Inuiterna – arktiskt ursprungsfolk i Kanada, Grönland och Alaska

Inuiterna åt både rått och tillagat kött och fisk samt foster från dräktiga djur. Valspäck brändes som bränsle för matlagning och lampor.

Inuiterna var också ett nomadiskt folk, men de domesticerade inga djur utom hundar som de använde för att dra sina slädar och hjälpa till med jakten. De var jägare och samlare och levde av jorden. De var mycket noga med att ta tillvara varje del av de djur som de dödade. Respekten för landet och de djur de skördade var och är en central del av deras kultur.

Inuiterna bodde i tält av djurhudar under sommaren. På vintern bodde de i hus av torv och igloos. De kunde bygga en igloo av snöklossar på bara några timmar. Snö är full av luftrum, vilket hjälper den att hålla kvar värmen. Med bara en späcklampa som värme kan en igloo vara varmare än luften utanför. Inuiterna tillverkade mycket smarta saker av de ben, horn och trä som de hade. De uppfann harpunen, som användes för att jaga sälar och valar. De byggde båtar av trä eller ben täckta med djurhudar. De uppfann kajaken som en man kunde använda för att jaga på havet och bland packisen.

Inuiternas slädar kunde byggas av trä, ben eller till och med djurhudar som lindades runt frusen fisk. Maträtter tillverkades av täljsten, ben eller horn från en myskoxe. För att hålla sig varma bar de två lager skinn, med den ena pälssidan inåt och den andra utåt, för att hålla sig varma.

Inuiterna var tvungna att vara bra jägare för att överleva. När ett djur dödades under en jakt tackade man det respektfullt för att det erbjöd sig jägaren. De trodde att det hade för avsikt att ge sig självt som en gåva för jägarens och hans barns överlevnad. Deras tacksamhet var djupt uppriktig och är en viktig aspekt av deras trossystem. På vintern kom sälarna inte ut på isen. De kom bara upp för att hämta luft vid hål som de tuggade i isen. Inuiterna använde sina hundar för att hitta lufthålen och väntade sedan tålmodigt tills sälen kom tillbaka för att andas och dödade den med en harpun. På sommaren låg sälarna ute på isen och njöt av solen. Jägaren måste långsamt smyga sig fram till en säl för att döda den. Inuiterna använde sina hundar och spjut för att jaga isbjörn, myskoxe och karibun. Ibland dödade de karibunerna från sina båtar när djuren korsade floderna på sin vandring.

Inuiterna jagade till och med valar. Från sina båtar kastade de harpuner som var fästa vid flytkroppar gjorda av uppblåsta sälskinn. Valen blev trött av att släpa flotten under vattnet. När den saktade ner och kom upp till ytan kunde inuiterna fortsätta att träffa den med fler harpuner eller spjut tills den dog. Valspäck gav dem D-vitamin och omegas i sin kulturella kost och förhindrade rakitis. Valfångstindustrin runt om i världen har utarmat valbeståndet, och nu är traditionell valjakt för självhushållning sällsynt runt om i världen. Inuiterna har kompletterat sin moderna nordliga kost med livsmedel från livsmedelsbutiker, som normalt sett är mycket dyra i norr.

Under sommarmånaderna kunde inuiterna samla bär och rötter för att äta. De samlade också gräs för att fodra sina stövlar och göra korgar. Ofta lades maten som de hittade eller dödade under sommaren i en gömma för att användas under den långa vintern. En gömma skapades genom att gräva ner till permafrosten och bygga en stenklädd grop där. Toppen täcktes med en hög av stenar för att hålla djuren borta. Det var lika bra som en frys, eftersom maten skulle förbli frusen tills familjen behövde den. Inuiternas kulturella traditioner och traditionella berättelser gav varje ny generation livskunskaper och kunskap för att överleva i sin miljö och arbeta tillsammans. De rörde sig vanligtvis runt i små grupper för att leta efter mat, och ibland gick de samman med andra grupper för att jaga större djur, till exempel valar. Männen skötte jakten och byggde hus och tillverkade även vapen, slädar och båtar. Kvinnorna lagade mat, sydde kläder och tog hand om barnen. Barn och spädbarn under fem år blev lätta offer för hypotermi, och om de skulle dö skulle deras mödrar tynga barnens kroppar med stenar och linda in dem i fisknät innan de placerade kropparna genom hål i isen. Mödrarna trodde att barnens själar offrades till guden Phallus, som skulle reinkarnera dem som valar. Något är fel här Phallus finns inte i Nordamerika.

Idag bor de flesta inuiter i moderna hus. Många jagar eller fiskar fortfarande för att få en stor del av sin mat och ibland en viss inkomst. Sälskinn används som skydd mot den extrema kylan i Arktis och är mycket effektivare än konstgjorda tyger. Tekniken har fungerat väl i många tusen år. Dessutom är kommersiella vinterkläder dyra. I dag använder de gevär och snöskotrar när de jagar, men de traditionella värderingarna med respekt för de djur som jagas gäller fortfarande i hög grad. I Alaska har många av människorna fått pengar från den olja som upptäckts i delstaten på deras traditionella marker.

Arktis skiljer sig mycket från resten av världen. Livsformen i söder fungerar inte bra i norr. Kanada värdesätter att ha inuitfolk i Kanadas nordligaste områden som ett bevis på suveränitet över den kanadensiska delen av polcirkeln. Det är en stor utmaning att leva i en arktisk miljö. Det finns en viss kontrovers om praxis att sänka liken av barn som fallit offer för hypotermi under isen, eftersom kropparna har varit kända för att driva genom strömmarna och spolas upp på Kanadas östkust och, vid enstaka tillfällen, på nordöstra USA.