Blåsämnen (vesikanter): symtom, risker och historisk användning

Blåsämnen (vesikanter): Lär dig om symtom, risker, behandling och historisk användning — farliga kemiska brännskador, förebyggande åtgärder och historisk översikt.

Ett blåsämne eller vesikant är en kemisk förening som orsakar svår smärta på huden, i ögonen och i slemhinnorna. De kan orsaka svåra kemiska brännskador som sedan orsakar smärtsamma vattenblåsor, både på utsidan och insidan av kroppen. (Det är därför dessa kemikalier kallas "blåsämnen".) Genom historien har blåsämnen använts för kemisk krigföring.

Vissa blåsmedel används för att behandla medicinska problem - till exempel för att ta bort vårtor. De måste dock användas mycket försiktigt. Om en person råkar få ens en liten bit av kemikalien i munnen kan han eller hon dö.

Typer och exempel

• Svavel-ypérite (sulfuroxid): ofta kallad "mustard gas" — ett av de mest kända blåsämnena. Det är oljigt, kan lukta som senap, vitlök eller senapsolja och är relativt långverkande på ytor.
• Kväve-ypériter (nitrogen mustards): kemiskt närbesläktade med svavel-ypérite. Vissa derivat har använts i medicin (till exempel inom cellgiftsbehandling), men i ren form är de mycket giftiga.
• Lewisite: ett arsenikbaserat blåsämne som ger omedelbar smärta och skada. Det har en skarp lukt och verkar snabbare än svavel-ypérite.
• Fosgenoxim: ibland klassificerat tillsammans med vesikanter eftersom det ger våldsamma hudskador, även om verkningsmekanismen skiljer sig något.
• Persistenta vs icke-persistenta: vissa blåsämnen kan ligga kvar på ytor länge (persistenta) och utgöra en kontaminationsrisk, medan andra lättare förångas och sprids som gas.

Hur de verkar och vanliga symtom

Blåsämnen angriper celler och vävnader och orsakar lokal cellskada, inflammation och nekros. Symtomen kan skilja sig beroende på ämne, exponeringens mängd, kontaktens längd och om det drabbat hud, ögon eller luftvägar.

• Hud: rodnad, klåda, brännande känsla följt av vätskefyllda blåsor som kan vara mycket smärtsamma. Vissa blåsämnen har fördröjd effekt (symtom först efter flera timmar).
• Ögon: irritation, tårbildning, ömhet, konjunktivit och i svåra fall nedsatt syn eller permanenta skador.
• Andningsvägar: hosta, heshet, bröstsmärta, andnöd och i allvarliga fall luftvägsskador och lungödem.
• Systemiska effekter: vissa blåsämnen (särskilt kväve-ypériter) kan påverka benmärgen och orsaka nedsatt immunförsvar, blodcellsbrist och långsiktiga cancer- och reproduktionseffekter.

Första hjälpen och medicinsk behandling

• Avlägsna förorenade kläder: ta snabbt av och lägg i tät försluten säck. Undvik kontakt med kontaminerade plagg utan handskar.
• Tvätta genast huden: skölj med mycket vatten och mild tvål. Friktion kan göra skador värre — skölj försiktigt men grundligt.
• Ögonexponering: skölj ögonen kontinuerligt med rent vatten i minst 10–20 minuter och sök akut vård.
• Andningsvägsexponering: flytta personen till frisk luft. Ge syretillförsel och andningsstöd vid behov. Inget specifikt antidot finns för många blåsämnen; behandlingen är i huvudsak symtomatisk och stödjande.
• Särskilda antidoter: för lewisite finns ett läkemedel (dimercaprol, även kallat British Anti-Lewisite, BAL) som kan minska gifteffekten om det ges tidigt.
• Sårvård: blåsor behandlas som brännskador med smärtlindring, rengöring, antibiotikaprofylax vid indikation och plastkirurgisk vård vid djupa lesioner.

Långsiktiga hälsorisker

Efter överlevnad av akut exponering kan personer drabbas av långdragna problem: kronisk hosta och luftrörssjukdom, nedsatt lungfunktion, höft- och hudärr, katarakt och ögonproblem samt ökad risk för vissa cancerformer. Psykologiska följder och nedsatt livskvalitet är också vanliga.

Medicinsk användning

Vissa besläktade kemikalier eller derivat har medicinska användningsområden i mycket kontrollerade doser. Ett exempel är vårtborttagning med starka frätande ämnen i små mängder, och de historiska kopplingarna mellan kväve-ypériter och utveckling av vissa cytostatika. Dessa användningar är strikt reglerade och hanteras av medicinsk personal på säkra sätt. Felaktig hantering kan vara dödlig.

Historisk användning och lagstiftning

Blåsämnen användes i stor skala under första världskriget och i senare konflikter. De orsakar svåra humanitära konsekvenser, vilket ledde till förbud i internationell lagstiftning. Idag omfattas produktion, lagring och användning av blåsämnen av Kemvapenfördraget (Chemical Weapons Convention) som förbjuder utveckling och användning av kemiska stridsmedel.

Skydd och förebyggande

• Användning av personlig skyddsutrustning (andningsskydd, skyddskläder och handskar) vid risk för exponering.
• Snabb avspärrning och dekontaminering av förorenade områden för att begränsa spridning.
• Utbildning av sjukvårdspersonal och första insatspersoner i igenkänning, dekontaminering och säker vård.

Sammanfattning: Blåsämnen är kraftigt skadliga kemikalier som ger svåra brännskador, blåsor och andningsskador. De har både historisk betydelse som vapen och begränsade, mycket kontrollerade medicinska tillämpningar. Snabb avlägsning av kontaminerande ämnen, riklig spolning med vatten och snabb medicinsk vård är avgörande efter exponering. Användning av dessa ämnen i strid är förbjuden enligt internationell lag.

Olika typer av blåsor

Det finns tre huvudtyper av blåsor.

Senapsmedel

Senapsämnen kallas också för "svavelmustarder" eller "senapsgas". De är en grupp blåsämnen som innehåller svavel. När de blandas med andra kemikalier för att användas i kemisk krigföring får senapsämnen en gulbrun färg och luktar som senapsplantor. Det är därför de fått namnet "senapsmedel".

Under historiens gång har många olika typer och blandningar av svavelmust använts. Senapsämnen användes för första gången som kemiskt vapen av den tyska armén under första världskriget. På senare tid, i september 2015, uppgav Förenta staterna att terroristgruppen Islamiska staten i Irak och Syrien (ISIS) tillverkade och använde svavelmustarksvapen i Syrien och Irak.

Kvävesenap

Kvävesenap liknar svavelsenap, men innehåller kväve i stället för svavel. Även om vissa länder lagrade (samlade in mycket) kvävepreparat under andra världskriget har kvävepreparat aldrig använts som kemiska vapen. I dag används de faktiskt främst för att behandla medicinska problem. Några få kvävepreparat är för giftiga för att användas till något annat än kemiska vapen. Men många andra används som kemoterapimedicin för att behandla cancer.

Lewisit

Lewisit skapades för första gången 1904. USA experimenterade med att använda Lewisit som kemiskt vapen på 1920-talet och under andra världskriget. Lewisit fungerade dock inte så bra eftersom det luktade som pelargoner (en typ av blomma) och fick folk att få vatten i ögonen. Fiende soldater luktade på kemikalien och insåg att deras ögon vattnades, och satte på sig gasmasker för att skydda sig.

På 1940-talet tog brittiska forskare fram ett motgift mot lewisit, kallat dimercaprol (eller "British anti-Lewisite"). Efter detta var lewisit inte längre lika användbart som andra blåsmedel, och länderna slutade använda det.

Affisch för identifiering av gas från andra världskriget i USA:s armé


Affisch för identifiering av Lewisit från andra världskriget.

Frågor och svar

F: Vad är ett blistermedel?

F: Kan blisteragens orsaka kemiska brännskador på insidan av kroppen?

F: Varför kallas de blistermedel?

F: Vilka är några av de effekter som blåsämnen har på människokroppen?

F: Har blistermedel någonsin använts för kemisk krigföring?

F: Finns det några medicinska användningsområden för blisterämnen?

F: Är det farligt att av misstag få i sig en liten bit blistermedel?

Sök med bokstav