Incidentalmusik (scenmusik) – definition, historia och exempel
Upptäck incidentalmusik och scenmusik — definition, historia och kända exempel från Mendelssohn till Grieg. Lär dig hur scenmusik förstärker dramat. Läs mer.
Incidentalmusik är musik som har skrivits för en pjäs eller annan scenisk föreställning. Till skillnad från opera, där musiken ofta är ständigt närvarande och bär berättelsen, förekommer incidentalmusik i form av kortare stycken mellan scenerna, som in- och utgångsmusik, som bakgrunds- eller stämningsmusik (underscoring) vid särskilt viktiga ögonblick, eller som sånger som framförs av skådespelarna. Den kallas "incidental" eftersom musiken stödjer och förstärker dramatiken men inte är lika central som pjäsen själv.
Historia och utveckling
Idén att kombinera tal, berättelse och musik är mycket gammal. Incidentell musik användes redan i det antika Grekland, där körsång och instrument bidrog till handling och stämning i dramat. Under renässans och barock utvecklades formerna vidare i bland annat masker, intermedier och andra sceniska mellanspel.
På 1500- och 1600-talen var scenmusik vanligt, särskilt i Shakespeares pjäser där karaktärerna ofta sjöng sånger. Då användes scenmusik oftare i komedier än i tragedier, eftersom tragedins höga stil (versspråk och ädlare personer) ansågs mindre lämpad för musikaliska inslag. Sånger i komedier framfördes ofta av skådespelare som gestaltade herdar, nymfer eller clowner.
Under 1700- och 1800-talen skrev många stora kompositörer incidentalmusik för både klassiska och samtida dramatiker. Ibland krävdes stora orkestrar och omfattande partitur. Exempel på kompositörer och verk som blivit särskilt kända är:
- Felix Mendelssohn och scenmusiken till Shakespeares "En midsommarnattsdröm" (komponerad 1842) — innehåller bland annat den berömda "Wedding March".
- Beethoven, som skrev musik till Goethes pjäs Egmont. Ouvertyren beskriver det spanska förtrycket av Nederländerna, vilket ligger i berättelsens centrum.
- Schubert och den så kallade Rosamunde-ouvertyren, som härstammar från en pjäs kallad Die Zauberharfe (Den magiska harpan).
- Schumann skrev musik som inspirerades av pjäsen Manfred; hans musik var till stor del fristående konst och var inte nödvändigtvis avsedd för uppförande tillsammans med dramat.
- Sibelius skrev scenmusik till Maeterlincks Pelléas et Mélisande, och Grieg skapade den berömda musiken till Ibsens Peer Gynt, som ofta spelas i form av två konsertsviter.
I många fall lever incidentalmusiken vidare som konsertmusik — ouvertyrer, sviter eller enskilda stycken spelas numera ofta fristående i konserthus snarare än som en del av den ursprungliga teaterföreställningen.
Funktioner och former
Incidentalmusik kan fylla flera funktioner i en pjäs:
- Stämningsskapande: skapar atmosfär och känsla för scenen.
- Betonande av handling: markerar viktiga vändpunkter eller känslomässiga höjdpunkter.
- Övergångar: ljudlig markerar scen- och scenbyten eller tidshopp.
- Karaktärisering: tematiska motiv kan kopplas till personer eller idéer i dramat.
- Underhållning: inslag av sång och dans som kompletterar handlingen.
Formmässigt varierar incidentalmusik från korta melodier till större orkesterstycken och kompletta sviter. En del musik är strikt "funktionell" (skriven för att synkronisera med scener), medan annan musik är mer konstnärligt fristående och lämpar sig för konsertframförande.
1900-talet och nutida användning
Under 1900-talet förändrades teaterns musikaliska uttryck. I vissa traditioner användes mindre incidentalmusik, men andra riktningar utvecklade ny scenmusik. Brecht arbetade med kompositörer som Weill och Eisler för att skapa en populärmusik som bar hans politiska och didaktiska budskap; deras musik liknar kabarémusik och är ett exempel på hur incidentalmusik kunde få en tydlig ideologisk funktion.
Numera används både akustisk och elektronisk musik, ljuddesign och fonogram i teaterproduktioner. Modern dramatik använder ofta:
- Elektroniska ljudlandskap och samplingar för att bygga atmosfär.
- Levande musiker på scen som en del av scenbilden.
- Teman och motiv som återkommer och utvecklas genom föreställningen.
Incidentalmusiken har också en tydlig släktskap med film- och TV-musik: många tekniker — underscoring, motivarbete, orkestrering för att förstärka dramatisk handling — går igen i båda konstarterna.
Kända exempel och konsertliv
Många verk som ursprungligen var tänkta för teatern har blivit centrala i konsertrepertoaren. Ofta arrangeras "sviter" ur incidentalmusiken, där kompositören eller senare arrangörer plockar ut de mest melodiska eller dramatiskt verksamma delarna för konsertframförande. Exempel är Mendelssohns musik till En midsommarnattsdröm och Griegs sviter ur Peer Gynt. Sådana sviter fungerar både som dokument över ett pjäsvärde och som fristående konstverk.
Sammanfattningsvis är incidentalmusik en mångsidig och historiskt viktig genre inom scenkonsten — från antikens körsånger till moderna elektroniska ljudlandskap — med en särskild förmåga att binda samman musik och dramatik och samtidigt lämna verk som lever vidare i konsertsalen.
Frågor och svar
F: Vad är scenisk musik?
S: Scenmusik är musik som har skrivits för en pjäs. Den används mellan scenerna eller för särskilt viktiga moment i pjäsen eller för sånger som sjungs av skådespelarna, och den är inte lika viktig som själva pjäsen.
F: När användes scenmusik för första gången?
S: Incidental music användes för första gången så långt tillbaka som till antikens Grekland. Den var också populär under 1500- och 1600-talen, särskilt i Shakespeares pjäser.
F: Hur användes scenmusik i komedier respektive tragedier?
S: I komedier användes scenmusik oftare än i tragedier. Tragedier handlade om viktiga personer som talade på vers och var för ädla för att sjunga, medan man tyckte att komedier var lämpligare att inkludera sånger som vanligtvis sjöngs av skådespelare som spelade herdar, nymfer eller clowner.
F: Vilka är några kända kompositörer av scenmusik?
Svar: Några kända kompositörer av scenmusik är Felix Mendelssohn (för En midsommarnattsdröm), Beethoven (för Goethes Egmont), Schubert (för Die Zauberharfe), Schumann (för Manfred), Sibelius (för Maeterlincks Pelléas et Mélisande) och Grieg (för Ibsens Peer Gynt).
F: Komponeras scenmusik fortfarande i dag?
S: Ja, även om det inte var så vanligt under 1900-talet på grund av att politiska propagandapjäser behövde en ny typ av populärmusik. Kompositörer som Weill och Eisler skrev denna typ av kabaréliknande musikaliska ackompanjemang till Brechts pjäser. Numera används ofta elektronisk musik i pjäser i stället för traditionella orkesterstycken.
F: Framförs vanligtvis ouvertyrer från dessa kompositioner separat vid konserter?
S: Ja, många ouvertyrer från dessa kompositioner framförs numera separat vid konserter i stället för att spelas tillsammans med den ursprungliga pjäsen.
Sök