonde armén.

Generalerna Kurt Student och Schmidt ville ha ett begränsat luftangrepp för att tillfälligt stoppa försvaret. Luftwaffes befälhavare Hermann Göring, som var orolig för sina omringade luftburna trupper, ville dock att Rotterdam skulle bombas fullständigt.

Klockan 09:00 korsade en tysk budbärare Willemsbrug för att överlämna ett meddelande från Schmidt till överste Pieter Scharroo, den nederländske befälhavaren i Rotterdam, där han krävde att staden skulle överlämnas. Om ett svar inte hade mottagits inom två timmar skulle allvarlig förstörelse ske.

Scharroo fick meddelandet först kl. 10.30. Han ville inte ge upp. Han fick ett nytt meddelande undertecknat av Schmidt som krävde ett svar senast 16.20. Klockan 13:20 anlände två grupper av Heinkels.

Schmidt beordrade att man skulle avfyra röda lysraketer för att signalera att bombningarna skulle upphöra, men endast skvadronen från sydväst avbröt sitt anfall efter att de tre första planen hade släppt sina bomber.

De övriga 54 Heinkels fällde 1308 bomber, som förstörde innerstaden och dödade 814 civila. Bränderna förstörde cirka 24 000 hus och gjorde nästan 80 000 människor hemlösa.

Kl. 15.50 överlämnade sig Scharroo personligen till Schmidt. Göring hade beordrat en andra bombning av staden som skulle genomföras om inte hela Rotterdam var ockuperat. När Schmidt hörde ordern skickade han 17:15 ett meddelande där han hävdade att staden var intagen, men detta stämde inte. Bombplanen kallades tillbaka precis i tid.

 
En nederländsk förhandlare med vit flagga rör sig mot de tyska positionerna på Noordereiland. 14 maj 1940.  


Den nederländska situationen strax före Rotterdam Blitz. Legenden:   De nederländska försvarslinjerna och det område där nederländska trupper befinner sig.   Tung nederländsk försvarslinje mot pansarfordon   Nederländska försvarsverk i Zeeland   Belgisk försvarslinje   Franska försvarsverk i Nederländerna   De tyska truppernas position och de områden som står under tysk kontroll.  


Junkers Ju 87 Bs.  


Willemsbrug strax efter öppnandet 1878, sett från Noordereiland. En ny bro färdigställdes i närheten 1981, och den här bron revs.  


HMS Codrington, som evakuerade många medlemmar av den nederländska kungafamiljen från Nederländerna.  


Utbrända reservoarer för Shell Oil  


Grebbeberg sett från söder; sluttningarna mot angriparna i öster var mer gradiga.  


General der Fallschirmjäger Kurt Student  


Trots att Wilhelminabrugen och Sint Servaasbrug (bilden) förstördes passerade de tyska trupperna Maastricht, en viktig trafikknutpunkt, relativt snabbt. Foto taget den 10 maj 1940 i Maastricht  


Tyska landstigningar i Rotterdam  


De tyska förlusterna på flygfältet i Waalhaven var begränsade.  


Brinnande tyska Junkers Ju 52:or vid Ypenburg  


Landningsområdenas geografi: vid kusten ligger Haag, Rotterdam ligger på n, Waalhaven på 9 och Dordrecht på 7; h anger Hollands Diep.  

Den nederländska arméns kapitulation

Winkelman hade först för avsikt att fortsätta kampen. Bombningar ansågs inte vara ett skäl att ge upp. Haag kunde fortfarande avvärja en pansarattack.

Han fick ett meddelande från överste Cuno Eduard Willem baron van Voorst tot Voorst, befälhavare för staden Utrecht, om att tyskarna krävde att staden skulle överlämna sig. Meddelanden släpptes från flygplan där det stod att endast en kapitulation skulle förhindra att staden förstördes.

Winkelman trodde att tyskarna skulle bomba alla städer som gjorde motstånd. Eftersom han fick order om att undvika lidande och eftersom den nederländska militären var svag, beslutade han sig för att ge upp.

Alla arméenheter informerades 16.50 om hans beslut och beordrades att förstöra sina vapen och överlämna sig till de närmaste tyska enheterna. Kl. 17.20 informerades det tyska sändebudet i Haag. Omkring 19.00 höll Winkelman ett radiotal där han informerade det nederländska folket. Det var också på detta sätt som den tyska ledningen fick reda på att nederländarna hade kapitulerat.

På morgonen den 14 maj lämnade befälhavaren för den kungliga nederländska flottan, viceamiral Johannes Furstner, landet för att fortsätta kampen. Nederländska örlogsfartyg ingick i allmänhet inte i kapitulationen. Åtta fartyg hade redan avgått, några mindre fartyg sänktes och nio andra seglade till England på kvällen den 14 maj. Hr. Ms Johan Maurits van Nassau sänktes av tyska bombare under överfarten.

Befälhavaren för den viktigaste nederländska marinhamnen Den Helder, konteramiral Hoyte Jolles, beslutade att hans bas med 10 000 soldater, egen flygflotta och landförsvar skulle fortsätta att kämpa. Winkelman var tvungen att övertyga honom om att lyda kapitulationsordern. Stora delar av den nederländska armén ville inte acceptera kapitulationen.

Klockan 05.00 den 15 maj nådde ett tyskt budskap Haag där Winkelman uppmanades att komma till Rijsoord för ett möte med von Küchler för att göra en skriftlig kapitulation. Winkelman överlämnade armén, flottan och flygvapnet. Dokumentet undertecknades klockan 10.15.

 
Den nederländska ockupationens faser  


Winkelman, i mitten, lämnar skolbyggnaden där förhandlingarna ägde rum.  

Striderna på Själland

Provinsen Själland ingår inte i kapitulationen. Striderna fortsatte tillsammans med franska trupper. De nederländska styrkorna i provinsen hade åtta hela bataljoner med armé- och sjömän.

De leddes av konteramiral Hendrik Jan van der Stad. Området stod under marinens ledning på grund av flottans hamn i Flushing på ön Walcheren. De norra öarna i provinsen var nästan oförsvarade bortsett från några plutoner.

Försvaret av Zeeuws-Vlaanderen, den nederländska delen av Flandern, överläts till de allierade. Den nederländska arméns huvudstyrkor befann sig i Zuid-Beveland öster om Walcheren. De försökte blockera denna väg till Vlissingen.

Zuid-Beveland var ansluten till Nordbrabants kust. I dess östra ände försvarades Bath Position av en infanteribataljon. I dess västra ände fanns Zanddijkpositionen, som ockuperades av tre bataljoner.

Den 10 maj gick tre franska motoriserade enheter till Nord-Brabant. Från och med den 11 maj förstärktes området med två franska infanteridivisioner: 60e Division d'Infanterie, en B-division, och den nybildade marina 68e Division d'Infanterie. En del av deras utrustning fördes med fartyg.

De flesta trupper stannade kvar där två av de åtta nederländska bataljonerna och två gränskompanier var placerade. Endast två franska regementen skickades till den norra stranden.

Den 13 maj ställdes de nederländska trupperna under fransk ledning och 68e Division d'Infanterie överfördes till 7:e armén.

Det rådde dålig kommunikation, missförstånd och oenighet mellan holländarna och fransmännen. Holländarna ansåg att positionerna Bath och Zanddijk kunde försvaras på grund av översvämningarna. Den franske befälhavaren general Pierre-Servais Durand ville dock att hans trupper skulle gömma sig bakom hinder.

På kvällen den 13 maj ockuperade ett regemente, 271e från 68e Division d'Infanterie, kanalen genom Zuid-Beveland. 224e från 60 Division d'Infanterie stannade i området som skiljer ön Walcheren från Zuid-Beveland. De allierade styrkorna var inte tillräckligt grupperade, vilket gjorde det möjligt för tyskarna att besegra dem trots att de hade färre män.

Den 14 maj hade tyskarna ockuperat nästan hela norra Brabant. SS-Standarte Deutschland nådde Bathpositionen. Detta avbröt reträtten för 27e Groupe de Reconnaissance de Division d'Infanterie, som förstördes vid försvaret av Bergen-op-Zoom. Moralen hos försvararna av Bathpositionen försvagades av nyheten att Winkelman hade kapitulerat. Många beslutade att det var meningslöst att Zeeland fortsatte att kämpa som den sista kvarvarande provinsen.

En artilleribombning av ställningen på kvällen den 14 maj fick de befälhavande officerarna att lämna den. Därefter lämnade trupperna.

På morgonen den 15 maj närmade sig SS-Standarte Deutschland positionen vid Zanddijk. En första attack runt 08:00 i den norra sektorn stoppades, eftersom tyskarna var tvungna att avancera över en smal vall. Bombningarna fick dock bataljonerna i huvudpositionerna att fly, och hela linjen övergavs runt kl. 14.00.

Den 16 maj närmade sig SS-Standarte Deutschland kanalen genom Zuid-Beveland. Det franska 271e Régiment d'Infanterie var delvis nedgrävt och fick hjälp av tre nederländska bataljoner. En flygbombning genomfördes på morgonen. De första tyska övergångarna runt 11:00 ledde till att försvaret fullständigt kollapsade. Den 16 maj intogs ön Tholen. Den 17 maj intogs Schouwen-Duiveland.

Befälhavarna för de nederländska trupperna i South-Beveland vägrade att ge order om att attackera tyskarna. Den 17 maj misslyckades en nattlig attack kl. 03.00. Tyskarna krävde nu att ön skulle överlämnas. När detta vägrades bombade de Arnemuiden och Flushing. Middelburg, provinsens huvudstad, besköts med artilleri och dess innerstad brann delvis ner.

De tunga bombningarna fick de franska försvararna att förlora hoppet. Tyskarna lyckades erövra en bro vid middagstid. De få nederländska trupperna på Walcheren, cirka tre kompanier, slutade kämpa.

På kvällen hotade tyskarna att attackera de franska styrkorna i Flushing, men de flesta trupperna evakuerades över västra Schelde.

Efter att Nordbeveland hade kapitulerat den 18 maj var Zeeuws-Vlaanderen det sista återstående obesatta nederländska territoriet. På order av fransmännen drogs alla nederländska trupper tillbaka den 19 maj till Oostende i Belgien. Den 27 maj var hela Zeeuws-Vlaanderen ockuperat.

 

Efterspel

Efter nederlaget i Nederländerna inrättade drottning Wilhelmina en exilregering i England. Den tyska ockupationen inleddes den 17 maj 1940. Det skulle dröja fem år innan hela landet befriades. Över 210 000 nederländare blev krigets offer, däribland 104 000 judar och andra minoriteter som dödades på grund av sin ras (folkmord). Ytterligare 70 000 nederländare dog på grund av dålig näring eller begränsad medicinsk service.

 

Relaterade sidor

• Slaget om Belgien
• Slaget om Frankrike