Norska havet

Flora och fauna

Norska havet är en övergångszon mellan boreala och arktiska förhållanden. Här finns flora och fauna från båda regionerna. Den södra gränsen för många arktiska arter går genom Nordkap, Island och mitten av Norska havet. Den norra gränsen för boreala arter går nära Grönlandshavets gränser mot Norska havet och Barents hav. Dessa områden överlappar varandra. Vissa arter som pilgrimsmussla Chlamys islandica och lodda tenderar att leva i detta område mellan Atlanten och Ishavet.

Plankton och organismer på havsbotten

Det mesta av vattenlivet i Norska havet finns i de övre skikten. Uppskattningar för hela Nordatlanten visar att endast 2 % av biomassan finns på djup under 1 000 meter och endast 1,2 % finns nära havsbotten.

Blomningen av fytoplankton domineras av klorofyll och når sin höjdpunkt omkring den 20 maj. De viktigaste växtplanktonformerna är kiselalger, särskilt släktena Thalassiosira och Chaetoceros. Efter vårblomningen dominerar haptofyter av släktet Phaecocystis pouchetti.

Zooplankton består främst av copepoder Calanus finmarchicus och Calanus hyperboreus. C. hyperboreus är starkast i de arktiska vattnen. De är huvudföda för de flesta marina rovdjur. De viktigaste krillarterna är Meganyctiphanes norvegica, Thyssanoessa inermis och Thyssanoessa longicaudata. I motsats till Grönlandshavet finns det mycket kalkhaltigt plankton (Coccolithophore och Globigerinida).

Räkor av arten Pandalus borealis spelar en viktig roll i fiskens kost, särskilt torsk och blåvitling. Ett särskilt kännetecken för Norska havet är stora korallrev av Lophelia pertusa, som ger skydd åt olika fiskarter.

Fisk

De norska kustvattnen är den viktigaste lekplatsen för sillpopulationerna i Nordatlanten, och kläckningen sker i mars. Äggen flyter upp till ytan och sköljs bort från kusten med den nordgående strömmen. Medan en liten sillpopulation stannar kvar i fjordarna och längs den nordnorska kusten, tillbringar majoriteten sommaren i Barents hav, där den livnär sig på det rika planktonet. När sillen når puberteten återvänder den till Norska havet. Sillbeståndet varierar kraftigt mellan åren. Det ökade på 1920-talet på grund av det mildare klimatet och kollapsade sedan under de följande decennierna fram till 1970; minskningen var dock åtminstone delvis orsakad av överfiske. Biomassan av ungkläckt sill minskade från 11 miljoner ton 1956 till nästan noll 1970, vilket påverkade ekosystemet inte bara i Norska havet utan även i Barents hav.

Tillämpning av miljö- och fiskeregler har lett till att sillpopulationerna delvis har återhämtat sig sedan 1987. Denna återhämtning har åtföljts av en minskning av bestånden av lodda och torsk. Lodden gynnades av det minskade fisket, men temperaturökningen på 1980-talet och konkurrensen om föda med sillen ledde till att unga loddar nästan försvann från Norska havet. Samtidigt fiskades den äldre loddepopulationen snabbt ut. Detta minskade också populationen av torsk - ett viktigt rovdjur för lodda - eftersom sillen fortfarande var för liten i antal för att ersätta lodda i torskens diet.

Blåvitling (Micromesistius poutassou) har gynnats av nedgången i sill- och lodjebestånden eftersom den har blivit den viktigaste predatorn på plankton. Blåvitlingen leker nära de brittiska öarna. Havsströmmarna för med sig äggen till Norska havet, och de vuxna fiskarna simmar också dit för att dra nytta av födotillgången. Ungarna tillbringar sommaren och vintern fram till februari i norska kustvatten och återvänder sedan till de varmare vattnen väster om Skottland. Den norska arktiska torsken förekommer främst i Barents hav och vid Svalbard skärgård. I resten av Norska havet finns den endast under reproduktionssäsongen vid Lofotenöarna, medan Pollachius virens och kolja leker i kustvattnen. Makrill är en viktig kommersiell fisk. Korallreven befolkas av olika arter av släktet Sebastes.

Däggdjur och fåglar

I Norska havet finns ett stort antal minke-, knöl-, sei- och orkavalar. Vitnäbbade delfiner finns i kustvattnet. Orcas och vissa andra valar besöker havet under sommarmånaderna för att äta. De följer sillskolorna i havet. Med en total population på cirka 110 000 är minkevalar de överlägset vanligaste valarna i havet. De jagas av Norge och Island, med en kvot på cirka 1 000 per år i Norge. Till skillnad från tidigare jagas de oftast för sitt kött, snarare än för sitt fett och sin olja.

Grönlandsvalen fanns tidigare i området. Den försvann nästan helt från Norska havet efter den intensiva valfångsten på 1800-talet och var tillfälligt utdöd i hela Nordatlanten. På samma sätt brukade blåvalen bilda stora grupper mellan Jan Mayen och Spetsbergen, men förekommer knappt numera. Det är sällsynt att se nordliga knölvalar i Norska havet. Andra stora djur i havet är huvsälar och knubbsälar samt bläckfiskar.

Viktiga sjöfågelarter i Norska havet är lund, trut och lom.

Sill


Lodden är en vanlig fisk i Atlantens och Arktis övergångsvatten.


Armkrokbläckfisk Gonatus fabricii