Irokeser

Namn

Irokeserna kallar sig själva för "Haudenosaunee", vilket betyder "Folk i långhuset" eller mer exakt "De bygger ett långhus". De tror att den stora fredsmäklaren kom på namnet när förbundet bildades. Det betyder att nationerna i förbundet ska leva tillsammans som familjer i samma långhus. Symboliskt sett vaktade mohawkerna den östra dörren, eftersom de bodde i öster närmast Hudsonfloden. Seneca vaktade den västra dörren i "stammens långhus", det land de kontrollerade i New York. Onondaga, som bodde i mitten av Haudenosaunee-territoriet, var väktare av förbundets (både bokstavligt och bildligt talat) centrala låga. De franska kolonisatörerna kallade Haudenosaunee för Irokeser. Det finns flera olika platser som detta namn kan ha kommit ifrån:

• Fransk translitterering av irinakhoiw, ett huroniskt (Wyandot) namn för Haudenosaunee. När det användes i negativ bemärkelse betydde det "svarta ormar" eller "riktiga huggormar". Haudenosaunee och huronerna var traditionella fiender, eftersom huronerna var allierade med fransmännen och försökte skydda sin tillgång till pälshandlare.
• Franska lingvister, som Henriette Walter, och antropologer, som Dean Snow, stöder följande förklaring. Innan Frankrike koloniserade Amerika bedrev baskiska fiskare handel med algonquinerna, som var fiender till Haudenosaunee. Ovanstående forskare tror att "irokeser" kommer från ett baskiskt uttryck, hilokoa, som betyder "mördarfolket" och som förändrades på grund av att algonkinare och fransmän uttalade orden på olika sätt.

Historia

Bildandet av förbundet

Förbundets medlemmar talar irokesiska språk som skiljer sig mycket från andra irokesisktalande språk. Detta tyder på att de olika irokesiska stammarna visserligen hade samma historiska och kulturella ursprung, men att de kom ifrån varandra under tillräckligt lång tid för att deras språk skulle bli olika. Arkeologiska bevis visar att irokesiska förfäder levde i Finger Lakes-regionen från åtminstone år 1000 e.Kr.

Efter att ha gått samman i förbundet invaderade irokeserna Ohio River Valley i nuvarande Kentucky för att hitta fler jaktmarker.

Irokesernas förbund ingicks innan de först mötte européer. De flesta arkeologer och antropologer tror att förbundet bildades någon gång mellan 1450 och 1600, även om vissa tror att det var ännu tidigare.

Enligt traditionen bildades förbundet tack vare två män, Deganawida, som ibland kallas den store fredsmäklaren, och Hiawatha. De förde fram ett budskap, som kallades den stora fredslagen, till de stridande irokesiska nationerna. De nationer som anslöt sig till förbundet var Seneca, Onondaga, Oneida, Cayuga och Mohawk. När de väl slutade med de flesta av sina strider blev irokeserna snabbt en av de starkaste styrkorna i 1600- och 1700-talets nordöstra Nordamerika.

Enligt legenden var en ond Onondagahövding vid namn Tadodaho den siste som omvändes till fredens väg av den store fredsmäklaren och Hiawatha. Han blev Haudenosaunees andliga ledare. Detta sägs ha inträffat vid Onondagasjön nära Syracuse, New York. Titeln Tadodaho används fortfarande för förbundets andliga ledare, den femtionde hövdingen, som sitter med Onondaga i rådet. Han är den enda av de femtio som har valts av hela Haudenosaunee-folket. Den nuvarande Tadodaho är Sid Hill från Onondaga nationen.

Bäverkrig

På 1600-talet slogs irokeserna med andra stammar om jaktmark. Detta kallas för bäverkriget.

Franska och indianska kriget

Under det franska och indianska kriget (den nordamerikanska delen av sjuårskriget) ställde sig irokeserna på britternas sida mot fransmännen och deras allierade algonquier, som båda hade varit irokesernas fiender tidigare. Irokeserna hoppades att om de hjälpte britterna skulle de också få fördelar efter kriget. I själva verket var det få irokeser som anslöt sig till kampanjen, och i slaget vid George-sjön överföll en grupp mohawker och fransmän en mohawk-ledd brittisk kolonn i ett bakhåll. Den brittiska regeringen utfärdade efter kriget den kungliga kungörelsen 1763, där det stod att vita människor inte fick bo bortom Appalacherna, men denna kungörelse ignorerades i stort sett av nybyggarna, och irokeserna gick med på att flytta denna gräns igen vid fördraget i Fort Stanwix 1768, där de sålde britterna alla sina återstående anspråk på landområdena mellan floderna Ohio och Tennessee.

Amerikanska revolutionen

Under den amerikanska revolutionen ställde sig många Tuscarora och Oneida på kolonisternas sida, medan Mohawk, Seneca, Onondaga och Cayuga förblev lojala mot Storbritannien. Detta var den första större splittringen bland de sex nationerna. Joseph Louis Cook erbjöd sina tjänster till Förenta staterna och fick ett uppdrag från kongressen som överstelöjtnant - den högsta rang som någon indian hade under kriget. Efter en rad framgångsrika operationer mot bosättningar vid gränsen - ledda av mohawkernas krigshövding Joseph Brant, andra krigshövdingar och brittiska allierade - ville dock det blivande USA hämnas. År 1779 beordrade George Washington Sullivan-kampanjen som leddes av överste Daniel Brodhead och general John Sullivan mot de irokesiska nationerna för att "inte bara överrösta, utan förgöra" den brittisk-indiska alliansen.

Efter den amerikanska revolutionen

Efter kriget tillverkades den gamla centrala eldstaden för förbundet på nytt i Buffalo Creek. Överste Joseph Brant och en grupp irokeser lämnade New York för att bosätta sig i Kanada. Som belöning för sin lojalitet mot den brittiska kronan fick de ett stort landområde, som nu heter Brantford, Ontario, vid Grand River.

Livsmedel

Traditionellt sett var irokeserna en blandning av jordbrukare, fiskare, samlare och jägare, även om det mesta av deras mat kom från jordbruket. De viktigaste grödorna de odlade var majs, bönor och squash, som kallades de tre systrarna och ansågs vara speciella gåvor från Skaparen. Dessa grödor odlas strategiskt. Maten lagrades under vintern och räckte i två till tre år. När marken så småningom blev mindre bördig flyttade irokeserna.

Det var kvinnornas och barnens uppgift att samla in pengar. Vilda rötter, grönt, bär och nötter samlades in på sommaren. På våren tappade man lönnsirap från träden och samlade örter för medicin.

Irokeserna jagade främst hjortar, men även annat vilt, t.ex. vilda kalkoner och flyttfåglar. Muskatt och bäver jagades på vintern. Fiske var också en stor källa till mat eftersom irokeserna bodde nära en stor flod (St. Lawerence River). De fiskade lax, öring, abborre, abborre och sik. På våren fiskade irokeserna med nät, och på vintern gjordes fiskehål i isen.

Kvinnor i samhället

När amerikaner och kanadensare av europeisk härkomst började studera irokesiska sedvänjor på 1700- och 1800-talen fann de att kvinnorna hade en ställning i det irokesiska samhället som var ungefär lika stark som männens. Kvinnor kunde äga egendom, bland annat hus, hästar och odlad mark, och när de gifte sig kunde de behålla sin egendom utan att den gavs till maken. En kvinna kunde behålla de pengar hon tjänade till sig själv. En man bodde i långhuset hos sin frus familj. En kvinna som valde att skilja sig från en man som inte var en god make kunde be honom att lämna bostaden och ta med sig alla sina ägodelar. Kvinnor hade ansvar för äktenskapets barn, och barnen utbildades av medlemmar av moderns familj. Klanerna var matrilinjära, vilket innebär att klanbanden spårades genom moderns linje. Om ett par bröt upp behöll kvinnan barnen.

En klanledare kunde när som helst avsättas av ett råd av klanens mödrar. Hövdingens syster var ansvarig för att utse nästa hövding.

Andlig övertygelse

Viktiga högtider inföll samtidigt med de stora händelserna i jordbrukskalendern, inklusive en skördefest för tacksägelse. Den store fredsmäklaren (Deganawida) var deras profet. Efter européernas ankomst blev många irokeser kristna, bland dem Kateri Tekakwitha, en ung kvinna med mohawk-algonkinföräldrar. Traditionella irokesiska religiösa övertygelser blev något mer populära igen under andra hälften av 1700-talet genom lärorna från den irokesiska profeten Handsome Lake.

Ett traditionellt irokesiskt långhus.

Personer

Nationerna

De fem första nationerna som anges nedan bildade de ursprungliga fem nationerna (från söder till norr). Tuscarora blev den sjätte nationen 1720.

¹ Inte en av de ursprungliga fem nationerna; anslöt sig 1720.
² Bosatte sig mellan Oneidas och Onondagas.

Klaner

Inom var och en av de sex nationerna är folket indelat i ett antal matrilinjära klaner. Antalet klaner varierar från nation till nation, för närvarande från tre till åtta, med totalt nio olika klannamn.

Befolkningshistoria

Det är svårt att veta exakt hur många irokeser det finns idag. Cirka 45 000 irokeser bodde i Kanada 1995. Vid folkräkningen 2000 uppgav 80 822 personer i USA att de var irokeser, varav 45 217 av dem endast uppgav en irokesisk bakgrund. Det fanns cirka 30 000 stamregistreringar bland Six Nations i USA 1995.

Stora rådet

Irokeserförbundets stora råd består av 56 Hoyenah (hövdingar) eller Sachems, ett antal som aldrig har ändrats. Idag är platserna i rådet fördelade mellan de sex nationerna enligt följande:

• 14 Onondaga
• 10 Cayuga
•   9 Oneida
•   9 Mohawk
•   8 Seneca
•   6 Tuscarora

När antropologen Lewis Henry Morgan studerade det stora rådet på 1800-talet trodde han att det var en centralregering. Denna tolkning fick stort inflytande, men vissa forskare har sedan dess hävdat att även om det stora rådet hade en viktig ceremoniell roll var det inte en regering på det sätt som Morgan trodde. Enligt detta synsätt fattas irokesiska politiska och diplomatiska beslut på lokal nivå och baseras på vad lokalsamhällena tycker. En centralregering som utformar politik och omsätter den i praktiken för folket i stort är inte hur irokeserna hanterar regering.

År 1855 såg Minnie Myrtle till att inget irokesiskt fördrag trädde i kraft om det inte godkändes av 75 procent av de manliga väljarna och 75 procent av nationens mödrar. Kvinnorna hade verklig makt, särskilt makten att lägga in veto mot fördrag eller krigsförklaringar.

Mödrarnas råd i varje stam hölls separat från männens råd. Kvinnorna använde män som springare för att meddela sina beslut, eller så kunde en kvinna komma till männens råd för att tala och framföra kvinnornas åsikter. Det var ofta kvinnorna som föreslog nya lagar.