William Boyce

Livet

Tidiga år

Boyce föddes i City of London. Hans far var snickare. Hans hus var känt för skylten med en naken pojke som hängde utanför.

Boyce var körpojke vid St Paul's Cathedral och studerade sedan musik för Maurice Greene efter att hans röst hade gått sönder. När han hade avslutat sina studier fick han jobb som organist vid Earl of Oxfords kapell i Cavendish Square. Två år senare gick han till St Michael's Cornhill. Han studerade fortfarande musik, nu var hans lärare Pepusch.

Boyce skrev sånger för Vauxhall Gardens. Många människor har säkert hört dessa sånger. Han blev kompositör till Chapel Royal 1736. Detta var en stor ära. Han skrev flera stora verk, även om vi inte vet mycket om dem eller om deras framföranden. Någon gång under 1740-talet komponerade han ett teaterverk som heter The Secular Masque. Orden var av John Dryden. År 1749 fick han titeln Doctor of Music efter ett framförande av hans hymn O be joyful.

År av berömmelse

Boyce var mycket känd vid det här laget. Han flyttade till ett stort hus i Chancery Lane. Han verkar ha gift sig och bildat familj. Han blev ombedd att komponera för teatern i Drury Lane. Det är förvånande att han inte hade blivit ombedd att skriva teatermusik tidigare. Det kan bero på att han höll på att bli döv. Detta skulle ha gjort det svårt för honom att repetera sin musik med orkestern.

Boyce skrev en hel del musik för teatern. Det verkar ha funnits en viss rivalitet med kompositören Thomas Arne. Förmodligen ville inte kompositörerna själva ha denna rivalitet, utan den uppmuntrades av deras anhängare.

När Maurice Green dog 1755 blev William Boyce i hans ställe Master of the King's Music. Han förväntades komponera oden till varje nyår och till kungens födelsedag. Han gjorde detta under resten av sitt liv.

Senare år och rykte

Boyces verk publicerades inte i någon större utsträckning under hans livstid. Han skrev åtta symfonier. De tidigare är i barockstil. Senare började hans stil förändras till att bli mer klassisk, men då han var mycket döv kunde han inte höra ny musik som komponerades av andra människor, så hans stil utvecklades inte längre. Han ägnade mycket av sin tid åt att sammanställa en samling kyrkomusik som kallades Cathedral Music. Den innehöll musik från två århundraden engelsk kyrkomusik, särskilt musik av John Blow, Henry Purcell, Pelham Humfrey och Orlando Gibbons. Han uppmuntrade sångare att sjunga med ett partitur framför sig (musik som visar alla sångstämmor) i stället för bara den stämma som de sjunger, så att de kunde se hur deras stämma passade in i de andra. Detta är normalt i dag, men det var en ny idé på den tiden. Han var tvungen att ägna en stor del av sin tid åt att skriva oviktig musik för kungen som sannolikt aldrig skulle framföras mer än en gång.

Hans musik

Boyce är mest känd för sina åtta symfonier, sina hymner och oden. Han skrev också masken Peleus and Thetis och sånger till John Drydens Secular Masque, scenmusik till William Shakespeares The Tempest, Cymbeline, Romeo and Juliet och The Winter's Tale samt en hel del kammarmusik, bland annat en uppsättning med tolv triosonater. Han komponerade också den brittiska och kanadensiska marinmarschen "Heart of Oak". Texten skrevs senare av David Garrick. Hans musik är alltid skickligt skriven, särskilt hans fugor och danser.

Boyce var i stort sett bortglömd efter sin död. På 1800-talet var han främst känd för att ha redigerat Cathedral Music. Idag spelas ofta några av hans orkester- och instrumentalstycken.