Homo erectus | utdöda arter av släktet Homo

Några egenskaper

Skalle och hjärna

H. erectus hade en större kraniekapacitet (hjärnstorlek) än den tidigare Homo habilis. De tidigaste kvarlevorna av H. erectus har en kraniekapacitet på 850 cm³, medan de senaste javanska exemplaren mäter upp till 1100 cm³. Detta överlappar det hos H. sapiens: frontalbenet är mindre sluttande och tandbågarna mindre än hos australopithecinerna. Ansiktet är mer vertikalt (mindre utskjutande) än hos australopithecinerna eller H. habilis, med stora ögonbrynsränder och mindre framträdande kindben.

Hår

Denna uppenbara skillnad mellan apor och människor är ofta obeaktad. Den är svår att förklara.

Kroppshår skyddar huden mot sår, bett, värme, kyla och UV-strålning. Det används också som kommunikationsverktyg och som kamouflage.

Den första medlemmen av släktet Homo som var hårlös var Homo erectus, som uppstod för cirka 1,6 miljoner år sedan. Att kroppsvärmen avleddes är fortfarande den mest allmänt accepterade evolutionära förklaringen till att de tidiga medlemmarna av släktet Homo förlorade sin kroppsbehåring. Minskningen av hår och ökningen av svettkörtlar gjorde det lättare för deras kroppar att svalna. Människans förfäder flyttade från att leva i skuggiga skogar till öppen savann. Denna förändring av miljön ledde till en förändring av kosten, från till stor del vegetarisk till jakt. Jakten på vilt på savannen ökade också behovet av att reglera kroppsvärmen.

Antropologen och paleobiologen Nina Jablonski tror att förmågan att förlora kroppsvärme genom att svettas bidrog till att hjärnan kunde utvidgas dramatiskt. Hjärnan är det mest temperaturkänsliga mänskliga organet. Förlusten av päls var också en faktor i andra anpassningar. En del av dessa förändringar tros vara resultatet av sexuellt urval. Genom att välja fler hårlösa partner påskyndade människan förändringar som först skedde genom naturligt urval. Det sexuella urvalet kan också förklara varför människan har kvar sitt hår i pubisområdet och armhålorna, som är platser för feromoner, medan håret på huvudet fortsatte att ge skydd mot solen. Människan hade hårlöshet, upprätt hållning och hög hjärnkapacitet för 260 000 till 350 000 år sedan.

Höjd och sexuell dimorfism

Dessa tidiga homininer var ungefär 1,79 m långa, endast 17 procent av de moderna manliga människorna är längre. De var slanka och hade långa armar och ben.

Den sexuella dimorfismen mellan hanar och honor var något större än hos den moderna människan, och hanarna var ungefär 25 procent större än honorna. Upptäckten av skelettet KNM-WT 15000, "Turkana boy" (Homo ergaster), som Richard Leakey och Kamoya Kimeu gjorde nära Turkana-sjön i Kenya 1984, är ett av de mest kompletta hominidskelett som upptäckts och har bidragit starkt till tolkningen av människans fysiologiska utveckling.

Verktyg

Det mest utmärkande verktyget från erectus var den acheuleiska handyxan, som uppfanns för första gången för 1,8 miljoner år sedan (mya). Denna handyxa tillverkades genom att en lämplig sten flisades med en hammarsten. Senare använde neandertalarna en mjuk hammare gjord av hjorthornsben för att göra bättre verktyg. Den acheuleiska handyxan varade i över en miljon år som det viktigaste verktyget. Den användes främst för att slakta kött. Detta vet vi eftersom olika användningsområden lämnar olika mikroslitage på handyxans ytor.

Efterkommande och underarter

Homo erectus är fortfarande en av de mest framgångsrika och långlivade arterna i Homo-släktet. Den anses allmänt ha gett upphov till ett antal efterföljande arter och underarter. Det äldsta kända exemplaret av den gamla människan hittades i södra Afrika.

• Homo erectus:

Homo ergaster, Homo erectus pekinensis,

• Andra besläktade arter:

Homo antecessor, Homo cepranensis, Homo floresiensis, Homo georgicus Homo heidelbergensis, Homo neanderthalensis, Homo rhodesiensis, Homo sapiens,

Enskilda fossiler

Några av de viktigaste fossilerna av Homo erectus:

• Indonesien (ön Java): Trinil 2 (holotyp), Sangiran-samlingen, Sambungmachan-samlingen, Ngandong-samlingen.
• Kina: Lantian (Gongwangling och Chenjiawo), Yunxian, Zhoukoudian, Nanjing, Hexian.
• Indien: Narmada (taxonomisk status omdiskuterad!)
• Kenya: WT 15000 (Nariokotome), ER 3883, ER 3733
• Tanzania: OH 9
• Vietnam: Norra, Tham Khuyen, Hoa Binh
• Republiken Georgien: Dmanisi samling
• Turkiet: Kocabas fossil

Ny forskning

Fossila H. erectus-kranier som hittades på Java på 1930-talet har nyligen omdaterats. Det finns 12 skallehuvuden (övre delen av kraniet) och två benben från underbenet. Den senaste forskningen visar att H. erectus på Java överlevde till för cirka 100 000 år sedan. Forskningen ger en definitiv ålder på mellan 117 000 och 108 000 år sedan. Det är en mycket längre överlevnad än i någon annan del av världen, såvitt känt. Detta innebär, enligt rapporten, att H. erectus fortfarande fanns kvar när vår egen art vandrade [någon annanstans] på jorden. Java är en ö, och förmodligen hade den ännu inte upptäckts av neandertalare eller vår egen art. Resterna tyder på att vår egen art inte nådde Java förrän för cirka 39 000 år sedan.

Relaterade sidor

• Australopithecus
• Människans tidslinje
• Livets tidslinje