Översikt

Tempera, ofta kallad äggtempera, är en traditionell konstnärsfärg där finfördelade pigment blandas med ett vattenlösligt bindemedel. Den har använts i panelmålningar och illuminerade manuskript och är känd för sin klara, matt yta och snabba torktid. Moderna beskrivningar kallar tempera en typ av konstnärsfärg, men namnet täcker flera tekniker och recept.

Egenskaper och material

Det klassiska bindemedlet i tempera är äggula, vilket ger god vidhäftning och hög färgstabilitet. Alternativ kan vara kasein (mjölkprotein) eller andra vattenlösliga bindemedel. Typiska kännetecken är:

  • Snabb torkning och tunn, lagerbar applicering.
  • Matt och klar kulör snarare än glansig effekt.
  • Bra ljusbeständighet när färgpigmenten är av god kvalitet.
  • Kräver styva, förberedda stödytor som paneler eller primade kartonger.

Historia och utveckling

Tempera spelade en dominerande roll i den bysantinska världen och under medeltiden i Europa som medium för både ikoner och manuskriptsillumination. Den användes länge för sina tekniska fördelar i detaljarbete. I och med renässansens tekniska utveckling och oljemålningens framväxt försköts temperans position; oljan tillät tjockare, mer skiktade och långsamt torkande ytor, vilket blev föredraget för stora altarmålningar och porträtt.

Användning och bevarande

Tempera förekommer än i dag, särskilt i traditionella ortodoxa kyrkliga sammanhang och vid tillverkning av ikoner. Konserveringsarbete uppskattar ofta temperans stabilitet på rätt underlag, men skiktens tunna natur gör dem känsligare för mekanisk nötning och fuktvariationer än oljemålningar. Tekniken lämpar sig väl för fina detaljer och precisa färgtoner.

Skillnader och moderna missförstånd

Det är vanligt att vardaglig affischfärg felaktigt kallas tempera; många tillverkare benämner skol- och affischfärger så. Denna massiva, ofta vattenbaserade affischfärg är snarare besläktad med gouache än med traditionell äggtempera. Historiska sammanhang omfattar även manuskriptarbete (illuminerade manuskript) och användning i bysantinsk konst samt i senare medeltida Europa (medeltiden), tills den gradvis ersattes av oljemålning. För beskrivningar av material och pigment finns riktlinjer hos specialiserade källor och konservatorer (konstnärsmaterial, manuskriptstudier).