Opiumkrigen: Kinas konflikter med väst 1839–1860 och deras följder

Opiumkrigen 1839–1860: Hur konflikter mellan Kina och väst öppnade landet för handel, underminerade Qingdynastin och formade modern kinesisk historia.

Författare: Leandro Alegsa

08-01-2026 11:15

Opiumkrigen var två krig mellan Kina och västländer under Qingdynastin. Det första var mellan Storbritannien och Kina och pågick från 1839 till 1842. Det andra pågick från 1856 till 1860 och involverade även Frankrike.

Krigen handlade om många andra saker än opium. De handlade också om att öppna Kina för europeisk och amerikansk handel och kolonisation. Nederlag försvagade Qingdynastin.

Opium är en mjölkaktig kåda (latex) som pressas ut ur de omogna kapslarna på opiumvallmo. Efter torkning kan den användas direkt eller förädlas till opiater som morfin och heroin.

Bakgrund

Under 1700- och början av 1800‑talet ökade efterfrågan i Storbritannien på kinesiskt te, porslin och siden. Kina krävde betalning i silver, vilket ledde till ett handelsunderskott för britterna. För att jämna ut handelsbalansen odlade och sålde britterna (genom bland andra East India Company) opium från koloniala områden i Indien till kinesiska köpmän. Den stora opiumimporten ledde till omfattande missbruk, sociala problem och ett utflöde av silver ur Kina, vilket oroade myndigheterna i Peking.

Förlopp

Första opiumkriget (1839–1842)

Den kinesiska ämbetsmannen Lin Zexu försökte stoppa smugglingen och beordrade 1839 konfiskation och förstörelse av stora mängder opium i Kanton (Guangzhou). Detta utlöste militära konfrontationer med brittiska styrkor som hade överlägsen sjö‑ och artilleriteknik. Konflikten avslutades med Treaty of Nanking 1842.

Andra opiumkriget (1856–1860)

Den andra konflikten, ibland kallad Arrow‑kriget, började efter tvister kring ett kinesiskt fartyg (”Arrow”) 1856 och eskalerade till en brittisk intervention. Frankrike anslöt sig efter incidenter som rörde franska missionärer. Anglo‑franska styrkor tog sig ända till Peking 1860, då bland annat den kejserliga sommarpalatset (Yuanmingyuan) plundrades och sattes i brand av vissa västallierade som hämndåtgärd.

Viktiga avtal

Treaty of Nanking (1842) — Kina tvingades avstå Hongkong till Storbritannien, öppna fem hamnar för utländsk handel (bland annat Guangzhou, Xiamen/Amoy, Fuzhou, Ningbo och Shanghai) och betala stora krigsskadestånd.
Treaties of Tientsin (1858) — gav ytterligare rättigheter åt västmakterna, bland annat rätten för utländska diplomatiska beskickningar i Peking och fler öppna hamnar.
Convention of Peking (1860) — slutligt avtal efter andra kriget som bekräftade tidigare villkor, gav ytterligare territorier (bl.a. delar av Kowloon till Storbritannien), ökade handelrättigheter och konsuljurisdiktion.

Konsekvenser

Politiskt: Qingdynastin försvagades: imperiets prestige och kontroll över ekonomin och gränserna försvagades, och centralmakten tvingades ge efter för utländska krav.
Ekonomiskt: Kina tvingades betala stora skadestånd och släppa kontrollen över handel, vilket fördjupade beroendet av västerländska ekonomiska intressen.
Rättsligt: Extraterritorialitet infördes — utlänningar omfattades i stor utsträckning inte av kinesisk lag utan av sina egna konsulära domstolar.
Socialt: Opiummissbruket fortsatte och fick allvarliga samhälleliga effekter. Många samhällssektorer försvagades av beroende och sociala problem.
Kulturellt och psykologiskt: Förlusten och den öppna påtvingade kontakten med väst bidrog till en känsla av nationell förödmjukelse som senare kom att driva reformrörelser och nationalistiska strömningar i Kina.

Långsiktiga effekter

Opiumkrigen markerade början på det som i Kina ofta kallas ”de ojämna fördragen” — en period då flera västmakter och Japan tvingade fram privilegier och inflytande i Kina. Resultatet blev en fragmentering av kinesisk suveränitet, ökat utländskt inflytande i kustområdena och ett ökat tryck på Kina att modernisera militärt, administrativt och ekonomiskt. Dessa händelser bidrog indirekt till inre oro (till exempel Taipingupproret) och till slutet för kejsardömet i början av 1900‑talet.

Sammanfattning

Opiumkrigen var inte enbart konflikter om narkotika, utan om handel, makt och kontroll. De ledde till en lång period av västerländskt inflytande och kinesisk försvagning, och satte djupa spår i Kinas moderna historia — både i form av materiella förändringar (territorier, handelsvillkor) och i form av politiska och kulturella reaktioner som påverkade landets utveckling under kommande generationer.

Opiumhandelns början

Brittiska köpmän började sälja opium till Kina. På den tiden odlades opium i Indien och inte i Kina. Opium hade använts i traditionell kinesisk medicin länge innan britterna kom, främst för att behandla sjukdomar. Opium kan dock också användas som en psykoaktiv drog som förändrar användarens sinnestillstånd. Opium är också en beroendeframkallande drog.

När britterna började importera stora mängder av drogen började kineserna använda opium för dess sinnesförändrande effekt. Fler och fler människor blev beroende av opium. Britterna kunde därför exportera mer och mer opium. Genom att sälja denna drog började britterna långsamt tjäna mer pengar på sin export till Kina än vad de spenderade på sin import av kinesiska varor. Den brittiska exporten av opium till Kina ökade kraftigt. Den ökade från uppskattningsvis 15 ton år 1730 till 75 ton år 1773. Opium transporterades i "kistor". Varje kista innehöll 67 kg opium.

Det första opiumkriget

I början av 1800-talet började brittiska köpmän ta med sig opium till Kina i utbyte mot att de tog med sig kinesiskt te tillbaka till Storbritannien. År 1839 sade Kina att britterna inte fick föra in opium i landet, så britterna berättade inte för Kina om det opium de hade fört med sig. Kinesiska tjänstemän hittade mycket opium i Kanton, en del av södra Kina som nu heter Guangzhou, och förstörde det. Britterna blev upprörda över detta och skickade 1840 kanonbåtar för att attackera kinesiska städer längs kusten. Kina hade inga vapen för att skydda sig och förlorade därför kriget.

Kina tvingades underteckna Nankingfördraget och Boguefördraget. Detta tvingade Kina att öppna vissa av sina hamnar för handel med västländer, inte bara Storbritannien. Britterna i Kina fick också rätt till extraterritorialitet, vilket innebar att när de anklagades för brott kunde de ställas inför rätta av sina egna tjänstemän i stället för av Kinas tjänstemän. Slutligen var Kina tvunget att avstå från ön Hongkong, som blev en brittisk koloni. Storbritannien hade inget att ge tillbaka i gengäld, och därför blev dessa fördrag de första av dem som kallas "ojämlika fördrag". Andra västländer undertecknade snart liknande fördrag med Kina.

Det andra opiumkriget

Det andra opiumkriget var också känt som pilkriget eller det engelsk-franska kriget i Kina. Franska soldater tog också en stor del i detta krig, som började när kineserna tog över ett av de brittiska fartygen i hamnen i Guangzhou, kallat The Arrow. Storbritannien och Frankrike, tillsammans med trupper från Ryssland och USA, attackerade fler kinesiska städer. Detta innefattade slaget vid Kanton 1857, och 1860 brändes det gamla sommarpalatset (Yuanmingyuan) i Peking ner till grunden. I slutet av detta krig var kineserna tvungna att underteckna fler av de "ojämlika fördragen". De omfattade bland annat att göra opium lagligt i Kina, att öppna alla sina hamnar för handel och att ge upp en del av Kowloonhalvön till britterna, som blev en del av kolonin Hongkong.

År 1898, efter det första kinesisk-japanska kriget, tog Storbritannien kontroll över de nya territorierna genom ett 99-årigt arrendeavtal. I slutet av de 99 åren skulle landet återlämna hela kolonin Hongkong, inklusive den arrenderade marken, till Kina. Detta skedde den 1 juli 1997 och Hongkong blev därmed den första av två särskilda administrativa regioner i Folkrepubliken Kina.

Sök