Paranthropus – utdött släkte av robusta australopitheciner: fakta & ursprung
Upptäck Paranthropus — ett utdött släkte av robusta australopitheciner. Lär dig om deras ursprung, anatomi, kost, livsstil och betydelse för människans evolution.
Paranthropus är ett utdött släkte av robusta australopitheciner. De härstammar troligen från den gracila australopithecinen Australopithecus.
Paranthropus levde under Pleistocen och är kända från fynd i Öst- och Sydafrika. Släktnamnet Paranthropus betyder bokstavligen ”bredvid människan” och används för att markera att dessa homininer utgör en parallell utvecklingslinje vid sidan av den som ledde till släktet Homo.
Kännetecken
Paranthropus-artena kännetecknas av kraftiga käkar och stora kindtänder, tjock emalj och utpräglade tuggytor — anpassningar som tyder på ett liv med hårdare eller mer fiberrik föda än vad de gracila australopithecinerna åt. Andra typiska drag är:
- Sagittal kam (särskilt hos hanarna) för fäste av stora tuggmuskler.
- Utbredda okben (zygomatiska bågar) som ger plats åt starka massetermuskler.
- Relativt små hjärnor jämfört med samtida Homo-arter.
- Stor könsdimorfism — hannar och honor skiljer sig ofta tydligt i storlek och kraniella drag.
Arter och utbredning
- Paranthropus aethiopicus — känd från äldre fynd i Östafrika (den så kallade ”Black Skull” är ett välkänt exemplar).
- Paranthropus boisei — förekommer i flera fyndplatser i Östafrika, ofta daterad omkring 2,3–1,2 miljoner år sedan.
- Paranthropus robustus — känd från Sydafrika, med fynd i grottor och karstlokaler.
Sammanlagt lever Paranthropus ungefär mellan cirka 2,7 och 1,2 miljoner år sedan, beroende på art och fynd.
Levnadssätt och diet
De robusta tuggapparaterna och fysionomin tyder på att Paranthropus var specialiserade på att tugga hårda eller fibrösa växtdelar. Studier av tänderna och isotopanalyser (kolisotoper) visar att vissa arter, särskilt P. boisei, åt en större andel C4-växter (gräs, sävarter eller växtätande insekter) än många andra samtida homininer. Samtidigt visar tandmikroavtryck (microwear) att kosten kunde vara varierad och säsongsberoende — så kallade ”fallback foods” kan ha varit viktiga i tuffa tider.
Det finns få säkra bevis för att Paranthropus tillverkade stenverktyg; fynd av stenverktyg i lager där Paranthropus förekommer kan lika gärna höra ihop med samtida Homo-arter. Deras kroppsstorlek och anatomiska drag antyder dock att de rörde sig både på marken och i öppna landskap snarare än att leva uteslutande i träd.
Upptäckt och forskning
Fossiler av Paranthropus upptäcktes under 1900-talet vid flera klassiska platser som Olduvai Gorge, Koobi Fora, Lake Turkana och sydafrikanska grottor som Swartkrans och Sterkfontein. Viktiga forskare som bidragit till förståelsen av släktet inkluderar bland andra pionjärer inom paleoantropologi, men tolkningar av deras ekologi och systematik har förändrats i takt med nya fynd och nya metoder (t.ex. isotopanalyser, mikroskopiska slidstudier och datoriserad avbildning).
Betydelse för förståelsen av mänsklig evolution
Paranthropus ses idag oftast som en evolutionär sidogren — en specialiserad grupp som utvecklade kraftiga tuggsystem men som sannolikt inte är direkta förfäder till människor i släktet Homo. Deras existens visar att flera homininer kunde samexistera i Afrika i överlappande tidsperioder och att variation i diet och anatomi var stor. Studiet av Paranthropus ger viktig information om hur olika typer av ekologiska nischer kunde utnyttjas av tidiga homininer och hur specialisering kan leda till utrotning när omgivningen förändras.
Sammanfattning: Paranthropus är ett utdött, robust släkte av australopitheciner från Öst- och Sydafrika, känt för sina kraftiga tuggapparater och stora molarer. De utgör en fascinerande exempel på homininernas mångfald under de första miljoner åren av vår evolutionära historia.
Rekonstruktion av Paranthropus boisei
Paranthropus aethiopicus kopia av skallen
Beskrivning
Alla arter av Paranthropus var tvåbenta, och många levde under en tid då arter av släktet Homo, som Homo ergaster och Homo erectus, levde.
Paranthropus dök upp för första gången för ungefär 2,7 miljoner år sedan. De flesta arter av Paranthropus hade en hjärna som var ungefär 40 procent av den moderna människans storlek. Det fanns en viss storleksvariation mellan de olika arterna av Paranthropus, men de flesta var ungefär 1,3-1,4 meter långa och hade en ganska god muskulatur. Paranthropus tros ha levt i skogsområden snarare än i gräsmarker som Australopithecus.
Australopithecus och Paranthropus såg också mycket olika ut. Dessa skillnader hittades endast i rester av kraniet. De andra delarna av skelettet var fortfarande mycket lika, så det är rimligt att tro att skillnaden var en anpassning till olika föda. Paranthropus var mer massivt byggd vad gäller skalle och tänder. Den hade ofta gorillaliknande sagittala kammar på kraniet som förankrade massiva temporalismuskler för tuggning.
Beteende
Paranthropus betedde sig inte på samma sätt som Homo. De levde på en diet av tungt växtmaterial: löv, smala grenar, gräs och rötter. Kosten kunde kompletteras med insektslarver. Eftersom Paranthropus saknade vårt flexibla beteende förlitade han sig på de stabila miljöförhållandena i den tropiska skogen. Medlemmar av släktet Homo, t.ex. Homo habilis, hade proportionellt sett större hjärnor och ett mer flexibelt beteende. De kunde äta en mycket större variation av livsmedel.
Omtvistad taxonomi
Det råder delade meningar om huruvida arterna P. aethiopicus, P. boisei och P. robustus bör ingå i släktet Australopithecus. På Wikipedia används släktet Paranthropus för alla artiklar som nämner arterna P. aethiopicus, P. boisei och P. robustus.
Förekomst
Australopithecusarterna A. afarensis, A. africanus och A. anamensis försvann antingen från fossilregistret innan de första människorna dök upp eller verkar ha varit förfäder till Homo habilis. P. boisei och P. aethiopicus fortsatte däremot att utvecklas längs en separat väg som är distinkt och inte relaterad till de tidiga människorna. Paranthropus delade jorden med vissa tidiga exemplar av Homo-släktet, såsom H. habilis, H. ergaster och möjligen även H. erectus.
Intelligens
Arter av Paranthropus hade mindre hjärnkroppar än Homo, men de hade betydligt större hjärnkroppar än Australopithecus. Paranthropus förknippas med stenverktyg både i södra och östra Afrika, även om det är mycket omdiskuterat om de tillverkades och användes av dessa robusta australopitheciner. De flesta anser att det var den tidiga Homo som tillverkade verktygen. De flesta Paranthropus-arter hade med största sannolikhet inte språk eller att ha kontrollerat eld, även om de är direkt förknippade med det sistnämnda vid Swartkrans i Sydafrika.
Upptäckt
En del av kraniet och underkäken från Paranthropus robustus upptäcktes 1938 av en skolpojke 70 km sydväst om Pretoria i Sydafrika. Den beskrevs som ett nytt släkte och en ny art av Robert Broom vid Transvaal Museum. Ett datum på minst 1,95 miljoner år har erhållits för platsen.
Paranthropus boisei upptäcktes av Mary Leakey i juli 1959 vid Olduvai Gorge i Tanzania. Mary arbetade ensam, eftersom Louis var sjuk i lägret. Hon skyndade sig tillbaka till lägret och på nyheterna gjorde Louis ett anmärkningsvärt tillfrisknande.
I sina anteckningar antecknade Louis ett förnamn, Titanohomo mirabilis, vilket återspeglar ett första intryck av nära mänsklig samhörighet. Louis och Mary började kalla den för "Dear Boy". Återhämtningen avbröts den 7 augusti. Dear Boy fanns i ett sammanhang med Oldowan-verktyg och djurben.
Fossilet publicerades i Nature den 15 augusti 1959, men på grund av en strejk i tryckeriet släpptes numret inte förrän i september. I den placerade Louis fossilet i Brooms familj Australopithecinae och skapade ett nytt släkte för det, Zinjanthropus, species boisei. "Zinj" är ett gammalt arabiskt ord för Östafrikas kust och "boisei" syftade på Charles Boise, en antropologisk välgörare till Leakeys. Louis baserade sin klassificering på tjugo skillnader från Australopithecus.
Broom hade dött 1951 men Dart levde fortfarande. Han sägs ha gråtit av glädje för Louis räkning när han personligen fick se Zinj, som Louis och Mary bar runt på i en burk (senare en låda). Louis hade övervägt Brooms släkte Paranthropus, men förkastade det eftersom han trodde att Zinj ingick i Homo ancestral stock men inte Paranthropus. Han förlitade sig i hög grad på den större storleken på Zinjs hörntänder.
Kampen om namnet pågick i många år och drev en kil mellan Louis och LeGros Clark, som var parantropus-anhängare. Å andra sidan förde den Leakeys och dr Melville Bell Grosvenor från National Geographic Society samman. Leakeys blev internationella personer och hade inga problem med att hitta medel från och med nu. Zinj-frågan blev till slut en del av Australopithecus/Paranthropus-frågan (som endast gällde de robusta Australopithecinerna).
Kopia av den skalle som hittades av Mary Leakey. Lägg märke till den sagittala kammen ovanpå skallen, den robusta underkäken (dentary) med sina kraftiga kindtänder. Liksom gorillan var detta djur en växtätare. Käkens form liknar en parabola; hos gorillor är den mer platt framtill. Käkens form och hörntänderna (som inte sticker ut) är människoliknande egenskaper.
Sök