Opiumkrigen
Opiumkrigen var två krig mellan Kina och västländer under Qingdynastin. Det första var mellan Storbritannien och Kina och pågick från 1839 till 1842. Det andra pågick från 1856 till 1860 och involverade även Frankrike.
Krigen handlade om många andra saker än opium. De handlade också om att öppna Kina för europeisk och amerikansk handel och kolonisation. Nederlag försvagade Qingdynastin.
Opium är ett naturligt ämne som finns i fröna från opiumvallmo. Opium utvinns ur vallmofröna. Förutom att konsumeras direkt omvandlas det till opiater.
Opiumhandelns början
Brittiska köpmän började sälja opium till Kina. På den tiden odlades opium i Indien och inte i Kina. Opium hade använts i traditionell kinesisk medicin länge innan britterna kom, främst för att behandla sjukdomar. Opium kan dock också användas som en psykoaktiv drog som förändrar användarens sinnestillstånd. Opium är också en beroendeframkallande drog.
När britterna började importera stora mängder av drogen började kineserna använda opium för dess sinnesförändrande effekt. Fler och fler människor blev beroende av opium. Britterna kunde därför exportera mer och mer opium. Genom att sälja denna drog började britterna långsamt tjäna mer pengar på sin export till Kina än vad de spenderade på sin import av kinesiska varor. Den brittiska exporten av opium till Kina ökade kraftigt. Den ökade från uppskattningsvis 15 ton år 1730 till 75 ton år 1773. Opium transporterades i "kistor". Varje kista innehöll 67 kg opium.
Det första opiumkriget
I början av 1800-talet började brittiska köpmän ta med sig opium till Kina i utbyte mot att de tog med sig kinesiskt te tillbaka till Storbritannien. År 1839 sade Kina att britterna inte fick föra in opium i landet, så britterna berättade inte för Kina om det opium de hade fört med sig. Kinesiska tjänstemän hittade mycket opium i Kanton, en del av södra Kina som nu heter Guangzhou, och förstörde det. Britterna blev upprörda över detta och skickade 1840 kanonbåtar för att attackera kinesiska städer längs kusten. Kina hade inga vapen för att skydda sig och förlorade därför kriget.
Kina tvingades underteckna Nankingfördraget och Boguefördraget. Detta tvingade Kina att öppna vissa av sina hamnar för handel med västländer, inte bara Storbritannien. Britterna i Kina fick också rätt till extraterritorialitet, vilket innebar att när de anklagades för brott kunde de ställas inför rätta av sina egna tjänstemän i stället för av Kinas tjänstemän. Slutligen var Kina tvunget att avstå från ön Hongkong, som blev en brittisk koloni. Storbritannien hade inget att ge tillbaka i gengäld, och därför blev dessa fördrag de första av dem som kallas "ojämlika fördrag". Andra västländer undertecknade snart liknande fördrag med Kina.
Det andra opiumkriget
Det andra opiumkriget var också känt som pilkriget eller det engelsk-franska kriget i Kina. Franska soldater tog också en stor del i detta krig, som började när kineserna tog över ett av de brittiska fartygen i hamnen i Guangzhou, kallat The Arrow. Storbritannien och Frankrike, tillsammans med trupper från Ryssland och USA, attackerade fler kinesiska städer. Detta innefattade slaget vid Kanton 1857, och 1860 brändes det gamla sommarpalatset (Yuanmingyuan) i Peking ner till grunden. I slutet av detta krig var kineserna tvungna att underteckna fler av de "ojämlika fördragen". De omfattade bland annat att göra opium lagligt i Kina, att öppna alla sina hamnar för handel och att ge upp en del av Kowloonhalvön till britterna, som blev en del av kolonin Hongkong.
År 1898, efter det första kinesisk-japanska kriget, tog Storbritannien kontroll över de nya territorierna genom ett 99-årigt arrendeavtal. I slutet av de 99 åren skulle landet återlämna hela kolonin Hongkong, inklusive den arrenderade marken, till Kina. Detta skedde den 1 juli 1997 och Hongkong blev därmed den första av två särskilda administrativa regioner i Folkrepubliken Kina.
