Montevideokonventionen – kriterier för statsbildning och erkännande

Montevideokonventionen förklarar statsbildningens kriterier: permanent befolkning, territorium, regering och förmåga till förbindelser — om erkännande och internationell sedvanerätt.

Montevideokonventionen om staternas rättigheter och skyldigheter är ett fördrag. I dag är den en del av den internationella sedvanerätten. Fördraget undertecknades i Montevideo, Uruguay, den 26 december 1933 vid den sjunde internationella konferensen för amerikanska stater. Vid denna konferens förklarade USA:s president Franklin D. Roosevelt och utrikesminister Cordell Hull den så kallade Good Neighbor Policy som motsatte sig USA:s väpnade ingripande i interamerikanska angelägenheter. Franklin D. Roosevelt försökte med detta fördrag vända uppfattningen om "yankee-imperialism". Uppfattningen om yankee-imperialism hade uppstått på grund av den politik som (till stor del) infördes av hans föregångare, president Herbert Hoover. Konventionen undertecknades av 19 stater, varav tre med reservationer (Brasilien, Peru och Förenta staterna).

Konventionen handlar om vad en stat är och vilka rättigheter och skyldigheter en stat har. Den mest välkända är artikel 1, där de fyra kriterierna för att vara en stat fastställs och som ibland har erkänts som en exakt redogörelse för internationell sedvanerätt:

Staten som folkrättslig person bör ha följande kvalifikationer: a) en permanent befolkning, b) ett avgränsat territorium, c) en regering och d) förmåga att inleda förbindelser med andra stater.

I den första meningen i artikel 3 står det dessutom uttryckligen att "statens politiska existens är oberoende av de andra staternas erkännande". Detta är känt som den deklarativa teorin om statsbildning.

Vissa har ifrågasatt om dessa kriterier är tillräckliga, eftersom de gör det möjligt för mindre erkända enheter som Republiken Kina (Taiwan) eller under- eller icke-representerade enheter som Furstendömet Själland, Somaliland eller Liberland att göra anspråk på full status som stater. Enligt den alternativa konstitutiva teorin om statsbildning existerar en stat endast i den mån den erkänns av andra stater. Den bör inte förväxlas med Estrada-doktrinen.

Vissa har försökt göra definitionen av statsbildning bredare, men de har mindre stöd. Grundare av icke-territoriella mikronationer säger ofta att Montevideokonventionens krav på ett definierat territorium är orättvist. Vissa icke-territoriella enheter, särskilt Sovereign Military Order of Malta, betraktas som folkrättsliga subjekt, men de strävar inte efter att bli stater.

Tillämpning och innebörd i modern folkrätt

Montevideo‑kriterierna har stor normativ betydelse eftersom de sammanfattar vilka objektiva förutsättningar som vanligen åberopas vid bedömning av statlighet. I praktiken bedöms dock statlighet inte enbart utifrån en formell lista. Internationell praxis och staters politiska intressen spelar stor roll:

• Effektivitet och kontroll: Dominerande tolkningar betonar att en regering måste utöva verklig och bestående kontroll över ett territorium och dess befolkning (effectivity).
• Erkännande och medlemskap: Även om artikel 3 säger att politisk existens är oberoende av erkännande, har erkännanden och till exempel medlemskap i Förenta nationerna stor praktisk betydelse för en enhets möjligheter att delta i internationella förbindelser.
• Flera praktiska faktorer: Diplomatiska relationer, handelsförbindelser, tillgång till internationella institutioner och andra staternas agerande kan i praktiken avgöra hur en enhet behandlas internationellt.

Deklarativ och konstitutiv teori — kortfattat

Deklarativ teori (som Montevideokonventionen uttrycker) menar att en enhet är stat så snart den uppfyller de objektiva kriterierna, oberoende av andra staters erkännande. Konstitutiv teori hävdar däremot att en enhets status som stat i praktiken skapas genom erkännande av redan existerande stater; erkännande är därmed konstitutivt för full status i det internationella samfundet. I verkligheten fungerar ofta element från båda teorierna tillsammans.

Kritik, tvister och exempel

Kontroverser kring Montevideo uppstår när kriterierna möter komplexa verkligheter:

• Delvis kontroll eller omtvistat territorium: Regioner som har begränsad kontroll över sitt territorium (t.ex. på grund av ockupation eller väpnad konflikt) kan formellt uppfylla vissa kriterier men få litet erkännande.
• Politiska och säkerhetspolitiska hänsyn: Erkännande är ofta politiskt motiverat. Exempel på enheter med varierande grad av erkännande är Taiwan (stor intern funktionalitet men begränsat diplomatiskt erkännande), Kosovo (erkänt av många stater, inte av andra), Somaliland (stabil administration men få erkännanden) och andra självutnämnda stater.
• Särfall och sui generis‑subjekt: Enheter som Sovereign Military Order of Malta betraktas ofta som "sui generis" folkrättssubjekt — det vill säga de passar inte enkelt in i kategorin stat men har vissa internationella rättigheter och relationer.

Vad konventionen inte säger

Montevideokonventionen uttalar sig inte om frågor som kan påverka hur stater bemöts politiskt eller rättsligt:

• Den tar inte ställning till regimens legitimitet (till exempel demokratiskt styre eller människorättssituationer).
• Den reglerar inte uttryckligen folkrätten kring självbestämmande, avkolonisering eller separationsrätt — dessa frågor bedöms ofta utifrån andra rättsprinciper och sedvänja.
• Den beskriver inte hur erkännande ska hanteras juridiskt vid statssuccession, delning av stater eller sammanfogning av enheter.

Praktiska konsekvenser

Följande punkter visar varför Montevideo fortfarande är relevant:

• Den erbjuder en praktisk checklista för bedömning av statlighet vid rättsvetenskapliga och diplomatiska bedömningar.
• Den underbygger förståelsen av skillnaden mellan rent formella kriterier och den politiska verkligheten i internationella relationer.
• Internationella domstolar och stater hänvisar ibland till Montevideo‑kriterierna i rättsliga och politiska resonemang, men tillämpar dem i kombination med andra principer och omständigheter.

Avslutande kommentarer

Montevideokonventionen från 1933 är inte en fullständig eller slutgiltig kodifiering av vad som utgör en stat, men den har tjänat som en inflytelserik och ofta citerad utgångspunkt i debates om statlighet. I praktiken är frågan om en enhets status som stat en kombination av objektiva förutsättningar (territorium, befolkning, regering, förmåga att föra relationer), effektiv kontroll och politik — framför allt andra staters vilja att erkänna och interagera med enheten.

Frågor och svar

F: Vad är Montevideokonventionen?

F: Vem förklarade politiken för goda grannar?

F: Vilka är de fyra kriterierna i artikel 1 för att en stat ska vara en stat?

F: Vad säger artikel 3 om erkännande av andra stater?

F: Har det gjorts några försök att utvidga definitionen av statsbildning?

Fråga: Hur ser icke-territoriella mikrostater på detta krav när det gäller rättvisa?

Sök med bokstav