Edward Heath – brittisk premiärminister 1970–1974 och konservativ ledare

Edward Heath kom från en arbetarklassfamilj och var son till en snickare och en hembiträde. Han var den första av två viktiga premiärministrar efter andra världskriget som kom från samhällets lägre skikt (den andra var Margaret Thatcher). Heath gick på en gymnasieskola i Ramsgate och fick ett stipendium till Balliol College i Oxford. Heath var en begåvad musiker och vann collegets orgelstipendium redan under sin första termin. Detta gjorde det möjligt för honom att stanna kvar på universitetet ett fjärde år. Han tog slutligen examen i filosofi, politik och ekonomi (PPE) 1939.

Heath tjänstgjorde i armén under andra världskriget och började som löjtnant i Royal Artillery. År 1944 deltog han i landstigningen i Normandie. Heath blev slutligen demobiliserad (lämnade armén) som överstelöjtnant 1947.

Efter en tid inom civilförvaltningen vann Heath en plats som parlamentsledamot för Bexley i parlamentsvalet i februari 1950.

Heaths tidiga utnämningar var som piskare i det konservativa partiet i underhuset. Han blev chefspolismästare och parlamentarisk sekreterare i finansdepartementet 1955-1959. Harold Macmillan utnämnde honom till arbetsmarknadsminister, en kabinettspost, 1959.

1960 gav Macmillan Heath ansvaret för att förhandla om Storbritanniens första försök att ansluta sig till Europeiska ekonomiska gemenskapen (som Europeiska unionen då hette). Efter omfattande förhandlingar lade den franske presidenten Charles de Gaulle in sitt veto mot Storbritanniens inträde.

Mellan 1965 och 1970 var Heath oppositionsledare när Labourpartiet var vid makten. Därefter valdes han till premiärminister i parlamentsvalet 1970.

Under hans tid som premiärminister genomförde den brittiska regeringen några ganska radikala förändringar i parlamentet.

Valuta och metrikalisering

Sedan anglosaxisk tid har Englands valuta (och senare även Storbritanniens) varit baserad på pund sterling, med en kurs på 240 pence för 1 pund. Den 15 februari 1971, känd som decimaldagen, decimaliserade Storbritannien och Irland sina valutor.

Denna förändring fick många konsekvenser, men den accepterades så småningom av de flesta. Det var en dyr förändring. Man bytte inte bara ut hela den valuta som var i omlopp, utan man var också tvungen att byta ut många mekaniska prylar. Varje kassaregister i landet, varje kommersiell maskin som tog emot mynt, alla offentliga meddelanden om monetära avgifter och så vidare.

Den andra förändringen, som skedde ungefär samtidigt, var metrisering av det gamla kejserliga systemet för mått och vikt. Denna tanke fanns redan före Heath och fortsatte efter honom av nästa Labourregering. Den fullbordades aldrig helt och hållet. Hastighetsgränserna anges fortfarande i miles per timme, och längdmått anges fortfarande i traditionella yards, feet och inches, med metriska mått som alternativ. Ännu en gång var förändringarna enormt kostsamma. Det innebar en nästan fullständig omställning av verktygsmaskinindustrin.

Detta skedde främst på grund av att Förenade kungariket, som anslöt sig till Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) 1973, var skyldigt att införliva alla EEG-direktiv i sin lagstiftning. Dessa innebar bland annat att man inom fem år skulle använda en föreskriven SI-baserad uppsättning enheter för många ändamål. Metriska mått används dock inte mycket i det dagliga livet i Storbritannien.

Heath tog Storbritannien in i Europa genom Europeiska gemenskapernas lag 1972 i oktober.

När de Gaulle hade lämnat sitt ämbete var Heath fast besluten att få in Storbritannien i den dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen. EEG:s ekonomi hade också bromsat in och ett brittiskt medlemskap sågs som ett sätt att blåsa nytt liv i den. Efter ett tolv timmar långt samtal mellan Heath och Frankrikes president Georges Pompidou lyckades Storbritanniens tredje ansökan.

Slutet på hans premiärperiod

Heath misslyckades med att kontrollera fackföreningarnas makt. Två gruvarbetarstrejker skadade ekonomin. Strejken 1974 fick en stor del av landets industri att arbeta en tredagarsvecka för att spara energi. Det var tillräckligt för att väljarna skulle avsätta regeringen. Förlusten i parlamentsvalet 1974 avslutade Heaths karriär på toppen. Det konservativa partiet ersatte honom med Margaret Thatcher.

Heath gifte sig aldrig. Han förväntades gifta sig med barndomsvännen Kay Raven, som enligt uppgift tröttnade på att vänta och gifte sig med en RAF-officer som hon träffade på en semester 1950. I ett stycke på fyra meningar i sina memoarer hävdade Heath att han hade varit för upptagen med att skapa en karriär efter kriget och att han "kanske ... tagit för mycket för givet". I en TV-intervju med Michael Cockerell 1998 medgav Heath att han hade haft hennes fotografi i sin lägenhet i många år efteråt.

Hans intresse för musik gjorde att han var vänligt inställd till ett antal kvinnliga musiker, bland annat Moura Lympany. Lympany hade trott att Heath skulle gifta sig med henne, men när hon fick frågan om det mest intima han hade gjort svarade hon: "Han lade armen runt min axel". Bernard Levin skrev då i The Observer, och glömde två andra premiärministrar som var ungkarlar utan kända romantiska intressen, att Storbritannien fick vänta till det tillåtande samhällets framväxt på en premiärminister som var oskuld. Senare i livet, enligt hans officiella biograf Philip Ziegler, var Heath "benägen att återfalla i morös tystnad eller helt ignorera kvinnan bredvid honom och prata över henne med den närmaste mannen".

John Campbell, som publicerade en biografi om Heath 1993, ägnade fyra sidor åt en diskussion om bevisen för Heaths sexualitet. Samtidigt som han erkände att Heath ofta antogs vara homosexuell av allmänheten, inte minst eftersom det "numera ... viskas om alla ungkarlar", fann han "inga positiva bevis" för att det var så "förutom de svagaste ogrundade ryktena". Campbell drog slutsatsen att den mest betydelsefulla aspekten av Heaths sexualitet var att han fullständigt förträngde den.