Homotherium

Det vi har som bevis kommer från skeletten. Av tänderna att döma skulle dess dödssätt ha varit något annorlunda än Smilodons. Hörntänderna ser ut att ha använts för att sticka snarare än att skära. Kroppens uppbyggnad är mycket starkare framtill och tyngre än moderna katter, vilket tyder på en bakhållsstrategi. Detta tyder i sin tur på att de har skydd i skogsmarker, som var mycket vanliga under Pliocen och en stor del av Pleistocen.

Skallen har anmärkningsvärda egenskaper. De främre framtänderna var proportionellt sett mycket större än hos moderna katter och stod stolt framför hörntänderna. De måste ha spelat en roll för att hålla fast och dra i bytet. De köttskärande kindtänderna baktill var enorma. Benen var ganska långa, med frambenen längre än bakbenen. Den korta svansen och den korta ländryggen kompletterar bilden av ett mycket starkt djur som kunde brottas med stora byten. En rimlig sammanfattning är att Homotherium hade egenskaper som kombinerade dem hos hyenor och moderna stora katter. Den kunde jaga i bakhåll, men också jaga över långa avstånd i måttlig hastighet. Den var verksam i öppna skogsmarker.

Möjligen fungerade alla dessa sabeltandar genom att hoppa upp på bytets hals, hålla sig fast med sina starka framben och gräva sig in i bytets hals med tänderna. Deras hörntänder kunde tränga igenom skinnet på stora däggdjur, till skillnad från moderna lejon som måste kväva sina byten.

Skelett från Homotherium har hittats tillsammans med skelett från mammutar, mastodonter och noshörningar. Detta innebär att unga elefanter kan ha stått på deras meny.