Kemisk krigföring

Definition

Kemiska vapen skiljer sig från vanliga vapen (som bomber) eller kärnvapen eftersom de inte exploderar. Vissa kemiska vapen är avsedda att döda människor, vilket de gör genom att förgifta dem. Andra kemiska vapen är avsedda att "oskadliggöra" människor (göra dem oförmögna att slå tillbaka). De gör detta genom att orsaka smärta, skador eller sjukdom.

Kemisk krigföring omfattar inte användning av levande organismer (som mjältbrandsbakterier) för att göra människor sjuka. Det kallas biologisk krigföring.

Vissa levande organismer tillverkar dock toxiner (gifter). Dessa gifter är inte levande. Botulinumtoxin tillverkas t.ex. av en bakterie och ricin tillverkas av ricinoljeväxten. Eftersom botulinumtoxin och ricin inte är levande kallas det för kemisk krigföring att använda dem för att göra människor sjuka. Detta förklaras i konventionen om kemiska vapen (CWC). Konventionen säger också att alla giftiga kemikalier är kemiska vapen om de inte används av lagliga skäl.

Omkring 70 olika kemikalier har använts eller lagrats (sparats) som kemiska stridsmedel under 1900-talet. Enligt konventionen om kemiska vapen ska alla dessa kemikalier förstöras.

I konventionen om kemiska vapen förtecknas tre olika grupper av kemikalier. Dessa är kemikalier som är tillräckligt giftiga för att användas som kemiska vapen eller kemikalier som kan användas för att tillverka kemiska vapen.

• Ämnen i förteckning 1 (kemikalier): Dessa kemikalier kan endast användas för kemiska vapen (eller för mycket få andra saker). Därför får de endast tillverkas eller användas för forskning, medicin, för att tillverka läkemedel eller motmedel eller av skyddsskäl (t.ex. för att testa sensorer för kemiska vapen, som kan avgöra när ett kemiskt vapen är i närheten, eller för att testa skyddskläder). Exempel är nervgifter, ricin, lewisit och senapsgas. Om ett land tillverkar mer än 100 gram av någon av dessa kemikalier måste landet rapportera detta till Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW). Ett land får ha ett lager på högst ett ton av dessa kemikalier.
• Ämnen i förteckning 2: Dessa kemikalier har vissa specifika användningsområden utöver kemisk krigföring, men inte många. Dimetylmetylfosfonat kan till exempel användas för att framställa sarin, ett nervgift. Men det används också som flamskyddsmedel. Ett annat exempel är tiodiglykol, som kan användas för att framställa senapsgas. Men den används också i stor utsträckning för att göra bläck.
• Ämnen i förteckning 3: Dessa kemikalier har många andra användningsområden än kemisk krigföring. Ett exempel är fosgen. Det kan användas som kemiskt vapen, men är också en viktig kemikalie som används för att tillverka plast. Ett annat exempel är kloropikrin, som också har använts som kemiskt vapen, men som också används som fumigationsmedel (t.ex. för att döda insekter i ett hus). OPCW måste informeras om, och kan inspektera, alla företag som tillverkar mer än 30 ton av dessa kemikalier under ett år.

 

Teknik

Tidslinje för teknik för kemisk krigföring
	Kemiska vapen som används	Hur användes de?	Hur försökte man skydda sig?	Hur kände folk igen vapnet?
1914	Klor  Klorpikrin Fosgen Senapsgas	Kemikalierna spreds med vinden	Gasmasker Gasbindor som har urinerats på	Lukt
1918	Lewisit	Kemiska granater (projektiler fyllda med kemikalier)	Gasmask Kolofoniumolja kläder	Doft av pelargoner (en typ av blomma)
1920s		Projektiler med centrala sprängkapslar	CC-2 skyddskläder
1930s	Nervämnen i G-serien	Bomber som släpps från flygplan		Detektorer för blistermedel Papper för färgbyte
1940s		Missiler fyllda med kemiska stridsspetsar Sprutbehållare	Skyddssalva (senap) Kollektivt skydd Gasmask med whetlerit
1950s
1960s	Nervämnen i V-serien	Aerodynamisk	Gasmask med vattenförsörjning	Nervgaslarm
1970s
1980s		Binära vapen (när de avfyras blandas två kemikalier inuti för att skapa det kemiska vapnet).	Förbättrade gasmasker (bättre skydd, bättre passform och komfort)	Laserdetektering
1990s	Novichok-nervmedel

 

Historia

Även om grundläggande kemisk krigföring har använts i många delar av världen i tusentals år, började den "moderna" kemiska krigföringen under första världskriget (se sidan Kemiska vapen i första världskriget).

Sedan den moderna kemiska krigföringen inleddes under första världskriget har länder försökt att forska och tillverka kemiska vapen. De har haft fyra huvudmål:

1. Att framställa nya, mer dödliga agenser (typer av kemiska vapen).
2. Att skapa sätt att använda kemiska vapen som kan skada eller döda ännu fler människor.
3. Att ta fram bättre skydd mot kemiska vapen.
4. Skapa bättre metoder för att upptäcka kemiska vapen (inse att kemiska vapen finns i närheten).

Forntida historia

Kemisk krigföring användes för första gången under stenåldern. Stenåldersmänniskorna använde förgiftade pilar och spjutspetsar. Dessa doppades i gifter, som gift från ormar eller skorpioner. Ibland använde de giftiga växter.

De gamla kineserna använde olika former av giftig rök när de belägrade en stad för att försöka ta över den.

De gamla grekerna använde en form av brinnande trä, beck från växter och svavel.

Första världskriget

Huvudartikel: Kemiska vapen i första världskriget

Giftgas användes för första gången under första världskriget. Frankrike var det första landet som tillverkade denna typ av gas. Tyskland var dock först med att använda den i strid, den 15 mars 1915. Den dagen använde de tårgas mot Frankrike.

De tre typerna av gas som användes under första världskriget var:

1. Klorgas (tårgas): Tårgas gör att människor hostar, får svårt att andas och blir blinda tills tårgasen försvinner.
2. Fosgengas: Fosgen: Fosgen gav upphov till hosta och kvävning, mycket värre än tårgas. Fosgengas är ett mycket dödligt kemiskt vapen. Historiker tror att omkring 100 000 människor dog under första världskriget på grund av kemiska vapen. De tror också att 85 % av dessa människor (85 000 personer) dödades av fosgen.
3. Senapsgas: Senapsgas var nästan omöjligt att skydda sig mot. Den orsakade mycket svåra, smärtsamma sår på utsidan och insidan av kroppen.

Till en början användes mycket enkla metoder för att sprida dessa gaser. Trots detta kunde många soldater skadas eller dödas. Detta berodde delvis på att första världskriget utkämpades med hjälp av skyttegravskrig, så många soldater befann sig på samma plats samtidigt och det var mycket svårt att fly från giftiga gaser.

Tyskland var det första landet under första världskriget som använde kemisk krigföring i strid. De öppnade helt enkelt behållare med klor i vindriktningen mot fiendens soldater, så att vinden skulle bära klorgasen till fienden.

Strax därefter började även fransmännen använda kemiska vapen. De fyllde artilleripjäser med fosgen och sköt dem mot tyskarna. Detta var ett mycket effektivare sätt att använda kemiska vapen. Det skulle bli det vanligaste sättet att leverera kemiska vapen under första världskriget.

Modern användning

Kemiska vapen användes inte särskilt mycket under andra världskriget, förutom av den japanska armén under invasionen av Kina. Detta berodde på att alla var rädda för att den andra sidan skulle använda vapen som deras. Dessutom var kemiska vapen inte lätta att använda. Det tog tid att använda dem, och det gjorde det svårare för soldaterna att röra sig snabbt. Det var inte heller lätt att få tag på de råvaror som behövdes för att tillverka kemiska vapen. Detta berodde på att andra världskriget utkämpades i områden som inte var väl sammankopplade med järnvägar.

Under kriget mellan Iran och Irak använde Irak kemiska vapen (Iran gjorde det inte). Många tror att Irak använde kemiska vapen mot det kurdiska folket.

Förenta staterna har använt kemiska vapen även efter andra världskriget. Till exempel använde USA Agent Orange under Vietnamkriget.

Det har rapporterats att många andra länder, som Folkrepubliken Kina, Kuba, Egypten, Iran, Israel, Nordkorea, Pakistan, Sudan, Syrien, Taiwan, Serbien och Montenegro samt Kuba, har kemiska vapen.

 
Affisch från den amerikanska armén om senapsgas  

Lagar om kemiska vapen

Enligt internationell rätt är det fel att använda kemiska vapen. Sedan 1899 har det funnits många regler som gör det olagligt att tillverka, importera och använda kemiska vapen.

Den första internationella lagen som gjorde kemisk krigföring olaglig var Haagkonventionen från 1899.

Efter första världskriget gjorde Genèveprotokollet från 1925 det olagligt att använda kemiska eller biologiska vapen mot människor.

1997 skapades konventionen om kemiska vapen (CWC). I slutet av 2015 hade 192 länder gått med på att följa CWC. Enligt Organisationen för förbud mot kemiska vapen hade 90 procent av världens lager av kemiska vapen förstörts i oktober 2015.

 

Kemiska agenser

De viktigaste typerna av agens som används i kemisk krigföring är:

• Nervmedel, som sarin eller VX
• Senapsmedel
• Agenter baserade på cyanväte
• Arsiner, som lewisit
• Toxiner, som botulinumtoxin
• Dödsämnen (kemikalier som gör ett stort antal människor oförmögna att slå tillbaka, men utan att de skadas eller dödas permanent). Exempel på detta är:
• Tårgaser
• Pepparspray

Om vi använder kemikalier (som Agent Orange eller glyfosat) för att förstöra växter kan människor ibland drabbas av biverkningar. Men vi kommer inte att kalla det kemisk krigföring. Kemisk krigföring omfattar endast direkta angrepp på mänskligt liv.