Engelska alfabetet: bokstäver, uttal, historia och typografi

Gamla engelska

Det engelska språket skrevs först med anglosaxiska futhorc-runor, som använts sedan 500-talet. Detta alfabet fördes till det nuvarande England av anglosaxiska bosättare, tillsammans med gammal engelska, den tidigaste formen av språket. Mycket få exempel på denna form av skriven gammal engelska har överlevt, och de flesta av dessa är korta skrifter eller stycken.

Den latinska skriften, som infördes av kristna missionärer, började ersätta den anglosaxiska futhorc från omkring 700-talet, även om de två fortfarande användes parallellt under en tid. Futhorc påverkade det nya latinbaserade engelska alfabetet genom att ge det bokstäverna thorn (Þ þ) och wynn (Ƿ ƿ). Bokstaven eth (Ð ð) utformades senare som en omskrivning av bokstaven dee (D d d), och slutligen skapades yogh (Ȝ ȝ) av normandiska skribenter från det öländska g i äldre engelska och irländska, och användes tillsammans med deras karolingiska g.

A-e-ligaturen ash (Æ æ) antogs som en egen bokstav, uppkallad efter en futhorc-runa æsc. I den mycket tidiga äldre engelskan förekom också o-e ligaturen ethel (Œ œ) som en egen bokstav, också den uppkallad efter en runa, œðel ^[]. Även v-v- eller u-u-ligaturen dubbel-u (W w w) användes.

År 1011 antecknade en munk vid namn Byrhtferð den traditionella ordningen för det gamla engelska alfabetet. Han listade först de 24 bokstäverna i det latinska alfabetet (inklusive ampersand), sedan ytterligare fem engelska bokstäver, med början i den tironiska noten ond (⁊), en ö-symbol för och:

A B C D E F G H I K L M N O P Q R S T V X Y Z & ⁊ Ƿ Þ Ð Æ

Modern engelska

I alfabetet för modern engelska finns inte thorn (þ), eth (ð), wynn (ƿ), yogh (ȝ), ash (æ) och ethel (œ). Genom latinska lån återinfördes homografer av ash och ethel i medelengelska och tidigmodern engelska, även om de inte anses vara samma bokstäver^[] utan snarare ligaturer, och i vilket fall som helst är de något gammalmodiga. Thorn och eth ersattes båda av th, även om thorn fortsatte att existera under en tid, och dess små bokstäver blev allt svårare att skilja från det minuskulära y i de flesta handskrifter. Y i stället för th kan fortfarande ses i pseudoarkiasmer (moderna skrifter som stavas för att se ut som äldre ord eller fraser), till exempel "Ye Olde Booke Shoppe". Bokstäverna þ och ð används fortfarande i dagens isländska medan ð fortfarande används i dagens färöiska. Wynn försvann från engelskan runt 1300-talet då det ersattes av uu, som slutligen utvecklades till det moderna w. Yogh försvann runt 1400-talet och ersattes vanligtvis av gh.

På 1500-talet skrevs bokstäverna u och j som separata bokstäver från v respektive i, medan de två förstnämnda bokstäverna tidigare bara var olika former av de två sistnämnda bokstäverna. w blev också en egen bokstav, snarare än att betraktas som två olika bokstäver. Med dessa förändringar har det engelska alfabetet nu 26 bokstäver:

A B C D E F G H H I J J K L L M N O O P Q R S T U V W X Y Z

Den alternativa formen long s (ſ) med små bokstäver fanns kvar i tidig modern engelska och användes i icke-finalposition fram till början av 1800-talet.

Olika alfabet har föreslagits för engelsk skrift - de flesta som utvidgar eller ersätter det engelska grundalfabetet - såsom Deseret-alfabetet, det shaviska alfabetet, Gregg-snittalfabetet osv.

Diakritiska tecken (extra tecken för att hjälpa andra än modersmålstalare med uttalet) förekommer främst i låneord som naïve och façade. I takt med att sådana ord blir en normal del av det engelska ordförrådet finns det en tendens att ta bort diakritiska tecken, vilket har skett med gamla lån från franskan, till exempel hôtel. Informell engelsk skrift tenderar att göra sig av med diakritiska tecken på grund av att de saknas på tangentbordet, medan professionella copywriters och sättare tenderar att inkludera dem, till exempel Microsoft Word. Ord som fortfarande anses vara utländska tenderar att behålla dem; till exempel använder den enda stavning av soupçon som finns i engelska ordböcker (OED och andra) diakritiska tecken. Diakritiska tecken behålls också oftare när det annars skulle kunna uppstå förväxling med ett annat ord (t.ex. resumé (eller resumé) i stället för resume), och sällan till och med läggs till (som i maté, från spanska yerba mate, men enligt mönstret i café, från franska).

Ibland, särskilt i äldre skrifter, används diakritiska tecken för att visa ordets stavelser: cursed (verb) uttalas med en stavelse, medan cursèd (adjektiv) uttalas med två stavelser. È används ofta i poesi, till exempel i Shakespeares sonetter. J.R.R. Tolkien använder ë, som i O wingëd crown. På samma sätt representerar bokstäverna -oo- i chicken coop ett enda vokalljud (en digraf), medan de i föråldrade stavningar som zoölogist och coöperation representerar två. Denna användning av diaeresis förekommer sällan, men används fortfarande på 2000-talet i vissa publikationer, till exempel MIT Technology Review och The New Yorker.

En akut, grav eller diaeresis kan också placeras över ett "e" i slutet av ett ord för att ange att det inte är stumt, som i saké. I allmänhet används dessa markeringar ofta inte, även om de skulle kunna underlätta en viss grad av förvirring.

& har ibland dykt upp i slutet av det engelska alfabetet, som i Byrhtferð's bokstavslista år 1011. Historiskt sett är figuren en ligatur för bokstäverna Et. På engelska och många andra språk används den för att representera ordet och och ibland det latinska ordet et, som i förkortningen &c (et cetera).

Apostrof är inte en del av det engelska alfabetet, men används för att förkorta engelska fraser. Några få ordpar, såsom its (tillhör det) och it's (det är eller har), were (plural av was) och we're (vi är), och shed (att bli av med) och she'd (hon skulle eller hade), skiljer sig i skrift endast genom att ha eller inte ha en apostrof. Apostrof skiljer också de possessiva ändelserna -'s och -s' från den vanliga pluraländelsen -s, en praxis som började tillämpas på 1700-talet; tidigare skrevs alla tre ändelserna -s, vilket kunde leda till förvirring (som i apostlarnas ord).

Bokstävernas namn stavas sällan ut, utom när de används i sammansatta ord (t.ex. tee-shirt, deejay, emcee, okay, aitchless etc.), i avledda former (t.ex. exed out, effing, to eff and blind etc.) och i namn på objekt som är uppkallade efter bokstäver (t.ex. em (mellanslag) i tryckeri och wye (korsning) i järnvägstrafik). De former som anges nedan är hämtade från Oxford English Dictionary. Vokaler står för sig själva, och konsonanter har vanligtvis formen konsonant + ee eller e + konsonant (t.ex. bee och ef). Undantagen är bokstäverna aitch, jay, kay, cue, ar, ess (men es- i sammansättningar ), wye och zed. Pluraler av konsonanter slutar på -s (bees, efs, ems) eller, i fallen aitch, ess och ex, på -es (aitches, esses, exes). Pluraler av vokaler slutar på -es (aes, ees, ies, oes, ues); dessa är sällsynta. Naturligtvis kan alla bokstäver stå för sig själva, i allmänhet i stor bokstavsform (okej eller OK, emcee eller MC), och pluralerna kan baseras på dessa (aes eller As, cees eller Cs, osv. ).

Vissa bokstavsgrupper, t.ex. pee och bee eller em och en, kan lätt förväxlas i tal, särskilt när de hörs via telefon eller radiokommunikation. Bokstavsalfabet som ICAO:s bokstavsalfabet, som används av flygplanspiloter, poliser och andra, är utformade för att undvika denna förvirring genom att ge varje bokstav ett namn som låter helt annorlunda än alla andra.

Etymologi

Bokstavsnamnen är till största delen direkta efterföljare till de latinska (och etruskiska) namnen via franskan.

De regelbundna fonologiska utvecklingar (i ungefärlig kronologisk ordning) är:

• Palatalisering före främre vokaler av latinets /k/ successivt till /tʃ/, /ts/ och slutligen till mellanfranska /s/. Påverkar C.
• palatalisering före främre vokaler av latinets /ɡ/ till protoromanskt och mellanfranskt /dʒ/. Påverkar G.
• Fronting av latinets /uː/ till mellanfranska /yː/, som blev mellanengelska /iw/ och sedan modern engelska /juː/. Påverkar Q, U.
• den inkonsekventa sänkningen av medelengelska /ɛr/ till /ar/. Påverkar R.
• den stora vokalförskjutningen, som innebär att alla långa vokaler på medelengelska förskjuts. Det påverkar A, B, C, D, E, G, H, I, K, O, P, T och förmodligen Y.

De nya formerna är aitch, en regelbunden utveckling av medeltida latin acca; jay, en ny bokstav som förmodligen vokaliseras som grannbokstaven kay för att undvika förväxling med det etablerade gee (det andra namnet, jy, är hämtat från franskan); vee, en ny bokstav som namnges i analogi med majoriteten; dubbel-u, en ny bokstav, självförklarande (namnet på latinets V var ū); wye, av oklart ursprung men med en antecedent i fornfranska wi; zee, en amerikansk utjämning av zed i analogi med majoriteten; och izzard, från den romanska frasen i zed eller i zeto "och Z" som man säger när man reciterar alfabetet.

Bokstäverna A, E, I, O och U betraktas som vokalbokstäver, eftersom de (utom när de är tysta) representerar vokaler; de övriga bokstäverna betraktas som konsonantbokstäver, eftersom de i allmänhet representerar konsonanter när de inte är tysta. Y representerar dock ofta både en vokal och en konsonant (t.ex. "myth"), liksom mycket sällan W (t.ex. "cwm"). Omvänt representerar U och I ibland en konsonant (t.ex. "quiz" respektive "onion").

W och Y kallas ibland för semivokaler av lingvister.

Den mest använda bokstaven på engelska är E. Den minst använda bokstaven är Z.

Tabellen nedan visar hur ofta bokstäver används i engelsk skrift^{, [d]}även om frekvensen varierar något beroende på typ av text.

• Alfabetssång
• Natos fonetiska alfabet
• Engelsk ortografi
• Reformen av den engelska stavningen
• Amerikanskt manuellt alfabet
• Tvåhandiga manuella alfabet
• Engelsk punktskrift
• Amerikansk punktskrift
• New York Point