Fältartilleri i det amerikanska inbördeskriget

Kanon med slätborrad kanon

Innan det amerikanska inbördeskriget bröt ut uppmuntrade USA:s regering inte till någon ny utveckling av krigsmateriel. De flesta experter på krigsmateriel i USA:s materielavdelning var äldre militärer som trodde att det som fungerade under det mexikansk-amerikanska kriget skulle fungera nu och inte behövde förbättras. Uppfinnarna var tvungna att gå igenom åratal av fältexperiment och politisk byråkrati bara för att få sina idéer införda. De flesta använde sina egna pengar och kunde förlora alla sina pengar när de försökte införa en ny idé.

Tidiga kanoner identifierades med termen "pounder" (förkortat "pdr"). Detta hänvisade till vikten på den kanonkula som kanonen avfyrade. Till exempel avfyrade en 12 pounder en rund 5,4 kg (12 pounds) massiv stålbit. På 1600-talet, när haubitsar utvecklades, började termen pounder användas allt mindre även om den användes under inbördeskriget. Glattborrningar omfattade både kanoner och haubitsar. Båda hade kortare pipor och använde sig av en högre bana. Båda var mindre träffsäkra än riflade kanoner.

Den 12-pundiga Napoleon-modellen från 1857 med grön pipa utgjorde 40 procent av kanonerna på båda sidor. Det var den mest använda kanonen. De var tunga med sina 1 200 kg (2 600 pund) vilket gjorde dem svåra att dra för ett sexhästars ekipage. Napoleonens kanonbesättning bestod av sex män. Den kunde avfyra en kula, en granat eller ett kanisterskott på en räckvidd av 1 400 yards (1 300 m) med en hastighet av 1 440 fot per sekund (eller 439 meter per sekund). Den använde en laddning på 1,1 kg svartkrut. Unionen tillverkade 1 156 enheter medan konfederationen tillverkade 501. Eftersom de inte hade Nordens tillverkningskapacitet försökte konfederationerna erövra så många unionstillverkade Napoleon 12-pundiga pistoler som de kunde. Modell 1857 tillverkades för att ersätta modell 1841 6-pundare, men båda användes under inbördeskriget av nödvändighet.

För avstånd på 400 yards (370 m) eller mindre var den effektivaste fältpjäsen 12-pundiga haubitsen av modell 1842. Den vägde endast 360 kg och kunde lätt flyttas till sin position för hand. Dess stora granater gav den mycket god eldkraft, men dess korta räckvidd (drygt 910 meter) var mindre än 6-pundskanonens. De var lätta mål för fiendens artilleri som vanligtvis hade större räckvidd. De var populära för nära infanteristöd. Vid slaget vid Gettysburg var det meningen att nio av dessa skulle följa med Picketts anfall. På grund av viss förvirring bland de konfedererade leden angående orderna och mycket exakt artilleribeskjutning från unionen, togs alla nio ut ur slaget innan Picketts män korsade fältet. De slätborrade kanonerna förblev den mest gynnade tekniken under kriget.

Delar av en kanon ( klicka för att förstora )

Kanon med räfflad kanon

"Skillnaden i noggrannhet är att en slätborrad bössa kan träffa ladan på en mils avstånd, medan en riflad bössa kan träffa ladugårdsdörren."

Även om de mest användes av unionsarmén var riflade kanoner fortfarande en ny idé och var inte särskilt populära bland artilleriofficerare och fältbefälhavare. Rifflade kanoner betecknades med hjälp av diametern på pipans borrning i tum. År 1860 rekommenderade Ordnance Board att hälften av de befintliga slätborrade kanonerna i brons skulle vara riflade. Men detta försvagade kanonerna till den grad att de inte klarade av att avfyra. Så experimentet avslutades snabbt. Vanligtvis klarade tunnorna på kanoner med slätborrning endast cirka 500 skott innan de måste bytas ut. Riflade tunnor visade sig hålla mycket längre i fält. De brittiskt tillverkade Armstrong- och Whitworth-kanonerna var bra vapen, men det fanns inte tillräckligt många av dem för att de skulle ha någon större inverkan på kriget. Ett problem med de riflade kanonerna var att de avfyrade för långt för att skyttarna skulle kunna se exakt hur de avsåg sina mål. När artilleriobservatörer och ballonger användes för artillerispotning ökade de riflade kanonernas noggrannhet. Att utbilda artilleribesättningar i användningen av riflade kanoner tog längre tid och var svårare. General George McClellan hörde till de unionsofficerare som ansåg att den amerikanska terrängen inte var väl lämpad för dessa vapens mycket långa räckvidd. Jefferson Davis, konfederationens president, var av samma åsikt. Alla dessa faktorer bidrog till att de riflade kanonerna accepterades långsamt.

Den kanon som kallas 3-tums Ordnance Rifle (även kallad 3-tums Wrought Iron Rifle) var en tidig favorit hos Ordnance Board på grund av sin noggrannhet. Dessa och andra riflade kanoner kännetecknades av sina svarta pipor. Ungefär 1 000 köptes in under kriget. De tillverkades av Phoenix Iron Works i Phoenixville i Pennsylvania. De tillverkades av smidesjärnstrimmor som böjdes på en dorn och sedan svetsades ihop. De maskinbearbetades sedan till sin slutliga form. De tidiga prototyperna avfyrades 500 gånger utan några tecken på slitage. Den var exakt och pålitlig i strid. Konfederationen tillverkade också ett 3-tums ordningsgevär. Men användningen av lågkvalitativ järnmalm och sämre riflingmaskineri gjorde dessa gevär mindre tillförlitliga.

En annan populär riflad typ var Parrott-gevären. Den ursprungliga 10-pundsmodellen hade en borrning på 74 mm (2,9 tum). Detta ändrades till 3 tum (76 mm) för att standardisera rundan. De hade pipor av gjutjärn med en förstärkningsremsa av smidesjärn svetsad runt bakstycket (baksidan av kanonen).

Foto av en 3-tums kanon i Gettysburg National Military Park

Artilleripjäser

Det fanns i princip fyra typer av artilleripjäser som användes under inbördeskriget:

• Solid Round Shot - Detta är en solid järnboll som kan färdas flera kilometer. De var utformade för att krossa målet.
• Sprängkapsel - Detta var en ihålig rund järnkula fylld med svartkrut. Den hade en stubin som fick järnkulan att explodera när den nådde målet. Människor idag hittar ibland dessa kulor begravda på åkrar och bakgårdar. De kan fortfarande explodera med dödliga följder.
• Sfäriskt hölje - Den är också fylld med krut och har en stubin. Det ihåliga området är också fyllt med små järnkulor. Används mot trupper och var vanligtvis tidsinställd för att avfyras i brösthöjd. Hylseskottet var utformat för att döda eller skada fientliga soldater på maximalt avstånd som kanonen kunde avfyra.
• Canister Shot - Liksom sfärisk hylsa är det en splitterpatron som används mot fientliga truppformationer. Den innehåller vanligen mellan 20 och 30 stora fasta runda kulor. När den avfyras sprider den sig i en konform från mynningen som en stor hagelstöt. När det var ont om kanisterkulor användes spik, skrot eller andra material. Canister var ett vapen med kort räckvidd som vanligtvis var effektivt på upp till 250 yards (230 m). Vissa artilleriledare använde sig av en teknik som gick ut på att skjuta kanister mot marken framför framryckande trupper. Effekten var att kanisterskotten studsade in i formationen och orsakade fler dödsfall.

Artilleriskotbehållare för en 12-pundig kanon

Vapenbesättningar

För en genomsnittlig artilleripjäs krävdes åtta välutbildade artillerister för att bilda en kanonbesättning. Varje medlem av besättningen var tvärutbildad för att utföra alla de uppgifter som krävs för att sköta en kanon. Om en besättningsmedlem dödades eller sårades kunde en annan besättningsmedlem ta hans plats. Kanonbesättningar var bland de bäst utbildade soldaterna i både konfedererade och unionsarméer. De var också sårbara. De var tvungna att se sitt mål för att kunna träffa det. Om de kunde se sitt mål kunde de fientliga soldater som de siktade på se dem.

För att en kanonbesättning skulle kunna avfyra maximalt antal exakta skott per minut använde man ett system där varje man hade ett nummer. Hans nummer angav hans huvuduppgift:

• Nummer 1 - Svampar ut pipan för att fukta ner eventuella heta punkter eller gnistor. Därefter trycker han in rundan (kanonkula och krut eller granat) i pipan.
• Nummer 2 - Använder en "mask" (en stor korkskruv på en stång) för att se till att inget fastnar i tunnan. Därefter laddar han patronen och laddningen i pipan, redo för ramning.
• Nummer 3 - Täcker ventilationshålet med tummen i en speciell handske. Därefter genomborrar han den laddade krutpåsen med en spik.
• Nummer 4 - Placerar friktionsbrickan i det ventilationshål som just förberetts i nummer 3. På kommandot "eld" drar han i det snöre som är fäst vid tändstiftet, vilket avfyrar vapnet.
• Nummer 5 - För rundan från limbinen till artilleripjäsen.
• Nummer 6 - Ansvarar för ammunitionslådan på limbern och förbereder friktionsprimers.
• Nummer 7 - Hands rundan varje gång till nummer 5.
• Gunner - Riktar och siktar in artilleripjäsen.

Varje kanon eller artilleripjäs hade en sergeant som var befälhavare för kanonen.

Besättning för vapen

Batteripersonalen

• Sektionschef - En löjtnant ledde en "sektion" med två kanoner.
• Batterikommendör - En kapten ledde vanligtvis ett batteri med sex kanoner (fyra kanoner i ett konfedererat batteri).
• Förste sergeant - Även kallad ordningsvakt, han hjälpte batteriets befälhavare med administrativa uppgifter. Han var andreman till sin kapten.
• Quartermaster Sergeant - ansvarade för försörjning och logistik.
• Artificer - En smed som reparerade kanoner.
• Hovslagare - höll hästarna skodda.
• Bugler - En eller två per batteri. En hornblåsare var vanligtvis vid batterichefens sida och hornblåsaren kunde höras över ett stort avstånd. Artilleriets signalhornsutrop var nästan identiska med kavalleriets signalhornsutrop.
• Guidon - bar batteriets färger. Han var ofta den mest betrodda mannen i enheten.

• Teamsters och Wagoneers - För att hantera alla hästlag och vagnar som behövdes för att flytta batteriet.